Sommarens bröllop

Förra helgen var vi på bröllop för våra fina vänner Jesper och Anna-Karin. Vi hade tänkt åka båt dit, men självklart väljer båtmotorn, som tills nu har gått som en klocka, att inte visa tecken till liv den dagen vi har en tid att passa och 3 andra bröllopsgäster och hela vår övernattningspackning med oss i båten.  Som tur var, hade vi beräknat gott om tid, och slängde oss i bilen i stället, och kom fram till Sunne kyrka i strålande väder.



Jag var sommargul (det blev inte makadoja) med hatt. Det bärs för lite hatt i nordiska bröllop tycker jag. Både brudens och brudgummens mor hade tydligen funderat på hatt, men tänkt att ingen annan skulle ha det och inte haft tid att hitta en passande. Så jag var ensam om det, men glad ändå.



Handväskan köpte jag när jag var på baskurs med jobbet i Göteborg hösten 2011, men den har inte fått komma fram i ljuset förrän nu. Mycket fin gammal reptilväska från Myrorna på Järntorget, men med lite trasigt lås som tyvärr gjorde den ganska opraktisk som handväska. Man vill ju oftast komma åt sina saker lite snabbt, eventuellt snabbt kunna lägga saker i väskan, och det gick inte med den här. Måste se om jag kan hitta någon som kan fixa handväskslås. Skomakare?

David var snygg i matchande gul slips, men fastnade inte i min mobil. Det gjorde dock Herr Björn i Klövsjö-dräkten, så det får väga upp. Även folkdräkter på män är en alldeles för ovanlig syn (förutom i Norge, där det ju faktiskt är rätt vanligt).

Sedan var det dags, och det fina brudparet anlände,

Deras absolut ljuvlige lintott till son utgjorde lite extra underhållning för oss på bänkarna bakom.

Den här bilden är tyvärr dålig, men motivet är så fint att den får vara med. Prästen är en mycket god vän till familjen, och plockade upp och bar med sig den kringvandrande sonen när det var dags för utmarsch. Mycket fint, tyckte jag.

Och sedan blev det pussar!

Eftersom den starka solen utomhus gjorde att hatten kastade underliga skuggor, förevigade jag klädseln även inomhus (notera den härliga bakgrunden). Efter att i många år ha lagt mycket tid på att klä upp mig utan att det finns något som helst bildbevis för ett eventuellt lyckat resultat, har jag nu kommit fram till att sluta låta mig styras av någon form för Jante-variant som säger att man inte får föreviga sig själv. Är man nöjd med sin klädsel/smink/frisyr, ska man stå för det. Och om ingen annan bevarar den för eftervärlden, får man göra det själv.

Så det så!

Efter vigseln var det mingel. Vädret var strålande, eller som David och Jesper skulle säga "typiskt Brunfloväder (it never rains i Brunflo)".

Bubbel och jordgubbar förtärdes, och vi led något alldeles fruktansvärt.

Bruden rygg och frisyr var så fenomenala att de måste få en egen bild.

Sedan var det middag, här förrätten.

Och huvudrätten. Som för övrig var samma som vi hade på vårt bröllop, hjortyttrefilet och potatis- och västerbottensostcylinder. Sedan var det fina tal och fest och klackarna i taket, men inget av det fastnade i min mobil. Men det var ett alldeles förträffligt bra bröllop.

Siden sist, del 20: 17. mai

Skal man jobbe på 17. mai, får man i sørge for å være anstendig kledd i rødt, hvitt och blått.

Siden var både fredag og søttendemai, sluttet jeg to timer tidligere og gikk hjem og skiftet.

Det gjorde disse to også.

Og så gikk vi på jakt etter nærmeste 17. mai-tog.

Dessverre er det dårlig med 17. mai-tog i Östersund. Så det fikk bli utepils i stedet, det var jo faktisk årets første sommerdag.

Her prøver jeg å ta et fint bilde av Rasmus og meg, men Rasmus har en diger bit snop i munnen og ser ut deretter.

Slik kan man også feire 17. mai. Omgitt av både Jämtlands og Norges flagg, nytendes Mighty Mofasa och Mademoiselle Saison X fra det utmerkede lokale bryggeriet Jemtehed & Brande.

