Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig

I fredags hade några av sommarjobbarna på mitt jobb dragit ihop till after work, och det är ju ett bra initiativ som man ska premiera med sitt deltagande. Tyvärr råkade det sammanfall med att David hade sommarfest med sitt jobb, och alla våra vanliga barnvakter var bortresta. Men bättre brödlös än rådlös, tänkte jag, och planerade eftermiddagen och kvällen så att jag ändå skulle få dricka rosé i finvädret och prata med vuxna människor.

Såhär tänkte jag: jag är hemma med Rasmus på förmiddagen, och David tar över vid lunch när jag går till jobbet. David tar med sig Rasmus till sitt jobb, där Rasmus får hänga med på deras gårdsstädning inför kvällens fest, och jag hämtar upp honom efter jobbet, som jag kan sluta en timme tidigare genom uttag av min friskvårdstimme. Vi ska bara cykla via Statoil och lämna ett paket, sedan hem och äta middag och mysa, och sedan lägger jag Rasmus i vagnen och han somnar under halvtimmespromenaden in till stan. När han väl har somnat är det problemfritt att ha honom med sig ute, han sover som en stock. Utmärkt plan.


Jag borde ha anat vartåt det bar när jag inte kom iväg från jobbet förrän en halvtimme efter planen på grund av ett långt samtal med påföljande lång efterbehandling. Sedan somnade Rasmus i cykelvagnen på väg till Statoil (tanken var att han inte skulle sova på dagen för att kunna somna tidigt på kvällen, vilket David hade fått noggrann order om, och som han följt). Innan vi kommit hem och jag kunde väcka honom hade han sovit i 35 minuter och var pigg som en mört. Hela resten av kvällen.

Jag lät Rasmus rasa av sig lite energi genom att låta honom hoppa i vår säng i en halvtimme strax innan läggdags, och tänkte att nu kommer han väl ändå att somna. Jag kollade att gänget var kvar på AW och vi begav oss. Rasmus visade inga tecken på trötthet, och insisterade på att själv gå över Frösöbron in till stan. Det var ju en vacker kväll, så jag förstår honom.

Vi passade på att fota lite. Jag verkar ha haft svårt att hålla kameran helt rak, så man blir lite sjösjuk.

Vy mot nya Nya Kyrkan och nya Marité, samt marinan, från Frösöbron.

Väl på stadssidan skulle R kasta stenar i vattnet och hoppa på alla minigolfbanorna, samt klättra på kanonen. Jag började ana oråd. Just som jag tänkte att jag kunde passa på att fota den vackra statyn i Badhusparken i det fina kvällsljuset, dog min mobil. Sådär bara. Hata Iphone och dess usla batterikapacitet. Hade inte använt telefonen särskilt mycket, och den varnade inte innan. Jag saknar de gamla Nokiorna som pep i en minst en halv timme innan de dog, typ en vecka efter senaste laddning.

Att promenera till andra sidan stan visade sig ta ganska lång tid med en energisk unge. På Prästgatan stötte vi på kompisarna Anna och Fredrik som var ute och flanerade efter en barnfri middag på stan. Det var mycket trevligt, men gjorde oss ännu mera sena. Jag började bli orolig för att AW-gänget skulle ha gått någon annan stans och meddelat mig per sms, som jag ju inte skulle få på grund av den döda mobilen. Jag ångrade djupt att vi inte stannat hemma, men traskade vidare. Väl framme, ca 1,5 timme efter att vi gick hemifrån, var visserligen alla kvar, men 3 av de 5 på plats som jag kände skulle just gå när vi kom. Vi beslöt oss ändå för att stanna en stund. Rasmus sa att han var hungrig. Jag tänkte köpa pommes frites åt honom, men när vi kom fram till baren för att beställa, hade köket precis stängt. Jag försökte muta honom med kex och banan, men kände att min vuxna konversation inte blev särskilt spirituell när varannan mening handlade om varför det var slut på kex och varför köket hade stängt och varför vi inte kunde låsa upp det med mina husnycklar, så vi gav upp och gick därifrån.

Eftersom David jobb ligger i stan, och de skulle ha trädgårdsfest och grilla, tänkte jag att det nog skulle gå att skaffa mat till barnet där. Det gjorde det, i form av tårta, och Rasmus var på strålande humör. Han bar stolar och bord och kubbkartonger ända tills vi gick därifrån. Sedan promenerade vi hem genom den otroligt vackra sommarkvällen, som jag inte kunde fota eftersom min mobil var död. Men himlen färjade sjön rosa, och överallt satt folk ute och hade ölpicknick och pratade. Rasmus tyckte att var så förträffligt att han höll sig vaken ända hem, vilket inkluderade pit stops för att klappa katter och kasta kottar i vattnet vid vår båt. Samt känna på vattnet för att bekräfta att det verkligen inte var badtemperatur. 23.50 somnade barnet. Min plan hade varit ca 20.00.

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, men faktisk ganska lyckat ändå i slutändan. Promenaden hem var en av de finaste på länge, och när jag väl hade gett upp tanken på vin i vuxensällskap, var det faktiskt väldigt trevligt att hänga med Rasmus i den vackra kvällen. Det är så sällan nuförtiden att jag är ute och går, eller på stan för den delen, på kvällen, att jag helt glömt bort hur annorlunda stämningen är då. Och en riktigt fin sommarkväll är det ju väldigt glatt och härligt. Men det är väl bara att inse att tiden när vi obehindrat kunde gå ut på kvällen, bara med en lugnt sovande Rasmus i vagnen, nu är över. Han verkar ha ärvt sin mors nattuglefasoner.