När jag var gravid med Rasmus var vi strandade på Charles de Gaulle-flygplatsen i lite för många timmar en gång. Då handlade jag så mycket kosmetik att jag fick en present. Inte någon trevlig kosmetikprodukt, som jag jag väntade mig, utan en kramdjurshund. Inte riktigt vad jag hoppades på, men vi bestämde att det fick bli den kommande bebisens förste leksak. Rasmus hade Olle som arbetsnamn, men vi visste hela tiden att det inte skulle bli hans riktiga namn, och bebisens första kramdjur fick därför redan från början heta Olle Hund, som ett minne om bebisens första namn.
För ett par månades sedan hittades Olle Hund i ett skåp i källaren, och blev omedelbart adopterad som en av tre favoritermjukisar av Rasmus. Men av någon orsak har han förvanskat namnet från Olle Hund till Valle Hund. Han kan säga "Olle", han har en kompis som heter det, så det är lite oklart varför Olle har blivit Valle, men så är det. Och nu till dilemmat: det är ju jätteroligt att Rasmus skapar egna namn till sina leksaker, och jag tycker ju egentligen att han ska ha rätt att namnge sina saker, det handlar ju om att känna kompetens inför språket. Men det var ju en särskild orsak till att hunden fick heta just Olle, nämligen som ett minne om Rasmus första smeknamn. Och om hunden får heta Valle Hund, finns liksom inte Olle kvar, och det känns lite sorgligt. För mig. Men det är ju Rasmus kramdjur. Alltså: köpa Rasmus förslag och framgent kalla hunden för Valle Hund, eller fortsätta att insistera på Olle Hund, och kunna berätta historien om Olle Hund för Rasmus när han blir större? Jag lutar åt det altruistiska Valle Hund-alternativet, men har inte riktigt bestämt mig.
Nästa kramdjursnamndilemma är än svårare för mig att vara vuxen och altruistisk inför. Jag har nämligen en kramdjurskanin som jag fick när jag fyllde ett, och som har följt mig genom hela livet. Han heter Puppe. För alla finländare är detta fullständigt normalt (puppekanin är finlandssvenskt barnspråk, förvanskat från finskans pupu, som betyder kanin), för mina norska barndomskompisar not so much (pupp betyder bröst, eller tutt i den Sverigesvenska betydelsen av ordet, på norska). Jag har alltså fått utstå en hel del skratt och ret för min stackars favoritkanins skull upp genom livet. Och nu kommer Rasmus och försöker döpa om honom till Pepe?!? Inte okej. David har redan börjat kalla honom för Den Spanska Kaninen. Själv tänker jag mest på Peppe Öhman, vilket för all del ju är en trevlig association, men han heter ju faktiskt Puppe, inte Peppe eller Pepe. Belöna barn för deras språkliga kreativitet i all ära, men här är min gräns nådd. Det är faktiskt MIN kanin. Inte så moget, jag inser det, men så är det.
Rasmus andra favoritmjukisar är Kattus och Iinen. Kattus är en katten Findus-mjukidocka (KATTen findUS, helt logiskt) och Iinen är inte helt otippat en kanin, hans första kärlek, som han fick i somras av våra granne Tant Göta. Dem har han fått namnge helt själv, utan inblandning av sin stränga moder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar