torsdag 29 mars 2012

Bättre kort än ingenting

Nu är det igen sent (klockslaget som visas för när mina inlägg publiceras är helt åt skogen, men klockan är i varje fall närmare 23 i den verkliga världen), och jag lider av ordtorka. I morgon har jag tagit ledig för att gå i begravning för en mycket snäll man som tyvärr har gått bort i förtid i cancer. Så jag lär nog inte höra av mig igen förrän tidigast på lördag.

tisdag 27 mars 2012

Många tankar, lite hockey

Jag är på auskultation på lokalkontoret den här veckan. Det betyder att jag tassar runt efter olika handläggare och tittar och lyssnar på vad de gör för att få en bättre helheltsblick på verksamheten. Jätteintressant och spännande och givande, men otroligt tröttande, det känns verkligen som att vara första veckan på jobbet igen, när man är så koncentrerad på allt det nya att man är helt slutkörd varje eftermiddag. Och sedan har jag börjat träna igen på morgnarna innan jobbet, vilket ju också bidrar till kvällströttheten. Alltså har jag svårt för att komma på något vettigt att skriva om. Jag har många uppslag på gång, men de måste nog skrivas ut en kväll när jag kan tänka i mer än femsekunderssekvenser.

söndag 25 mars 2012

Först mys, sedan räkningar

Söndagen har huvudsakligen gått i mysets tecken. Femårskalas, städning av gården (nåja, mera plikt än mys, men jag fick ju vara ute i varje fall), god restmiddag och ett långt samtal med finaste Gry, som har flyttat helt till andra sidan gränsen, och på så sätt faktiskt kommit närmare mig än när hon bodde i Sthlm. Vi planerade att träffas, ganska snart. Det är ju alltid bland de bättre samtalen man kan ha. Nu ska jag betala räkningar.

lördag 24 mars 2012

Sista listen

Vi har levt med vattenläcka/renovering av tak sedan januari 2011. Hallen i vår övrevåning har varit full av byggbråte och verktyg enda sedan dess, men i dag målades sista listen för sista gången och alla verktyg och hemmasnickrade byggställningar kunde tas bort och golvet dammsugas och skuras. Vi har skålat i Crémant de Bourgogne med svågerfamiljen (heter det så, alltså Ds bror med familj?) och nu undrar jag vad nästa steg blir. Betyder det här att vi måste ta tag i alla ouppackade flyttlådor och faktiskt göra nånting åt dem?

Jag längtar mig sjuk

I morgon framförs Matteuspassionen i Helsingfors av Akademiska Damkören Lyran, Akademiska Sångföreningen, barockensemblen Opus X och ett antal utmärkta solister, dirigerade av Kari Turunen . Bland koristerna finns många av mina mycket goda vänner. Och i publiken sitter nog Mico som bor i Australien och bara träffas mycket sällan. Jag, däremot, sitter i Vinterstaden och är inte där.

En passion, en passion, mitt prinsrike för en passion! (eller en flygbiljett till Helsingfors och biljett till Johanneskyrkan)

Jag hoppas bara att uppförandet filmas och läggs ut på YouTube så att jag kan lyssna på det framöver. Jag tror inte att Richters inspelning har en chans mot den här versionen.

fredag 23 mars 2012

Vårvintersysslor II


Spela kvasthockey med isklumpar medan man rensar bron från snö, is och renoveringsbråte.

torsdag 22 mars 2012

Vårvintersysslor I

Cykla till och från jobbet med hjärtat i halsen på grund av halkrisken orsakad av centimetertjockt gruslager ovanpå asfalten.

onsdag 21 mars 2012

Trillioner vuxenpoäng

Jag är på pensionsträff på banken. Hur många vuxenpoäng ger inte det?

tisdag 20 mars 2012

Hon har så rätt

Dagens bästa artikeltips kommer från Softy: 10 orsaker till att feminism är viktigt för pojkar och män. Det borde vara så uppenbart, men är det ju tydligen inte för alla. Men här får man det i klartext.

Och en uppdatering på den spännande följetongen Katja försöker ge bort saker: jag ringde organisationen och de kom och hämtade påsarna i dag. Så nu är det bara att hoppas att någon annan blir glad för gula klackpumps, glitternagellack och beigebruna läppstift. Och urtvättade men annars hela babykläder.

måndag 19 mars 2012

Dagens

På mitt jobb har vi bemanningssamordnare. De planerar bemanningen för hela verksamheten på alla olika orter, och har nog ett sjuhelsikes jobb med att få allt att gå ihop och gör för det mesta ett utmärkt jobb. Men i dag, när jag var tvungen att maila dem på morgonen och meddela att jag måste gå klockan tre för att hämta på dagis eftersom D har varit sjuk i dag, och alltså skulle missa en timmes administrativ tid och en halvtimmes telefontid, fick jag som svar att "nå, det var ju väldigt olämpligt i förhållande till planeringen, men det får väl gå för den här gången".

