Innan febern

I lördags kväll hade vi övernattningsgäster i form av Rasmus kusiner Iris och Vera, 3,5 respektive 7 år. En fest från början till slut för Rasmus, och över all förväntan lättsamt och trevligt även för oss. Visserligen fick vi trängas 2 vuxna, 3 barn och en katt i dubbelsängen den sista timmen på morgonkvisten, men till och med det var mest mysigt. Söndagsmorgonen innebar flickornas föräldrar som ytterligare frukostsällskap och så småningom utflykt till Badhusparken och den superfina snöborgen som byggs där varje år. I år var den dessutom pampigare än vanligt och fick mycket höga utforskarbetyg av de tilltänkta användarna. Dock gjorde de fjorton minusgraderna och blåsten att den efterföljande utomhusfikan blev ett smärtsamt nöje för fingrar och dåligt klädda vuxna. Tur att vi sedan kunde åka hem till bastu efter ett kort varv på isen med Rasmus nya skridskor.

VAB

Rasmus fick feber i natt, och jag har varit hemma med ett lillskrutt som för ovanlighetens skull var slak och ganska medgörlig. Han till och med somnade en extra gång framför Pippi på eftermiddagen, inbäddad i filt och ömt omhuldad av sin pappas Hydran. Det låter lite hemskt, men det kan vara rätt mysigt med sjukt barn ibland. I varje fall när de blir lugna och gosiga.

Mer frost

Frost

Här pendlar temperaturen mellan -12 och -25 grader nu för tiden. Det är kallt när man cyklar till och från jobbet, men väldigt vackert. Och faktiskt inte så farligt om man har fodrade täckbyxor med flera lager kjolar utanpå, och vindtät mössa under hjälmen. Och dubbdäck. Och broddar på skorna.

I fredags var det - 24 på kvällen och på lördag var det -3. Tänk om temperaturen hade stigit 21 grader över en natt på sommaren, det hade varit nåt! Men kanske inte lika kul när den igen sjönk 20 grader på 1,5 dag och fastnade där.

Men träden är ju alltså väldigt vackra.

Vårtecknet och lånekatten

Lånekatten deppar inte längre. Nu tittar den på fågelbrädan istället.

Hemmasöndag

Den här helgen började med att både David och jag skrev upp en del saker vi ville hinna med under helgen på en gemensam lapp. Både pliktsaker och mer myspräglade aktiviteter. Nu kan jag konstatera att vi faktiskt hann med de flesta, och tror att vi båda känner oss nöjda. Ett förvånansvärt enkelt sätt att få helgen att räcka till för bådas önskningar. Dessutom fick vi en bonus genom att svågerfamiljen Cometerna kom på middag. Vi hade förberett för svärfar men missförstått dagen, och Rasmus var helt förkrossad. Men på ca fem minuters varsel kunde två vuxna och tre barn hoppa i bilen och komma till vår undsättning och hjälpa oss att äta vitlökssoppan med tryffelolja, den texanska chiligrytan med ölkokt potatis, samt rabarber- och ingefärssorbeten med kolasås och färsk ananas. Ibland har man tur. Och Rasmus var mycket nöjd, kusinen Iris var en fullgod ersättare för farfar. Särskilt eftersom farfar kommer i morgon i stället.

Annars har vi i dag varit ute, och Rasmus fick frågan om han ville åka bob eller skidor. Han ville skotta. Så då gjorde vi det i 1,5 timme. Och hittade en fågel nedanför fågelbordet. Jag hade inte hjärta att berätta för Rasmus att dens tamhet nog berodde på att den inte var riktigt frisk. Nu är den borta. Jag säger att den nog vilat klart och har flugit bort.

Jag behöver nya glasögon

Pä jobbet har jag terminalglasögon, och vet ju vilken otrolig skillnad det gör för mina ögons komfort att använda dem. När jag skaffade dem, fick jag en rabattkupong på 25% om jag skaffade ett par extra, men av någon orsak tänkte jag "nej varför då, varför ska jag ha två par glasögon, det kan jag ju inte behöva". Nu säger jag bara en sak: till hemmabruk.

