Sedan senast, del 21: Sommar! Och Eurovision Song Contest

Dagen efter 17e maj vaknade jag till den här temperaturen.

Vi beslöt att det var sommar och hängde upp den brasilianska hängmattan vi fått i bröllopspresent. Den är underbar, och äntligen har vi både träd att hänga upp den i och väder att njuta av den till.

Det var final i Eurovision Song Contest på kvällen, och då måste vi alltid ha fest. Det har tagit lite tid att etablera traditionen från Stockholm här uppe, men det tar sig och vi blir flera för varje år.n Vi inledde med grillmiddag utomhus. Det var så varmt att man till och med ville sitta kvar när solen hade gått ner bakom Frösöberget kl 18.30.

Alla närvarande får gissa ordningen på Top 5. Jesper fick flest rätt.

Sedan summerade vi våra gissningar till en en Top 5 för Flamingo Lane. Vi kan konstatera att vi som grupp var ganska off. Men det var trevligt ändå.

Siden sist, del 20: 17. mai

Skal man jobbe på 17. mai, får man i sørge for å være anstendig kledd i rødt, hvitt och blått.

Siden var både fredag og søttendemai, sluttet jeg to timer tidligere og gikk hjem og skiftet.

Det gjorde disse to også.

Og så gikk vi på jakt etter nærmeste 17. mai-tog.

Dessverre er det dårlig med 17. mai-tog i Östersund. Så det fikk bli utepils i stedet, det var jo faktisk årets første sommerdag.

Her prøver jeg å ta et fint bilde av Rasmus og meg, men Rasmus har en diger bit snop i munnen og ser ut deretter.

Slik kan man også feire 17. mai. Omgitt av både Jämtlands og Norges flagg, nytendes Mighty Mofasa och Mademoiselle Saison X fra det utmerkede lokale bryggeriet Jemtehed & Brande.

På 17. mai må man spise minst fire is. Her jobbes det med den første.

Og her med den andre.

Her gjøres det et forsøk på å forevige bunaden for å sende bilder til Momi, som har skaffet den. Men å se inn i kamera er ikke lett.

Hurra for 17. mai! I finlandssvensk Borgådräkt. Og solbriller (ikke si noe til bunadspolitiet).

Man flagger med hvad man haver. Og ødelegger kanskje dagen for en fremskrittspartist som ekstra bonus.

Årets tilleggsbonus: 17. mai 2012 slik noen minnes den (jeg var jo i Paris da). Mer regn. Mindre folk. God stemning.

Sedan senast, del 16: Junibacken

På Kristi Himmelfärdsfredagen åkte vi vidare från Gästrikland till Stockholm, och nästan direkt till Junibacken. Där var vi inte precis ensamma, men det la tydligen ingen dämpare på Rasmus upplevelse.

Rasmus ÄLSKAR Pippi. Han gillar även Emil i Lönneberge, Teletubbies och I drömmarnas trädgård, men ingenting kommer upp mot Pippi. Att få spela på kastrullerna i Pippis kök, som barnen gör i början av På rymmen med Pippi Långstrump, var alltså jättestort för honom.

Villa Villekulla, fotat strax innan stängning. Tidigare på dagen syntes knappt huset för ala minimänniskor som kutade omkring. Bakom mig när jag fotograferar har jag förresten en av Stockholms vackraste utsikter.

En rutschkana från tornet på sidan.

Hästen. (Lilla Gubben heter han bara i filmen, inte i böckerna, som min föreläsare i barnlitteratur brukade påpeka)

Rasmus sjunger Pippisången.

Lycka!

Huvudutställningen just nu är Jan Lööfs böcker. Jag har egentligen inget förhållande till dem, och inte Rasmus heller, men det är ju alltid roligt med flygplan.

Då var det bättre med utsällningsrummet man släpps in i medan man väntar på Sagotåget. Där fanns en gråvarg från Gittan och gråvargarna. "Vi leker inte. Vi står bakom träden och gnisslar". Vi såg en jättefin tvåkvinnoföreställning av Gittan och gråvargarna med Teater Pero för några månader sedan, och Rasmus älskade det, så det här var nästan som att träffa en idol.

Personligen är jag mest förtjust i Muminhuset, antagligen eftersom Muminböckerna (alltså de riktiga, de som Tove skrev) nog kommer följa mig som absoluta favoritböcker genom livet. Det finns alltid ett lämpligt citat eller en lämplig referens. Och inget som får mig att längta lika mycket till den finska sommaren.