Vad är det för sorts svar? Antingen får man flexa ut eller så får man inte, det är ju inte så att vi får betalt för tiden vi är borta. Och man väljer ju inte att använda av sin dyrbara flextid bara för att störa deras planering. Min kontorsgranne tyckte jag skulle skriva tillbaka och fråga om det betyder att jag inte kommer att få flexa ut en annan gång om jag på kort varsel måste hämta på dagis. Jag skrev mailet, men tryckte aldrig på Send. Bemaningssamordnarna planerar som bäst vårt sommarschema, och man vill ju inte göra sig till oväns med dem så här strax innan viktiga beslut om vem som får semester när ska tas.

Förresten, organisationen som skulle hämta prylarna till Lettland kom aldrig. D tror att de inte brydde sig om att ta sig upp för den branta backen till vårt hus för att kolla om där fanns något. Nu får jag ringa dem och fråga om de vill komma förbi en annan dag, eller hitta en annan vettig mottagare av alltihopa. Typiskt, det här som liksom skulle vara ett så enkelt sätt att bli av med grejerna!

söndag 18 mars 2012

Om att slänga saker

Jag är dålig på att slänga saker. En del upplever lättnad när de slänger saker, jag får mest dåligt samvete eftersom det känns som resursslöseri om det inte handlar om direkt skräp eller uppenbart helt trasiga saker. Mitt motstånd mot att okritiskt slänga saker gör att jag, trots 6 flyttar de senaste 15 åren har kvar kläder och smink och dylikt som är minst så gammalt. Men i dag har jag rensat, för imorgon kommer en organisation som vill ha även slitna kläder och påbörjade kosmetikaprodukter till behövande i Lettland. De lämnade en lapp i brevlådan i fredags och jag griper chansen, för om man ger bort sakerna är det ju inte resursslöseri eller hur? Så nu åker till exempel ca tio flaskor gammalt (dock ej intorkat) nagellack, ett antal oöppnade testflaskor med shampo, ett antal par skor som jag faktiskt aldrig kommer att använda igen och en massa lite slitna barnkläder som vi har fått ärva, men som liksom är för fula för att vi ska vilja använda dem när vi har så mycket annat fint att välja på (dagens I-landsproblem som uppstår när ett barn har många äldre kusiner som inte beräknas få småsyskon). Jag antar därför att inga andra föräldrar i vårt umgänge skulle vilja använda dessa plagg, som annars är hela och rena och skulle kännas helt fel att slänga. Så nu hoppas jag att någon i Lettland blir glad och mitt hamsterhjärta och badrumsskåp är något lättare.




I övrigt har vi varit hos svärfar och njutit av vinterns andra skidtur (vem skulle tro att man bor i Vinterstaden?) och det fina vädret. Och katten.




lördag 17 mars 2012

Mycket vettigt

Alltså när jag först börjar går jag tydligen inte at stoppa. Nu tredje inlägget för i dag. Men det här inlägget av Softy är bland det vettigaste jag har läst på länge, och jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Fast jag hade faktiskt hade en prinsessfas. En ganska lång en, om jag minns rätt. Vi var till exempel japanska prinsessor, och hade oändligheter med guld och diamanter och smaragder och rubiner (vi var inne i en Afrikas Stjärna-fas samtidigt). Och Momi hade många vackra kläder och nattlinnen från baler på Svenska Klubben i Kuusankoski och min morfars utlandsresor på 50- och 60-talet som vi fick leka med.

Inlägget relaterar alltså till prinsessfasdiskussionen som startades av Sagolandet, och som väl hänger ihop med Legoinläggen hos bland andra Peppe och Hemsolen.




Första inlägget

Det här är för er som jag träffar för sällan. Så att jag ska kunna berätta om (och kanske till och med visa) hur jag har det här uppe och lufta mina tankar när det behövs. Jag har gått och funderat på det ett tag, men inte kommit till skott, dels av fåfänga, dels tack vare ett visst mått av självkännedom. Fåfängan hänger ihop med behovet av ett passande namn för bloggen, man vill ju inte representeras av vad som helst ute i cyberrymden. Och alla namn jag har kommit på tidigare har varit tagna. Men i dag kom det. "Allt om mitt alter ego" får jag heta. För det är ju i slutändan inte jag utan mitt alter ego som rör sig därute bland ettorna och nollorna. Sedan råkar mitt alter ego heta Katja, hon också. Det är väl passande i dessa autofiktionstider. Kan Karl-Ove Knausgård och Daniel Sjölin kan väl jag också.

När det gäller måttet att självkännedom, handlar det om jag vet att jag är notoriskt usel på allt som heter kommunikation och som inte involverar att träffas IRL. Inte så att jag inte klarar av att meddela mig eller ta emot information, men jag är världens sämsta på att hinna/orka/prioritera/komma ihåg att ringa/skriva brev/skriva mail/uppdatera min facebookstatus (även om jag faktiskt är inne och kolla i stort sätt varje dag). Så vad säger att jag skulle klara av att upprätthålla en blogg, som ju trots allt egentligen förutsätter regelbundna uppdateringar? Ingenting. Men skam den som ger sig utan att ens ha försökt. Kan Hemsolen-Jenny, kan kanske även jag.