För visserligen sitter jag inte i närheten av lika mycket framför datorn hemma som på jobbet, men som i kväll, när David däckade kl åtta och jag plötsligt kunde ägna kvällen åt att läsa in mig på Facebook och alla bloggar jag inte hunnit läsa på hela veckan, känns mina ögon som om jag gnuggat dem med sandpapper. Måste skaffa nya glasögon. Det par jag har på jobbet kan jag inte ta hem. Jag är nämligen förtjust i dem, och förra gången jag tog hem dem höll Rasmus på att fullständigt böja sönder dem. Så de bor tryggast på kontoret.

Julafton

Julafton i Nordbyn inleddes traditionsenligt med godfika (alltså kakor). Tydligen ska den enligt tradition vara kl 07.00, men ett gemensamt beslut flyttade den till 08.00, en lite humanare tid att kliva upp på julafton för oss som inte var involverade i förberedandet. Kakfatet innehöll bland annat fyra olika sorters macarons som David hade gjort, och förtjänar ett eget inlägg. Ska se om jag kan hitta en bättre bild som gör synen mera rättvisa.

Traditionen säger också att alla barn får ett paket var på morgonen för att ha något att sysselsätta sig med under dagen. Rasmus fick en bilbana, modell plastig (gissa vem som skaffade den?). Den lever inte längre.

Ute var det kallt och vackert, och dörren såg ut som ett julkort. Vilket den blev, på Facebook.

Jag funderar på att låta det här bli julkort till nästa år. Lite snöblåst har väl aldrig påverkat stämningen negativt, har det?

En namnpepparkaka åt någon som aldrig i egen hög person deltog i julfirandet.

Mitt bidrag till julbordet. Jag är inte odelat förtjust i komponenterna i det svenska julbordet (förutom julskinka, som jag älskar), så mitt bidrag blev den något mindre traditionella äppel- och granatäpplesalladen. Inte så vacker som jag hade hoppats, men i varje fall god.

Full koncentration på Kalle Anka och hans vänner, tydligen fortfarande julaftons viktigaste inslag enligt en del. De vuxna i sällskapet fortsatte att koncentrera sig på maten.

Ibland kan man inte komma nära nog. Rasmus har bunad, norsk folkdräkt, på sig. Tyvärr lyckades jag inte få någon bra bild där den verkligen syns, men fin är den. Och han i den.

Efter Kalle Anka gick någon ut för att ta luft, och träffade där tomten, som meddelade att han inte hann komma in i år heller (han brukar lämna presenterna i en säck på bron), men att han i år hade lämnat dem  i Rödstugan. Detta rapporterades till barnen, som smög ner för att se. Först trodde de hade blivit något misstag, det var ju inget i stora rummet nere, men sedan kom någon på att man kunde titta uppe. Där möttes de av synen över, och sedan var kaoset i gång. Efter ca 45 minuter kunde man igen föra en konversation på normal volym.

Min mobilkamera gör tyvärr inte Elins fina pyntinsats rättvisa, men festförvanligen var komplett. Och fördelarna med stugvinden framför det vanliga vardagsrummet blev uppenbara. Inte bara rymdes alla i samma rum på en gång, vi kunde till och med dansa runt granen när paketöppningen var undanstökad. Och dans blev det, inget långsamt och stämningsfullt enligt norsk modell, vilket jag faktiskt kan sakna lite. Där sjunger man julpsalmer runt granen, och den klassiska "Du grønne, glitrende tre goddag!", som jag hummade lite tyst för mig själv i ett hörn. Men ett fint minne blev det nog för barnen ändå, trots att det blev pinsamt tydligt hur dåligt man minns texterna i de klassiska sånglekarna. Något att jobba på till nästa jul, tror jag.

