Sedan senast, del 13: Springsteen, andra kvällen. Och dagen efter.

Dag nummer två i Stockholm hade vi igen biljetter till Springsteen, men den här gången ståplatser. Om man vill ha någorlunda anständiga platser måste man då vara beredd på att köa hela dagen. Så vi tog med oss Rasmus och åkte från söder om Söder till norr om Nortull, och ställde oss i kö klockan nio på morgonen. Som tur var, var det fint väder, och det fanns en lekpark precis invid Friends Arena som man kunde hänga i. Fördelen med att bygga arenor i bostadsområden, helt klart.

Vi glassade,

och lekte.

När klockan blev tre på eftermiddagen, kom Younes och hämtade Rasmus, som fick tillbringa resten av dagen lite mera bekvämt tillsammans med Mini. De hade tydligen haft jätteroligt. Vi hade inte riktigt lika roligt de sista timmarna fram till konserten, som mest bestod av att sitta på asfalt, försöka tajma kissning med checktider, nervositet och trötta ben. Det sista eftersom vi tvingades stå i över två timmar innan konserten ens hade börjat.

Men det var som vanligt värt det, för det är ju roligt att vara nära.

Det är ganska stämningsfullt när 30 000 mobiltelefoner lyser upp i mörkret.

Hela "Darkness on the Edge of Town"-albumet spelade han, ett av hans äldre album och en sällsynt raritet. Dagen innan spelade han hela "Born to Run"-albumet, vilket ju också var roligt, men vi har redan sett det framfört i sin helhet på Giants Stadium i New Jersey innan den revs, så lite blasé får man väl vara.

Bruce tassade till det, och spelade piano med huvudet. Bilden visar storskärmen bakom scenen, om någon undrar.

Vi stod lite på sidan, men lite nu och då kom han till vår del, och man fick spela på hans gitarr. Allt i allt den bästa konserten den här omgången, tyckte vi.

Och sedan blev det dagen efter, och vi fick lyxfrukost i sällskap av glada ungar.

Andras leksaker är ju bara det roligaste som finns. Och medan Mini sportar en tjusig randig dräkt, måste vårt barn tvångsmässigt alltid vara nakupelle. Jag undrar just var han har fått det från.