Sedan är det ju det här med språket. Jag har ju två modersmål, och det är ju svårt att bestämma vem man ska prioritera i sin kommunikation, de vänner jag sällan träffar som har norska som modersmål, eller de som har svenska? Här har jag efter noggrann fundering valt att ge lite mera cred till min norska vänner, och tror att de är bättre på att förstå svenska än vad svenskspråkiga är på att förstå norska. Eftersom all erfarenhet säger att det är så. Men det kan ändå hända att det dyker upp inlägg på norska. Eller spontanöversättningar i svenska inlägg. Jag hoppas ni kan leva med det. Och att eventuella norska läsare frågar om det är något som verkar konstigt. Altså, til min eventuelle norske lesere, dere spör hvis det er noe dere ikke skjönner, ikke sant?

Ok, då är det bara att sätta i gång.

Mysfaktor

Det här känns lite som att komma ut med en mycket skum sida av min personlighet, och det är kanske inte det man ska göra direkt när man har startat en blogg och ingen egentligen vet vartåt det bär och man vill behålla sina läsare. Men så här är det: jag har en faibless för dålig finsk musik. Jag vet, det borde inte vara möjligt, men jag har det. Och jag tror jag har kommit på orsaken.

Min Momi hade en syster, som tyvärr inte lever längre. Hon var inte riktigt som alla andra vuxna, eftersom hon som barn levde med et oupptäckt sköldkörtelsfel i två år innan det uppdagades och man började medicinera, ett fel som hon fick leva med hela sitt liv och som var orsakat av en inkompetent landsortsläkare. Sköldkörteln styr växthormonerna, och resultatet var att hon hela sitt liv förblev lika kort som en åttaåring och kanske på ungefär samma intellektuella nivå när det gällde vissa saker. Men hon blev vuxen, till och med gammal, och kunde sköta sitt eget hushåll med lite stöd.

Under min barndom bodde hon på övervåningen i Momis hus, och något av det bästa jag visste var att springa upp till Maja och hänga där. Hon gjorde världens bästa köttsoppa, hade alla Allers sedan tiderna morgon ungefär och tyckte om att titta på barnprogrammen på TV. Och hon lyssnade på finsk radio och hade en grammofonspelare och några vinylskivor med finska schlagers av inte helt nytt datum som hon brukade spela. Jag vet inte vad artisterna hette, men det var hjärta och smärta och hemlängtan och ballader och tango. Jag reflekterade inte så mycket över musiken då, men nu, dryga tjugo år senare inser jag att ljudet av det finska språket och det som nog av de flesta i min ålder skulle karakteriseras som dålig finsk musik, har en sällsam attraktionskraft på mig. För mig är det en mysfaktor utan dess like.

Jaha, tänker ni, varifrån kom det här nu plötsligt? Jo, hemma hos oss står radion ofta på i köket hela dagarna när vi är hemma. Det är en vana jag borde ha haft med mig hemifrån, men trots att det alltid varit så hos mina föräldrar, har jag faktiskt nästan aldrig lyssnat på radio sedan jag flyttade hemifrån. Men eftersom jag är gift med en tekniskt lagd akustiker med fallenhet för lösningar som borde vara enkla men som ofta inte är det, har jag nu för tiden lite svårt för att få musikkällor som Spotify och vår CD-samling att fungera i köket (det funkar i vardagsrummet). Därför radion. Och jag har upptäckt Sveriges Radios kanal P2, en förträfflig kanal som förutom att spela mycket klassisk musik även har nyhetssändingar och program på diverse minoritetsspråk. Så under min föräldraledighet och den senaste veckan när jag varit hemma och vårdat sjukt barn, har jag inte bara njutit av timmar med klassisk musik och trivia om densamma, men även av sändningar på persiska, somaliska, samiska, romani och, sist men inte minst, finska. Varje vardagsmorgon fram till halv sju är det Sisuradio, och på lördagar är det flera timmar mitt på dagen (efter de något mindre njutbara sändningarna med skolengelska, -franska, -tyska och -spanska). Och nu, äntligen, till poängen: på tidiga lördagseftermiddagar går ett program som är någon form av ring, så spelar vi, eller önskeradio, eller något liknande. Jag förstår ju faktiskt inte vad de säger, mer än något enstaka ord här och där, men det verkar i varje fall vara Sverige-finnar som ringer eller skriver in och skickar hälsningar och önskar musik. Och vad önskar sig Sverige-finnar? Inte hip hop, rock- eller popmusik eller dylika internationella fenomen, utan det finskaste man kan tänka sig: tango, gamla finska schlagers och Sommaren e kort på finska. Och jag lyssnar, och njuter, och tycker att det är det mysigaste som finns. Och inser att det nog är något fel på mig, men det må vara hänt. Jag skyller på Maja. Och nostalgi.

Och, just det, i dag är det lördag. Och jag är hemma. Därav denna reflektion.