För trött

Jag har varit ensam med Rasmus alla kvällarna den här veckan, ett effektivt sätt att förebygga allt kreativt skrivande, eftersom han numera somnar ungefär en halvtimme innan jag borde gå och lägga mig. Jag återkommer med ett säkert mycket spännande inlägg om kramdjursnamn om inte så allt för länge. Hoppas ni kan uthärda spänningen.

Vill ha

Jag letar fodral till min MacBook 11, en inte helt lätt uppgift tydligen, eftersom det nästan aldrig finns för den storleken när man kollar i affärer. Så jag gick till det o stora internettet och hittade det här. Det här fodralet har ju mitt namn skrivet på sig. Tyvärr är det också ganska dyrt. Så vi får se vad det blir.

Lite bekant känns det ju...

Instagram-sången:

Juleljus

Dan före dopparedan tillbringades i Nordbyn i sällskap av svärfar och Davids lillasyster Elin, lite lugnt innan invasionen av resten av svärfamiljerna. Elin tillbringade hela dagen med att städa och pynta stugvinden för att vi skulle ha någonstans att rymmas allihopa för dans runt granen och julklappsutdelning (det vanliga vardagsrummet är diminutivt). Ljuset ute var magiskt.

Julfint, del 3

Kvällen före julafton (alltså lillejulaftenskvelden) pyntade vi granen i Nordbyn efter att barnen hade gått och lagt sig. Jag hade gjort hjärtan att hänga i granen med namnen på alla som skulle medverka under julen, inkluderat tomten och katten Mirran.

Det är nog lite magiskt att komma ner på morgonen och så plötsligt finns det en pyntad gran med tända ljus som inte fanns där kvällen innan. "Mysigt!" sa i i varje fall Rasmus, både på julaftons morgon och hemma på Lucia.

Friskus

Det är någon som brås på sin far (som för övrigt också är fotografen här).

Julfint, del 2

Hela mitt liv har vi pyntat granen kvällen innan julafton (eller på lillejulaften, som dagen heter på norska). Även i Davids familj är det en stenhård tradition. Men under över alla under, vi har frångått en tradition och gjort något som passade oss i stället.

Eftersom vi inte skulle vara hemma under själva julen valde vi att pynta granen till Lucia istället, vilket ökade mysfaktorn i vardagsrummet avsevärt under resten av månaden. Dock har vi nu lärt oss den hårda vägen att det verkligen är värt att kapa granens fot för att öka dens vätskeupptagningsförmåga. Samt att det är bra med någon form av vattningsanordning när man reser bort. För en död gran inte bara barrar ohemult, den är också en ganska sorglig syn så här i januari. Trots pyntet och ljusslingorna.

Det här med blommor är ju inte min starkaste sida, så trots att jag till och med beställde amaryllislökar redan i september, ligger de fortfarande i källarn och väntar på plantering. Vi köpte en på ICA i stället, lite för nära jul för att den skulle hinna blomma innan julafton. Men när jag kom hem 2 januari var den i varje fall fin, och fick komplettera julstillebenet vid radion.

Trägranarna under julstjärnan är ett av årets pyntinköp från Jamtlis butik, som har väldigt mycket fint hantverk och således r ett farligt ställe för plånboken. De här var dock på halva priset, och jag rycker de är fina, inte så extremt juliga men ändå stämningsfulla.