Kakelugnen som finns i alla muminhus, för att påminna om deras förf¨der som levde bakom kakelugnar.

Salongen i röd plysch med tofsar. Och kristallkronan.

Pettsons snickarbod fanns också.

Med katten Findus på taket. Eller Kattus, som han ju heter hos oss. Rasmus hälsar.

Innan Sagotåget gjorde sig några av oss av med lite spring i benen i ett ekorrhjul.

Till slut åt vi köttbullar och potatismos (som faktiskt hade bitar av riktig potatis i) och kakor på den förvånansvärt goda och prisvärda restaurangen på Junibacken. Och efter vi var så långt efter normal lunchtid, hade vi uteserveringen för oss själva, med en en fantastisk utsikt in mot staden. Men vem vill fota Kungliga Hufvudstaden när man kan fota ätande prinsar?

Sedan promenerade vi in till stan och tittade på körsbärsblomningen, men den var så massiv att den måste få ett eget inlägg.

På vägen passerar man ju Nordiska museet, som ju verkligen är något extra i museiväg.

Påskemodus

I Norge är påsken den heligaste högtiden på hela året. Inte bara för de religiösa, för dem är väl påsken rätt helig i hela den kristna världen, men även för alla andra, på ett mera profant plan. Påskledigheten börjar redan på onsdagen, då man har halv dag eftersom Skärtorsdagen är röd dag i Norge. Många tar ledigt hela veckan innan. Så för rätt många norrmän har påskledigheten redan startat nu, och det betyder en sak: påskefjellet. Eller, uppbrutet i dets viktigaste beståndsdelar: Hytta. Skitur. Apelsin. Kvikk Lunch. Påskekrim. Försök aldrig kontakta en norrman efter halva askonsdagen, åtminstone om det gäller affärer, telefonförsäljning eller annat tråkigt, då kommer du aldrig att bli förlåten. Rätt många är oavsett inte anträffbara, eftersom de inte har mobiltäckning på fjället.

Min norska familj har ingen hytte på fjellet, så jag är inte så insnöad på det konceptet. Vi har dessutom firat en massa påskar i Finland och Frankrike, och jag har firat de senaste 11 påskarna i Jämtlandsfjällen. Men jag gillar påsken med glada färger, sol, kycklingar, kaniner och lammstek, och känner att påskmodusen kommer krypande. Och sedan blir man ju alltid lite mer norsk när man är i utländighet. Så jag tittar på bilder från förra året, och ser fram emot helgen som kommer.

Pascha. Finsk påskdessert med ryskt ursprung. Fett, sött och mäktig, och mycket, mycket gott. Pynten på bilden är för att göra den mer åtråvärd för de svenska barnen, och är något oortodox.

Förra årets påsktårta från ICAs Buffé-tidning. Eller var det Coops medlemstidning. Snygg hursomhelst, men svår att skära, eftersom strösslet sitter fast i vit choklad, som blev väldigt hård.

Rasmus och kusin Iris i Årebjörnen (det här var nog någon vecka efter påsk, men det kändes som om det passade in, så det fick vara med ändå)

Rasmus i Björnbacken. Vi tyckte han var lite butter, och de visade sig att han inom en timme skulle kräkas och och få nästan 40 graders feber. Så han var kanske inte i sitt livs skidåkarform.

Rasmus och björnarna i backen. Han var faktiskt lite gladare i verkligheten.

En bild från i år. Jag köpte påskete när jag var i Trondheim förra helgen, inspirerad av Glamourbibliotekaren, som har introducerat mig för det konceptet. Svart te med frukt, huvudsakligen citrus, riktigt god. Och påsen livar så fint upp på tehyllan (som annars är förbehållen burkar).

Om vikten av kramdjursnamn

När jag var gravid med Rasmus var vi strandade på Charles de Gaulle-flygplatsen i lite för många timmar en gång. Då handlade jag så mycket kosmetik att jag fick en present. Inte någon trevlig kosmetikprodukt, som jag jag väntade mig, utan en kramdjurshund. Inte riktigt vad jag hoppades på, men vi bestämde att det fick bli den kommande bebisens förste leksak. Rasmus hade Olle som arbetsnamn, men vi visste hela tiden att det inte skulle bli hans riktiga namn, och bebisens första kramdjur fick därför redan från början heta Olle Hund, som ett minne om bebisens första namn.

