Om att ta efter det man gör. Och det man säger.

I dag när vi skulle hem från förskolan, klämde Rasmus sitt finger i spännet på cykelvagnen. Och sa något som lät misstänkt som "satan". Jag frågade vad han sa, och han upprepade glatt "Satan!". Jag försökte undertrycka ett skratt och försökte lite förstrött säga "men så säger man inte". "Varför då?" undrade Rasmus. Och eftersom jag själv uttrycker mig färgstarkt titt som tätt när världen stöter för hårt mot mina tår, gick jag liksom tom för argument redan där. Så kan det gå med den uppfostran.

Jenny har skrivit ett bra inlägg om det här med barn och svordomar, men jag hittar det inte nu. Men jag vill minnas att det var smart. Tror det gick ut på att man ska sluta hyckla med svordomar och inse att som bäddar får man ligga. Svär du, får du svärande barn. Så då är det väl så, då.

Själv skrattade jag hela vägen hem från dagis.