I år som för två år sedan bakade jag pepparkakshus efter en modell av vårt eget hus och tomt (som i år dessutom invaderades av tre gubbar från pepparkakeland). Förra gången blev det riktigt lyckat, i år inte riktigt. Men jag lärde mig några viktiga saker, till exempel: kavla inte bottenplattan för tunn, då slår den sig under stekningen och skapar ofrivilligt kulligt landskap. Se till att ha äggvita till hands när kristyren ska göras, man kan göra kristyr utan men det stelnar inte lika bra och de omsorgsfullt gjorda dekorationerna blir lätt tillplattade. Ha riktiga formar för granar och annat man ska göra många av, det är jobbigt att skära ut dem för hand. Ha husmodellen i styvt papper, tunt rutpapper skrynklar lätt. Se till att modellens delar passar ihop i storlek och vinklar, om inte modellens delar gör det är det nämligen inte en chans att de färdiga pepparkaksdelarna kommer att göra det. Var inte arg redan innan du börjar limma ihop huset med brännhett socker. Spara lite deg för att kunna göra nya delar om du skulle råka ha sönder någon del. Eller ha glömt något viktigt.

Lite fult och snett är det, och cykelskjulet, vedskjulet och garaget saknas, men det doftar gott varje gång man går förbi och ska snart ätas upp. För julen varar bara till tjugonde dag Knut, inte till påska.

Åckå åka kickoo

Finns det skridskor i storlek 23? Alternativt, hur funkar det att åka med alldeles för stora skridskor?

Rasmus är ju inte den som ser några begränsningar, så kan hans föräldrar ta sig fram på isen med knivar under fötterna, är det klart att han också kan. Efter att ha varit med på på årets premiärtur på Storsjön förra helgen, pekar han nu varje dag på isen som omger vår Frösö och meddelar att han också vill åka skridskor. Så nu letar vi miniskridskor på alla loppisar i stan.

Nytt dagis

Rasmus har bytt dagis, och jag sitter bortgömd i personalrummet på sista inskolningsdagen och hoppas han har roligt. Fördelen är i varje fall att det nu är så nära att han kan gå dit, även om det då tar 20 minuter i stället för de 6 minuterna det tar om han åker vagn.

Advent

December månad får sammanfattas av bilderna under:

Granen lyste upp på Stortorget. Min telefon klarar dock inte riktigt av att ta bilder i mörker, därav suddigheten.

Rasmus provade Lucia-attiraljer hos kusinerna och tyckte det var kul i åtminstone 30 sekunder. Som fastnade på (enlite suddig, se kommentaren på föra bilden) bild.

Det var vintrigt och vacker på lunchpromenaden.

Vi förberedda kolakokningen med lite biubbel. Det borde man alltid göra.

David gjorde Boeuf Bourguignon (dock med älg i stället för ko, blev lite torrt eftersom älgkött är så magert). Brynt kött i gryta  är ren matporr.

Rasmus åt kakemann specialimporterad från Bergen av mina föräldrar och drack varm choklad med polkagris i.

Jag träffade på en barnvagn utanför dagis som påminde mig våldsamt om min vän och före detta kollega Ulrika. Alla som har träffat Ulrika förstår varför, alla andra får tänka sig fram till det.

 

Det kom mycket snö, coh snön på fägelbrädets tak låg högre än själva fågelhuset.

Fint i Öset

Varje dag ser jag den före detta officersmässen på gamla I 5, numera festvåning. Mitt jobb ligger strax till vänster. Tack vare sin status som residensstad för landshövdingen och viktig militärstad med både infanteri, flygvapen och artilleri, finns det oproportionerligt många ståtliga byggnader i förhållande till stadens storlek och invånarantal i Östersund. Vilket jag, som är förtjust i gammaldags pompa och ståt, såklart gillar.

Finbesök och julölsprovning

Eftersom vi var i London på lördagen före första advent, fick vi skjuta på vår årliga julölsprovning till lördagen före andra advent. Det sammanföll med Jamtlis julmarknad, som kanske är Sveriges mysigaste, och vi fick finbesök från Stockholm och Trondheim, av Daniel och Gry.

På dagen promenerade vi på ett kallt och vackert Jamtli och på kvällen åt vi julskinka och smakade på ca 22 sorters julöl. Och för första gången kom alla sig igenom alla sorterna, och till och med några icke-julöl utanför tävling till slut. Bra kväll.