För ett par månades sedan hittades Olle Hund i ett skåp i källaren, och blev omedelbart adopterad som en av tre favoritermjukisar av Rasmus. Men av någon orsak har han förvanskat namnet från Olle Hund till Valle Hund. Han kan säga "Olle", han har en kompis som heter det, så det är lite oklart varför Olle har blivit Valle, men så är det. Och nu till dilemmat: det är ju jätteroligt att Rasmus skapar egna namn till sina leksaker, och jag tycker ju egentligen att han ska ha rätt att namnge sina saker, det handlar ju om att känna kompetens inför språket. Men det var ju en särskild orsak till att hunden fick heta just Olle, nämligen som ett minne om Rasmus första smeknamn. Och om hunden får heta Valle Hund, finns liksom inte Olle kvar, och det känns lite sorgligt. För mig. Men det är ju Rasmus kramdjur. Alltså: köpa Rasmus förslag och framgent kalla hunden för Valle Hund, eller fortsätta att insistera på Olle Hund, och kunna berätta historien om Olle Hund för Rasmus när han blir större? Jag lutar åt det altruistiska Valle Hund-alternativet, men har inte riktigt bestämt mig.

Nästa kramdjursnamndilemma är än svårare för mig att vara vuxen och altruistisk inför. Jag har nämligen en kramdjurskanin som jag fick när jag fyllde ett, och som har följt mig genom hela livet. Han heter Puppe. För alla finländare är detta fullständigt normalt (puppekanin är finlandssvenskt barnspråk, förvanskat från finskans pupu, som betyder kanin), för mina norska barndomskompisar not so much (pupp betyder bröst, eller tutt i den Sverigesvenska betydelsen av ordet, på norska). Jag har alltså fått utstå en hel del skratt och ret för min stackars favoritkanins skull upp genom livet. Och nu kommer Rasmus och försöker döpa om honom till Pepe?!? Inte okej. David har redan börjat kalla honom för Den Spanska Kaninen. Själv tänker jag mest på Peppe Öhman, vilket för all del ju är en trevlig association, men han heter ju faktiskt Puppe, inte Peppe eller Pepe. Belöna barn för deras språkliga kreativitet i all ära, men här är min gräns nådd. Det är faktiskt MIN kanin. Inte så moget, jag inser det, men så är det.

Rasmus andra favoritmjukisar är Kattus och Iinen. Kattus är en katten Findus-mjukidocka (KATTen findUS, helt logiskt) och Iinen är inte helt otippat en kanin, hans första kärlek, som han fick i somras av våra granne Tant Göta. Dem har han fått namnge helt själv, utan inblandning av sin stränga moder.

Glad Vapp!

Själv har jag jobbat, lagt barn och nästan somnat själv, blivit förskräckt över att det brinner på andra sidan sjön innan jag kom på att nog är en majbrasa (detta hedenska land där man har brasor på Valborg och dansar runt stänger på midsommar istället för mösspåsättning på Vappen och brasa på midsommar!), och är nu på väg till köket för att reda upp i tre dagars kaos. Jistas vilken Valborgsfirning, slå den ni!

Jag satsar på att återkomma starkare nästa år.

Påskeadvent

Den bloggen jeg har fulgt absolutt lengst er Glamourbibliotekaren. Jeg begynte å lese etter tips fra Sara L', som kom in som en virvelvind på min gamle arbeidsplass, Nx, og inførte glamourøs fredag, et konsept som hun i sin tur lånte fra Glamourbibliotekaren. Glamourøs fredag er et glimrende konsept, som har fulgt med videre til mine senere arbeidsplasser, selv om jeg har blitt litt sløv i det siste (jeg lover bot og bedring, Sara!). Glamourgraden definerer man selv, men det er aldri feil med rød lebestift.

Glamourbibliotekaren har også andre konsept som kan være verdt å følge, jeg liker for eksempel Påskeadvent, som er nytt for i år. For det er jo ganske hyggelig å begynne vårpyntingen litt tidligere enn rett før påske, særlig når man reiser bort i selve påsken. Og her oppe trengs virkelig den fargeinjeksjonen som følger med påskepyntingen. Jeg var så fornøyd i slutten av forrige uke, nesten all snø var tint bort, hestehov tittet opp i hagen og alt så lovende ut. Så begynte det å snø på lørdag. Og nå er det snø og glatt og jævelskap igen, Og rundt null, som er den kaldeste temperaturen, råfuktig og fæl. Og det er hvitt og grått og ganske fargeløst og trist i byen.

Hos svigerfar var det dog strålende fint etter litt snø i helgen, og jeg fikk tatt en skitur i vekselvis snøstorm og strålende sol. Til helgen skal vi dit igen med hele storfamilien, og D har allerede sendt ut et excel-ark med menyforslag til sine søsken for kommenterar og forslag. Det lekes ikke påskemat her i gården, kan man si. Jeg skal lage pascha, en russisk påskedessert som også er tradisjon i Finland, som inneholder ca en milliard kalorier og sukker og fett står det står herlig til.

