Kaxigheten får sitt straff

Jag blev också sjuk. Efter att i flera år ha pratat om att jag inte ens minns när jag hade influensa senast, verkar jag ha åkt på den i år. Och nu minns jag dessutom när jag hade den senast, det verkar vara som med alkoholinducerade minnesförluster, minnet återkommer först när man igen är i samma situation. Först trodde jag det var under mitt första år i Trondheim, då jag fick stanna hemma och läsa Bridget Jones Dagbok medan min dåvarande sambo och ett gäng kompisar åkte till Oppdal för att åka skidor. Men sedan kände jag tydligt igen den där oändliga tröttheten, den som gör att man måste sova några timmar efter att gått och kissat eller kokat te eller andra ansträngande sysslor. Den minns jag tydligt från nåt av Stockholmsåren, dock inte vilket. Det är alltså inte så länge sedan senast. Och av olika orsaker har jag varit vaccinerad tre av de senaste tio åren. Så jag kanske inte ska vara så kaxig och tro att jag aldrig får den där årliga influensan. För det gör jag tydligen. Och typiskt nog just den veckan som skulle vara lite ovanligt rolig på jobbet. Och Rasmus är också sjuk, så jag kan inte ens njuta av lugn och ro och läsande vila, vilket tidigare har präglat mina sjukdagar. Nu måste jag följa efter marodören och låtsasäta soppa ur kastruller och bygga Legotorn. Vilket faktiskt i nuläget gör mig fullständigt utmattad.

Av bilderna under, samt den från VAB-inlägget, skulle man kunna tro att han mest sover, men så är alltså inte fallet.