Här om dagen begav vi oss upp på berget.
Än är de små och sura här, men många, så det kan nog bli bra ännu. Förra året kunde inte Rasmus säga smultron, och hojtade förtjust om bullron. Det lever kvar, trots att han nu kan uttala smultron alldeles bra. Varje generation ska ju ge upphov till nya släktuttryck.
Man tröttnar liksom aldrig på utsikten här uppifrån.
Vackra är de oavsett.
Den unge mannen letar skatter.
Och verkar hitta dem.
Än är de små och sura här, men många, så det kan nog bli bra ännu. Förra året kunde inte Rasmus säga smultron, och hojtade förtjust om bullron. Det lever kvar, trots att han nu kan uttala smultron alldeles bra. Varje generation ska ju ge upphov till nya släktuttryck.
Man tröttnar liksom aldrig på utsikten här uppifrån.
På väg ner igen hittade vi de här klöverblommorna, i en helt annan färg än normalt. Undrar om det är en egen sort, eller om de bara är resultatet av genetiskt avvik?
Vackra är de oavsett.
En liten söt en.
Och två söta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar