Utsikt

Av brist på något vettigt att skriva om, bjuder jag på en bild på vårt köksbord, min dator och vår utsikt. När det är fint väder är det inte heltokigt att sitta där och surfa.

Om vikten av kramdjursnamn

När jag var gravid med Rasmus var vi strandade på Charles de Gaulle-flygplatsen i lite för många timmar en gång. Då handlade jag så mycket kosmetik att jag fick en present. Inte någon trevlig kosmetikprodukt, som jag jag väntade mig, utan en kramdjurshund. Inte riktigt vad jag hoppades på, men vi bestämde att det fick bli den kommande bebisens förste leksak. Rasmus hade Olle som arbetsnamn, men vi visste hela tiden att det inte skulle bli hans riktiga namn, och bebisens första kramdjur fick därför redan från början heta Olle Hund, som ett minne om bebisens första namn.

För ett par månades sedan hittades Olle Hund i ett skåp i källaren, och blev omedelbart adopterad som en av tre favoritermjukisar av Rasmus. Men av någon orsak har han förvanskat namnet från Olle Hund till Valle Hund. Han kan säga "Olle", han har en kompis som heter det, så det är lite oklart varför Olle har blivit Valle, men så är det. Och nu till dilemmat: det är ju jätteroligt att Rasmus skapar egna namn till sina leksaker, och jag tycker ju egentligen att han ska ha rätt att namnge sina saker, det handlar ju om att känna kompetens inför språket. Men det var ju en särskild orsak till att hunden fick heta just Olle, nämligen som ett minne om Rasmus första smeknamn. Och om hunden får heta Valle Hund, finns liksom inte Olle kvar, och det känns lite sorgligt. För mig. Men det är ju Rasmus kramdjur. Alltså: köpa Rasmus förslag och framgent kalla hunden för Valle Hund, eller fortsätta att insistera på Olle Hund, och kunna berätta historien om Olle Hund för Rasmus när han blir större? Jag lutar åt det altruistiska Valle Hund-alternativet, men har inte riktigt bestämt mig.

Nästa kramdjursnamndilemma är än svårare för mig att vara vuxen och altruistisk inför. Jag har nämligen en kramdjurskanin som jag fick när jag fyllde ett, och som har följt mig genom hela livet. Han heter Puppe. För alla finländare är detta fullständigt normalt (puppekanin är finlandssvenskt barnspråk, förvanskat från finskans pupu, som betyder kanin), för mina norska barndomskompisar not so much (pupp betyder bröst, eller tutt i den Sverigesvenska betydelsen av ordet, på norska). Jag har alltså fått utstå en hel del skratt och ret för min stackars favoritkanins skull upp genom livet. Och nu kommer Rasmus och försöker döpa om honom till Pepe?!? Inte okej. David har redan börjat kalla honom för Den Spanska Kaninen. Själv tänker jag mest på Peppe Öhman, vilket för all del ju är en trevlig association, men han heter ju faktiskt Puppe, inte Peppe eller Pepe. Belöna barn för deras språkliga kreativitet i all ära, men här är min gräns nådd. Det är faktiskt MIN kanin. Inte så moget, jag inser det, men så är det.

Rasmus andra favoritmjukisar är Kattus och Iinen. Kattus är en katten Findus-mjukidocka (KATTen findUS, helt logiskt) och Iinen är inte helt otippat en kanin, hans första kärlek, som han fick i somras av våra granne Tant Göta. Dem har han fått namnge helt själv, utan inblandning av sin stränga moder.

Och gnället bara fortsätter

Okej, så här trött är jag: David ska på kurs i Stockholm måndag-tisdag, och åker ned redan i morgon bitti och stannar över helgen. Vi följer inte med. FÖR JAG ORKAR INTE! Det är faktiskt något jag aldrig hade trott skulle hända, eftersom åka till Stockholm är det jag vill alltid och hela tiden. Men nu har jag inte orkat boka biljetter under veckan, och trots förmånliga bonusresor med flyg, avstår alltså R och jag eftersom det skulle vara helt slöseri med tid och pengar. För jag skulle ändå inte orka göra nåt. Blä för det här!

