Vår pyttestrand

På vår väg finns det bara tre hus. Dock är vi omgivna av en massa andra hus som har andra adresser. men i botten av just vår väg, finns en nästan osynlig trappa, som leder ner till en pytteliten strand. Vi betraktar den som vår.

Den gömda trappan, syns bara om man vet om den på sommaren.

Vid trappan växer en fantastiskt vacker blå blomma, färgen är helt otrolig. Men man ska inte falla för frestelsen att ta den med hem, den har världens växtkraft och tar över allt. Davids farfar hämtade ovetandes hem några stycken till sin fru en gång, nu går den under namnet Djävulsblomman i Nordbyn. Så det är bäst att beundra den på håll.

Två meter strand med två killar i röda shorts.

Jag tog årets första dopp i Storsjön, efter att ha blivit alldeles svettig av att slåss med lerjorden i trädgården när jag skulle gräva ner en pion. Det var kanske 16-17 grader, inte så skönt, men man vande sig.

Det här var alltså för en vecka sedan, 30e juni.

Rasmus stajlar runt på beaschen.

... och kastar stenar i vattnet, alltid en hit.

Vi sidan av blommor, är nog stenar på strand ett av mina absoluta fotomotiv. Mest på semester, men funkar tydligen hemma också.

Den osynliga trappen, Djävulsblomman och Storsjön.

Och när vi skulle gå hem igen kunde jag inte gå utan att fånga de här. Prästkragar är så väldig, väldigt fina och somriga.

Sedan senast, del 22: Årets första sommarsöndag

Morgonen efter ESC var det fortfarande ett strålande sommarväder, och jag fick premiära min sommarklänning från 50-talet som jag köpte i Stockholm på Old Touch när vi var där senast.

Vi hade familjemys i hängmattan

Och beundrade utsikten. Shit, vad otroligt mycket grönare och lummigare det är nu, fascinerande att det bara är en månad sedan!

Rasmus tupplurade, och jag tittade på.

Det enda som kan mäta sig mot en sovande katt på magen är ett sovande barn på magen. Gulleskrutt.

På sena eftermiddagen åkte vi till Rödön för att titta på en båt. Vattnet var otroligt lågt i Storsjön fortfarande, normalt går vattnet enda upp till träden.

Lillprins vid Storsjön. Men vattnet var superkallt, enligt R.

Ljuset var mycket fint. Och det fanns hur många stenar som helst som man kunde slänga i vattnet.

Sedan senast, del 11: Kreta 9, Sista dagen

Sista dagen stannade vi också bara i byn. Rasmus lärde sig dyka i från kanten av bassängen, och sysslade oupphörligen med det, och det kändes som att det blir så länge till han får den möjligheten igen, att vi inte kunde frånta honom chansen bara för att stilla vårt behov av bättre mat eller kulturella upplevelser.

Vi promenerade ett varv i byn och fotade de fina saker som fanns (minus det enda gamla huset som fanns, det harmar fortfarande att jag glömde det). Här muren mot hotellets grannvilla.

Grannens citronträd (det med de gigantiska citronerna jag skrivit om tidigare).

Den vanskötta trädgården. Det syns inte så bra, men under de rosa blommorna är det en murad utegrill och något som antagligen ska vara en täckt gång leder till huset. Tänk vad fantastiskt fint det had evarit om någon hade vattnat gräset och skött om buskarna lite!

Fina fönsterluckor. Annars var det inte mycket längs kusten som var gammalt och nött, det mesta verkade ha byggts inom de senaste tio åren. Och väldigt mycket verkade ha påbörjats mycket nyligen, och avstannat mitt i på grund av det ekonomiska läget. Ganska fult, och mycket sorgligt i sina implikationer. Men man önskar att någon hade tänkt till lite mer innan alla dessa nybyggen satts igång, nu står de där som gapande husskelett och förfular landskapet.

En sista solnedgång.

Och nästa morgon flög vi hem. Här hänger Rasmus på flygplatsen och väntar på att få gå ombord, vilket försenades med typ en timme, så den väntan var rätt dryg.

Somliga hade svårt att sitta stilla ombord i flyget i 4 timmar.

Till slut somnade dock båda aporna. Och strax efter det tog vår Stockholmssemester vid.

Sedan senast, del 10, Kreta 8 Hotellhäng

Så blev det första maj. Vappen firades alltså inte så storslaget i år, om man bortser från den storslagna fadesen med guiden på Knossos. I Grekland är det mesta stängt på 1a maj, så vi hängde på hotellet. Rasmus tyckte det var en sällsynt bra idé.

Det var ju ganska fint där också, kan man säga.

Gruppledaren för byggnadskonstruktörerna ledde arbetet, och Rasmus assisterade.

Detaljarbete på gång.

Jag tycker om hav. Vågor är fint. Och saltvatten doftar gott.

The Work of Art

När man har jobbat hårt, får man ta ett dopp i belöning. Havet var nog strax över 20 grader (vi var förberedda på ca 16, så vi var glatt överraskade), så det var verkligen en belöning också.

Sedan senast, del 9: Kreta 7, Knossos

Man kan inte åka till Kreta utan att besöka Knossos, tänkte vi.