På 17. mai må man spise minst fire is. Her jobbes det med den første.

Og her med den andre.

Her gjøres det et forsøk på å forevige bunaden for å sende bilder til Momi, som har skaffet den. Men å se inn i kamera er ikke lett.

Hurra for 17. mai! I finlandssvensk Borgådräkt. Og solbriller (ikke si noe til bunadspolitiet).

Man flagger med hvad man haver. Og ødelegger kanskje dagen for en fremskrittspartist som ekstra bonus.

Årets tilleggsbonus: 17. mai 2012 slik noen minnes den (jeg var jo i Paris da). Mer regn. Mindre folk. God stemning.

Våffeldagen

I Sverige har man av någon outgrundlig anledning dagar för olika bakverk, till exempel kanelbullens dag och våffeldagen. Den senare lär ju ha sitt ursprung i ett språkligt missförstånd (Jungfru Marias bebådelsedag -> Vårfrudagen -> Våffeldagen), men jag misstänker att det är en efterhandskonstruktion för att förklara det underliga i att fira bakverk med egna dagar. Men man kanske måste ge de svenska våfflorna en egen dag när alla måste äta dem, annars skulle ju ingen frivilligt göra det. I Norge har man ingen egen våffeldag. Alla dagar är nämligen våffeldagar. Det är nog för att norska våfflor är så mycket godare än svenska. Inget jävla fras-trams. Tjocka, sega, söta, med surmjölk och kardemumma i smeten. Som man gör själv från grunden, inte från färdigpulver i paket. Man behöver inte ens ha sylt på, de är goda som de är, fast man kan ju ha det ändå. Eller smör och brunost. Det hade vi. Och de var fortfarande goda som fika två dagar senare. Säg den frasvåffla som är det.

Påskemodus

I Norge är påsken den heligaste högtiden på hela året. Inte bara för de religiösa, för dem är väl påsken rätt helig i hela den kristna världen, men även för alla andra, på ett mera profant plan. Påskledigheten börjar redan på onsdagen, då man har halv dag eftersom Skärtorsdagen är röd dag i Norge. Många tar ledigt hela veckan innan. Så för rätt många norrmän har påskledigheten redan startat nu, och det betyder en sak: påskefjellet. Eller, uppbrutet i dets viktigaste beståndsdelar: Hytta. Skitur. Apelsin. Kvikk Lunch. Påskekrim. Försök aldrig kontakta en norrman efter halva askonsdagen, åtminstone om det gäller affärer, telefonförsäljning eller annat tråkigt, då kommer du aldrig att bli förlåten. Rätt många är oavsett inte anträffbara, eftersom de inte har mobiltäckning på fjället.

Min norska familj har ingen hytte på fjellet, så jag är inte så insnöad på det konceptet. Vi har dessutom firat en massa påskar i Finland och Frankrike, och jag har firat de senaste 11 påskarna i Jämtlandsfjällen. Men jag gillar påsken med glada färger, sol, kycklingar, kaniner och lammstek, och känner att påskmodusen kommer krypande. Och sedan blir man ju alltid lite mer norsk när man är i utländighet. Så jag tittar på bilder från förra året, och ser fram emot helgen som kommer.

Pascha. Finsk påskdessert med ryskt ursprung. Fett, sött och mäktig, och mycket, mycket gott. Pynten på bilden är för att göra den mer åtråvärd för de svenska barnen, och är något oortodox.

Förra årets påsktårta från ICAs Buffé-tidning. Eller var det Coops medlemstidning. Snygg hursomhelst, men svår att skära, eftersom strösslet sitter fast i vit choklad, som blev väldigt hård.

Rasmus och kusin Iris i Årebjörnen (det här var nog någon vecka efter påsk, men det kändes som om det passade in, så det fick vara med ändå)

Rasmus i Björnbacken. Vi tyckte han var lite butter, och de visade sig att han inom en timme skulle kräkas och och få nästan 40 graders feber. Så han var kanske inte i sitt livs skidåkarform.

Rasmus och björnarna i backen. Han var faktiskt lite gladare i verkligheten.

En bild från i år. Jag köpte påskete när jag var i Trondheim förra helgen, inspirerad av Glamourbibliotekaren, som har introducerat mig för det konceptet. Svart te med frukt, huvudsakligen citrus, riktigt god. Och påsen livar så fint upp på tehyllan (som annars är förbehållen burkar).

