Mysfaktor

Det här känns lite som att komma ut med en mycket skum sida av min personlighet, och det är kanske inte det man ska göra direkt när man har startat en blogg och ingen egentligen vet vartåt det bär och man vill behålla sina läsare. Men så här är det: jag har en faibless för dålig finsk musik. Jag vet, det borde inte vara möjligt, men jag har det. Och jag tror jag har kommit på orsaken.

Min Momi hade en syster, som tyvärr inte lever längre. Hon var inte riktigt som alla andra vuxna, eftersom hon som barn levde med et oupptäckt sköldkörtelsfel i två år innan det uppdagades och man började medicinera, ett fel som hon fick leva med hela sitt liv och som var orsakat av en inkompetent landsortsläkare. Sköldkörteln styr växthormonerna, och resultatet var att hon hela sitt liv förblev lika kort som en åttaåring och kanske på ungefär samma intellektuella nivå när det gällde vissa saker. Men hon blev vuxen, till och med gammal, och kunde sköta sitt eget hushåll med lite stöd.

Under min barndom bodde hon på övervåningen i Momis hus, och något av det bästa jag visste var att springa upp till Maja och hänga där. Hon gjorde världens bästa köttsoppa, hade alla Allers sedan tiderna morgon ungefär och tyckte om att titta på barnprogrammen på TV. Och hon lyssnade på finsk radio och hade en grammofonspelare och några vinylskivor med finska schlagers av inte helt nytt datum som hon brukade spela. Jag vet inte vad artisterna hette, men det var hjärta och smärta och hemlängtan och ballader och tango. Jag reflekterade inte så mycket över musiken då, men nu, dryga tjugo år senare inser jag att ljudet av det finska språket och det som nog av de flesta i min ålder skulle karakteriseras som dålig finsk musik, har en sällsam attraktionskraft på mig. För mig är det en mysfaktor utan dess like.

Jaha, tänker ni, varifrån kom det här nu plötsligt? Jo, hemma hos oss står radion ofta på i köket hela dagarna när vi är hemma. Det är en vana jag borde ha haft med mig hemifrån, men trots att det alltid varit så hos mina föräldrar, har jag faktiskt nästan aldrig lyssnat på radio sedan jag flyttade hemifrån. Men eftersom jag är gift med en tekniskt lagd akustiker med fallenhet för lösningar som borde vara enkla men som ofta inte är det, har jag nu för tiden lite svårt för att få musikkällor som Spotify och vår CD-samling att fungera i köket (det funkar i vardagsrummet). Därför radion. Och jag har upptäckt Sveriges Radios kanal P2, en förträfflig kanal som förutom att spela mycket klassisk musik även har nyhetssändingar och program på diverse minoritetsspråk. Så under min föräldraledighet och den senaste veckan när jag varit hemma och vårdat sjukt barn, har jag inte bara njutit av timmar med klassisk musik och trivia om densamma, men även av sändningar på persiska, somaliska, samiska, romani och, sist men inte minst, finska. Varje vardagsmorgon fram till halv sju är det Sisuradio, och på lördagar är det flera timmar mitt på dagen (efter de något mindre njutbara sändningarna med skolengelska, -franska, -tyska och -spanska). Och nu, äntligen, till poängen: på tidiga lördagseftermiddagar går ett program som är någon form av ring, så spelar vi, eller önskeradio, eller något liknande. Jag förstår ju faktiskt inte vad de säger, mer än något enstaka ord här och där, men det verkar i varje fall vara Sverige-finnar som ringer eller skriver in och skickar hälsningar och önskar musik. Och vad önskar sig Sverige-finnar? Inte hip hop, rock- eller popmusik eller dylika internationella fenomen, utan det finskaste man kan tänka sig: tango, gamla finska schlagers och Sommaren e kort på finska. Och jag lyssnar, och njuter, och tycker att det är det mysigaste som finns. Och inser att det nog är något fel på mig, men det må vara hänt. Jag skyller på Maja. Och nostalgi.

Och, just det, i dag är det lördag. Och jag är hemma. Därav denna reflektion.