Og årets påskeadvent? Påske-te inhandlet sist uke og en frise med påskekyllinger i grønt gress som mamma sendte i posten og som ble satt opp i går. Jeg satser på å komme sterkere tilbake neste år.

Mysfaktor

Det här känns lite som att komma ut med en mycket skum sida av min personlighet, och det är kanske inte det man ska göra direkt när man har startat en blogg och ingen egentligen vet vartåt det bär och man vill behålla sina läsare. Men så här är det: jag har en faibless för dålig finsk musik. Jag vet, det borde inte vara möjligt, men jag har det. Och jag tror jag har kommit på orsaken.

Min Momi hade en syster, som tyvärr inte lever längre. Hon var inte riktigt som alla andra vuxna, eftersom hon som barn levde med et oupptäckt sköldkörtelsfel i två år innan det uppdagades och man började medicinera, ett fel som hon fick leva med hela sitt liv och som var orsakat av en inkompetent landsortsläkare. Sköldkörteln styr växthormonerna, och resultatet var att hon hela sitt liv förblev lika kort som en åttaåring och kanske på ungefär samma intellektuella nivå när det gällde vissa saker. Men hon blev vuxen, till och med gammal, och kunde sköta sitt eget hushåll med lite stöd.

Under min barndom bodde hon på övervåningen i Momis hus, och något av det bästa jag visste var att springa upp till Maja och hänga där. Hon gjorde världens bästa köttsoppa, hade alla Allers sedan tiderna morgon ungefär och tyckte om att titta på barnprogrammen på TV. Och hon lyssnade på finsk radio och hade en grammofonspelare och några vinylskivor med finska schlagers av inte helt nytt datum som hon brukade spela. Jag vet inte vad artisterna hette, men det var hjärta och smärta och hemlängtan och ballader och tango. Jag reflekterade inte så mycket över musiken då, men nu, dryga tjugo år senare inser jag att ljudet av det finska språket och det som nog av de flesta i min ålder skulle karakteriseras som dålig finsk musik, har en sällsam attraktionskraft på mig. För mig är det en mysfaktor utan dess like.

Jaha, tänker ni, varifrån kom det här nu plötsligt? Jo, hemma hos oss står radion ofta på i köket hela dagarna när vi är hemma. Det är en vana jag borde ha haft med mig hemifrån, men trots att det alltid varit så hos mina föräldrar, har jag faktiskt nästan aldrig lyssnat på radio sedan jag flyttade hemifrån. Men eftersom jag är gift med en tekniskt lagd akustiker med fallenhet för lösningar som borde vara enkla men som ofta inte är det, har jag nu för tiden lite svårt för att få musikkällor som Spotify och vår CD-samling att fungera i köket (det funkar i vardagsrummet). Därför radion. Och jag har upptäckt Sveriges Radios kanal P2, en förträfflig kanal som förutom att spela mycket klassisk musik även har nyhetssändingar och program på diverse minoritetsspråk. Så under min föräldraledighet och den senaste veckan när jag varit hemma och vårdat sjukt barn, har jag inte bara njutit av timmar med klassisk musik och trivia om densamma, men även av sändningar på persiska, somaliska, samiska, romani och, sist men inte minst, finska. Varje vardagsmorgon fram till halv sju är det Sisuradio, och på lördagar är det flera timmar mitt på dagen (efter de något mindre njutbara sändningarna med skolengelska, -franska, -tyska och -spanska). Och nu, äntligen, till poängen: på tidiga lördagseftermiddagar går ett program som är någon form av ring, så spelar vi, eller önskeradio, eller något liknande. Jag förstår ju faktiskt inte vad de säger, mer än något enstaka ord här och där, men det verkar i varje fall vara Sverige-finnar som ringer eller skriver in och skickar hälsningar och önskar musik. Och vad önskar sig Sverige-finnar? Inte hip hop, rock- eller popmusik eller dylika internationella fenomen, utan det finskaste man kan tänka sig: tango, gamla finska schlagers och Sommaren e kort på finska. Och jag lyssnar, och njuter, och tycker att det är det mysigaste som finns. Och inser att det nog är något fel på mig, men det må vara hänt. Jag skyller på Maja. Och nostalgi.

Och, just det, i dag är det lördag. Och jag är hemma. Därav denna reflektion.