Om vikten av kramdjursnamn

När jag var gravid med Rasmus var vi strandade på Charles de Gaulle-flygplatsen i lite för många timmar en gång. Då handlade jag så mycket kosmetik att jag fick en present. Inte någon trevlig kosmetikprodukt, som jag jag väntade mig, utan en kramdjurshund. Inte riktigt vad jag hoppades på, men vi bestämde att det fick bli den kommande bebisens förste leksak. Rasmus hade Olle som arbetsnamn, men vi visste hela tiden att det inte skulle bli hans riktiga namn, och bebisens första kramdjur fick därför redan från början heta Olle Hund, som ett minne om bebisens första namn.

För ett par månades sedan hittades Olle Hund i ett skåp i källaren, och blev omedelbart adopterad som en av tre favoritermjukisar av Rasmus. Men av någon orsak har han förvanskat namnet från Olle Hund till Valle Hund. Han kan säga "Olle", han har en kompis som heter det, så det är lite oklart varför Olle har blivit Valle, men så är det. Och nu till dilemmat: det är ju jätteroligt att Rasmus skapar egna namn till sina leksaker, och jag tycker ju egentligen att han ska ha rätt att namnge sina saker, det handlar ju om att känna kompetens inför språket. Men det var ju en särskild orsak till att hunden fick heta just Olle, nämligen som ett minne om Rasmus första smeknamn. Och om hunden får heta Valle Hund, finns liksom inte Olle kvar, och det känns lite sorgligt. För mig. Men det är ju Rasmus kramdjur. Alltså: köpa Rasmus förslag och framgent kalla hunden för Valle Hund, eller fortsätta att insistera på Olle Hund, och kunna berätta historien om Olle Hund för Rasmus när han blir större? Jag lutar åt det altruistiska Valle Hund-alternativet, men har inte riktigt bestämt mig.

Nästa kramdjursnamndilemma är än svårare för mig att vara vuxen och altruistisk inför. Jag har nämligen en kramdjurskanin som jag fick när jag fyllde ett, och som har följt mig genom hela livet. Han heter Puppe. För alla finländare är detta fullständigt normalt (puppekanin är finlandssvenskt barnspråk, förvanskat från finskans pupu, som betyder kanin), för mina norska barndomskompisar not so much (pupp betyder bröst, eller tutt i den Sverigesvenska betydelsen av ordet, på norska). Jag har alltså fått utstå en hel del skratt och ret för min stackars favoritkanins skull upp genom livet. Och nu kommer Rasmus och försöker döpa om honom till Pepe?!? Inte okej. David har redan börjat kalla honom för Den Spanska Kaninen. Själv tänker jag mest på Peppe Öhman, vilket för all del ju är en trevlig association, men han heter ju faktiskt Puppe, inte Peppe eller Pepe. Belöna barn för deras språkliga kreativitet i all ära, men här är min gräns nådd. Det är faktiskt MIN kanin. Inte så moget, jag inser det, men så är det.

Rasmus andra favoritmjukisar är Kattus och Iinen. Kattus är en katten Findus-mjukidocka (KATTen findUS, helt logiskt) och Iinen är inte helt otippat en kanin, hans första kärlek, som han fick i somras av våra granne Tant Göta. Dem har han fått namnge helt själv, utan inblandning av sin stränga moder.

Julafton

Julafton i Nordbyn inleddes traditionsenligt med godfika (alltså kakor). Tydligen ska den enligt tradition vara kl 07.00, men ett gemensamt beslut flyttade den till 08.00, en lite humanare tid att kliva upp på julafton för oss som inte var involverade i förberedandet. Kakfatet innehöll bland annat fyra olika sorters macarons som David hade gjort, och förtjänar ett eget inlägg. Ska se om jag kan hitta en bättre bild som gör synen mera rättvisa.

Traditionen säger också att alla barn får ett paket var på morgonen för att ha något att sysselsätta sig med under dagen. Rasmus fick en bilbana, modell plastig (gissa vem som skaffade den?). Den lever inte längre.

Ute var det kallt och vackert, och dörren såg ut som ett julkort. Vilket den blev, på Facebook.