Och åkte i väg. Det var närmare 3 timmars bilväg dit, så vi stannade halvvägs och tittar på olivlundar.

Olivträden. Den kretensiska olivoljan var förresten mycket god, gräsig och lite pepprig.

Vi promenerade lite och tittade på vyerna. Det var mycket vackert.

Rasmus ville inte tillbaka till bilden, och kutade iväg längs med vägen.

På vägen tillbaka skymtade man en snötäckt fjälltopp i fjärran. Kreta har riktigt höga fjäll. Och riktigt smala, dåliga, svängiga vägar. Och spektakulär utsikt. "Som Norge, fast varmt", som David uttryckte det. 

Just det, det här ser ju precis ut som Norge :-)

Höga fjäll, djupa dalar. Tur ingen i familjen har lätt för att bli åksjuk i bil.

På Knossos tog jag inga bilder, för jag var så upptagen med att artigt lyssna på guiden och samtidigt hindra Rasmus i att förstöra saker eller trilla ner från höga murar. Så det blir en panoramabild av utsikten i stället.

Men a propos guiden, kan vi konstatera att Lonely Planet har fel. Där stod det nämligen att man bör gå en guidad tur för att få grepp om vad det är man ser. Eftersom vi valde att inte ha guide i Angkor Wat, och ångrade det eftersom det just var svårt att greppa vad det var man tittade på, tänkte vi att det skulle vara värt att ha en guide. Och eftersom det var lågsäsong fick vi erbjudande om en privat guidning till halva priset. Vi tänkte att det skulle vara bra, eftersom vi då inte behövde anpassa oss till/störa en grupp, men det visade sig funka mycket dåligt. Utan guide hade vi i lugn och ro kunna promenera omkring, läsa skyltar, och fokusera på Rasmus. Nu var vi tvungna att följa en bestämd ordning, stå stilla länge på samma ställe och ständigt känna oss oartiga som inte lyssnade på guiden. Vi gav upp rätt snart och åkte därifrån utan bestående intryck, vilket ju var lite synd med tanke på den långa resan dit. Och på att det nog hade kunna vara riktigt trevligt om vi hade gått runt i eget tempo. Dessutom märkte vi att guiden egentligen inte berättade något mer än det som stod på skyltarna och i Lonely Planet, så det var egentligen helt överflödigt. Lite synd, faktiskt, för dit åker vi nog inte tillbaka, så roligt var det inte.

På vägen hem stannade vi vid en by som hette Bali och simmade. Och byggde sandslott a la Gaudi.

Konstnärens medhjälpare.

På vägen hem stannade vi även i Chania och åt middag i en liten bakgata. En minaret stack upp i bakgrunden.

Och en till minaret lite närmare. Rasmus gillade för övrigt starkt konceptet med bord och stolar ute på gatan och barn som sprang omkring och lekte mellan de olika restaurangerna. Hans ovana föräldrar tyckte kanske det var lite stressande också, men konceptet är ju åtminstone i teorin onekligen tilltalande.

Sedan senast, del 5: Kreta, Elafonisi

Dag 2 åkte vi till Kretas västra spets, till en strand som rekommenderats både av släkt och guideböcker. På vägen dit blev det tydligt att Kreta ör bra mycket mer än bara turistghetton och stränder. Mycket vacker natur är det också.

Odlingar

En liten by mitt i ingenstans. I byarna sålde gamla tanter och farbröder honung i omärkta glasburkar för 5 euro. Vi köpte en och ångrar fortfarande att vi inte köpte flera. Mycket god är den.

Det här hittade vi när vi stannade för att fota en helt annan utsikt. Mycket grekiskt, tyckte jag.

Citrusträd växte lite varstans.

Nästan framme vid stranden (det tog dryga 2,5 timmar) stannade vi och åt lunch med utsikt över ett kloster. Tanten på restaurangen var rätt sur, men vi fick mycket god kretensisk sallad och de bästa korvarna vi åt på den här resan. Tomater, den kretensiska misithra-osten (lite som feta, fast krämigare)o ch små, rökta korvar är en mycket bra smakskombination.

Sedan kom vi fram til Elafonisi-stranden. Sanden sägs vara rosa, men vi tyckte den var mest ljusgrå. Men det var fint ändå, och inte så farligt mycket andra turister.

Vattnet var långgrunt och helt klart.

Det var helt okej. 

Eftersom det var så långgrunt, var vattnet också riktigt varmt.

Panoramabild taget med telefonen. Eftersom jag tydligen inte är så stadig på handen, har horisonten blivit lite lätt böjd.

Vy in mot stranden. Inte så farlig mycket folk nu, men det lär vara packat under högsäsong. Då vet jag faktiskt inte om jag skulle tycka det var värt att åka så långt för att komma dit.

Men fint var det.

Rasmus gillade. Han var också ordentligt skyddad mot solen, med SPF 50-baddräkt och hatt. Så inte hans föräldrar, som båda brände sig. Klantarslen.

Yay!

Mönster i sanden är ju fascinerande.

Skutt, skutt!

Ganska nöjd badare.