Semesteräventyr: Fröå gruva

I fredags, på vår bröllopsdag, var vi på släktträff för Davids farmors släkt. Avlägsna relatives from Amerikatt var på besök, och ett ambitiöst program på en hel vecka var förberett för dem, men vi skulle bara vara med på dagen i Fröå. Fröå är ett historiskt område i närheten av Åre där det har bedrivits gruvdrift i tre omgångar, med start på 1700-talet och slut på tidigt 1900-tal. Varken David eller jag hade varit där förut, och både ingenjören och icke-ingenjören tyckte det var intressant med konstruktionerna, hur man pumpade vatten upp från gruvan och försåg den med vatten till brytningen. Kopparen i marken gjorde även att alla blommor blev präktigare än annorstädes, som orkidén på bilden under:

Stenhögarna är kvar sedan brytningen, och innehåller kopparsulfit (?) som är giftig, därför växer inget på dem. Jag fick dock försäkrat att de inte är akut giftiga, nödvändig information när man har med sig stenälskaren Rasmus, som här poserar ovanligt glatt.

Vi gick på en guidad rundvandring

Och såg fina hus med konstiga namn som jag har glömt (försökte faktiskt googla, men hittade inte).

Lilla Ö och Stora Ö.

Fjällutsikten är det inget fel på.

Vi fick gå ned i ingången till ett av gruvschakten, och då måste man ha hjälm. Vissa är sötare i blå plasthjälm än andra.

Bara 70 meter från ingången var det så kallt att det låg is kvar sedan i vintras. Vägen fortsätter längre ner i gruvan, men det kändes inte så frestande att fortsätta (man fick inte heller). Jag har sett lite för många skräckfilmer om vad som finns i grottor för att känna mig helt bekväm i trånga utrymmen under mark.

Men det var ju fint så länge man var nära ingången.

Jag försökte få Rasmus att posera i hjälm med sin far. Det gick sådär.

Nå, det här fick duga.

Väl ute igen fanns det blåklockor och annat fint.

Rasmus satt i gropen i Fröå (Haren satt i gropen i Finland, anyone?)

Sedan tittade vi på ett av torpen som har gått i arv i gruvarbetarfamiljerna. Det här frånflyttades först 1971.

Jag är svag för gamla järnkaminer och tapeter.

Och vedeldade spisar. Vill ha. Men vi har ingenstans att stoppa in en.

Vi fikade, och Rasmus var glad. Jag blev nostalgisk och tog en Hallonsoda som smakade barndom.

Sedan fick vi tråkiga nyheter, och jag behövde gå undan för att tänka en stund.

Då var omgivningarna mycket lämpade, de passade till humöret.

Resten av dagen blev fin, maten på Bergsgården i Fröå var god, och jag konverserade en professor emeritus i anglosaxisk litteratur, som för tillfället arbetar med en bok om post-modernistisk fiktiv medeltid, huvudsakligen från den iberiska halvön. Smalt? Jag kände till två av författarna han pratade om (dock har jag inte läst dem), så jag kände mig nöjd.