Jag funderar på att låta det här bli julkort till nästa år. Lite snöblåst har väl aldrig påverkat stämningen negativt, har det?

En namnpepparkaka åt någon som aldrig i egen hög person deltog i julfirandet.

Mitt bidrag till julbordet. Jag är inte odelat förtjust i komponenterna i det svenska julbordet (förutom julskinka, som jag älskar), så mitt bidrag blev den något mindre traditionella äppel- och granatäpplesalladen. Inte så vacker som jag hade hoppats, men i varje fall god.

Full koncentration på Kalle Anka och hans vänner, tydligen fortfarande julaftons viktigaste inslag enligt en del. De vuxna i sällskapet fortsatte att koncentrera sig på maten.

Ibland kan man inte komma nära nog. Rasmus har bunad, norsk folkdräkt, på sig. Tyvärr lyckades jag inte få någon bra bild där den verkligen syns, men fin är den. Och han i den.

Efter Kalle Anka gick någon ut för att ta luft, och träffade där tomten, som meddelade att han inte hann komma in i år heller (han brukar lämna presenterna i en säck på bron), men att han i år hade lämnat dem  i Rödstugan. Detta rapporterades till barnen, som smög ner för att se. Först trodde de hade blivit något misstag, det var ju inget i stora rummet nere, men sedan kom någon på att man kunde titta uppe. Där möttes de av synen över, och sedan var kaoset i gång. Efter ca 45 minuter kunde man igen föra en konversation på normal volym.

Min mobilkamera gör tyvärr inte Elins fina pyntinsats rättvisa, men festförvanligen var komplett. Och fördelarna med stugvinden framför det vanliga vardagsrummet blev uppenbara. Inte bara rymdes alla i samma rum på en gång, vi kunde till och med dansa runt granen när paketöppningen var undanstökad. Och dans blev det, inget långsamt och stämningsfullt enligt norsk modell, vilket jag faktiskt kan sakna lite. Där sjunger man julpsalmer runt granen, och den klassiska "Du grønne, glitrende tre goddag!", som jag hummade lite tyst för mig själv i ett hörn. Men ett fint minne blev det nog för barnen ändå, trots att det blev pinsamt tydligt hur dåligt man minns texterna i de klassiska sånglekarna. Något att jobba på till nästa jul, tror jag.

Påsken, den norskeste av høytider

Jeg merket halvveis in i forrige inlegg at jeg skrev på norsk (jeg merket det fordi jeg var nødt til å bytte språk på tastaturet for å få til rett format på æ og ø). Og innså at det nok var fordi det handlet om påsken, denne norskeste av alle høytider. Ingen steder står verden så stille som i Norge under påskehelgen*, som for øvrig er mye lenger i Norge enn resten av verden. I Sverige ser folk rart på deg når du sier at det faktisk ikke er noen vits å prøve å jobbe mot Norge etter lunch på askeonsdag. Og jeg ser på Facebook i år at det virker som om de fleste jeg kjenner tok ferie allerede fra helgen som var. For å dra på påskefjellet, et ord som kun finnes på norsk.

Norge er sjenerelt sett litt mer opptatt av høytider enn Sverige, tenk bare 17. mai og søndagsstengte butikker, men det er ingeting som virker så fjernt fra de fleste svenskers virkelighet som nordmenns høytideligholdelse av påsken. Som jo strengt tatt ikke lenger har med korsfestelse å gjøre, men nettop påskefjellet. Du får ikke tak i nordmenn flest under påsken, ikke på mail, ikke på mobil. For de er på fjellet, uten forbindelse. Og nåde deg om du prøver å nå dem, og faktisk får tak i dem. Det er verre å forstyrre folk i påsken enn på julaften, hilsen en som har prøvd. For ikke å snakke om alle viktige norske påsketradisjoner, som påskekrim, påskenøtter (som er quiz, ikke nøtter man spiser. forf.anm.), Kvikklunsj og Freias påskeegg med fyll.

Påske, din høyborg er Norge, og jeg utnevner herved ditt nasjonalspråk til norsk.


*Ok, mitt sammenligningsgrunnlag er Sverige, Finland, Frankrike og Italia, men det er jo omtrent hele verden, er det ikke?