Energitappet

Alltså hur är det ens möjligt att bli så utslagen av en ynka influensa? Jag har varit feberfri i en vecka, men jag är fortfarande helt utmattad, orkar ingenting. Försökte gå till jobbet i måndags, men fick ge upp och har varit hemma sedan dess. Måste sova en stund efter varje gång jag tagit mig ned för trappan för att äta. Har ont i ryggen av allt liggande. Är en extremt tråkig mamma och fru med kort lunta och mest självömkan i stan. Därav lite dåligt med uppdateringar. Det är inte det att jag inte har något att skriva om, det finns ju hur mycket som helst som händer i världen som jag har åsikter om, men jag orkar inte tänka långt nog för att formulera något vettigt. Och orkar inte producera text.

Men jag har faktiskt fotat lite, så jag kanske återkommer när jag vilat lite.

Bra aktivitet

I inlägget under glömde jag ju det utmärkta sätt på vilket vi vi spenderade halva förmiddagen, nämligen i badkaret. Vi har ett stort bubbelbadkar, eller jacuzzi om man vill vara fin, som kom med huset, men använder det inte så jätteofta. Det tar lång tid att fylla och jag tycker att det känns som ett väldigt hassande* med vatten. Men en dag som i dag, när tiden ska fås att gå på ett så gemytligt sätt som möjligt, var det utmärkt. Rasmus var jättenöjd (det var hans idé), och jag kunde slappna av i karet medan han skuttade runt (det är på riktigt ganska stort). Efter ett tag hällde vi i skumbad och satte igång bubblorna, och då hade vi underhållning i nästan en timme till. En mycket bra aktivitet för alla involverade.

*slöseri, för Sverige-svenskar

Tänk om

Tänk om man hade ett barn som när det var sjukt tyckte om att krypa ner i mammas och pappas säng och titta på TV eller bli läst högt för ur en eller många böcker. Då vet jag vad barnet och jag skulle göra när vi båda är hemma och sjuka. Som det nu är vägrar barnet ligga i en säng på dagtid, hur sjuk han än må vara. Och har bara tålamod för bokläsning max 20 minuter i taget (vilket iofs är rätt bra för en ganska nybliven tvååring, men ändå inte utgör en särskilt stor del av dagen). Så vi myser inte i sängen (som ändå ger mig ont i ryggen eftersom den är för mjuk, måste köpa ny) utan trängs i vår inte så jättebekväma soffa eller sitter på golvet. Helt ok för det sjuka barnet, inte riktigt lika skönt för febriga, trötta mamman. Nåja, så kan det gå.

Kaxigheten får sitt straff

Jag blev också sjuk. Efter att i flera år ha pratat om att jag inte ens minns när jag hade influensa senast, verkar jag ha åkt på den i år. Och nu minns jag dessutom när jag hade den senast, det verkar vara som med alkoholinducerade minnesförluster, minnet återkommer först när man igen är i samma situation. Först trodde jag det var under mitt första år i Trondheim, då jag fick stanna hemma och läsa Bridget Jones Dagbok medan min dåvarande sambo och ett gäng kompisar åkte till Oppdal för att åka skidor. Men sedan kände jag tydligt igen den där oändliga tröttheten, den som gör att man måste sova några timmar efter att gått och kissat eller kokat te eller andra ansträngande sysslor. Den minns jag tydligt från nåt av Stockholmsåren, dock inte vilket. Det är alltså inte så länge sedan senast. Och av olika orsaker har jag varit vaccinerad tre av de senaste tio åren. Så jag kanske inte ska vara så kaxig och tro att jag aldrig får den där årliga influensan. För det gör jag tydligen. Och typiskt nog just den veckan som skulle vara lite ovanligt rolig på jobbet. Och Rasmus är också sjuk, så jag kan inte ens njuta av lugn och ro och läsande vila, vilket tidigare har präglat mina sjukdagar. Nu måste jag följa efter marodören och låtsasäta soppa ur kastruller och bygga Legotorn. Vilket faktiskt i nuläget gör mig fullständigt utmattad.

Av bilderna under, samt den från VAB-inlägget, skulle man kunna tro att han mest sover, men så är alltså inte fallet.