Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig

I fredags hade några av sommarjobbarna på mitt jobb dragit ihop till after work, och det är ju ett bra initiativ som man ska premiera med sitt deltagande. Tyvärr råkade det sammanfall med att David hade sommarfest med sitt jobb, och alla våra vanliga barnvakter var bortresta. Men bättre brödlös än rådlös, tänkte jag, och planerade eftermiddagen och kvällen så att jag ändå skulle få dricka rosé i finvädret och prata med vuxna människor.

Såhär tänkte jag: jag är hemma med Rasmus på förmiddagen, och David tar över vid lunch när jag går till jobbet. David tar med sig Rasmus till sitt jobb, där Rasmus får hänga med på deras gårdsstädning inför kvällens fest, och jag hämtar upp honom efter jobbet, som jag kan sluta en timme tidigare genom uttag av min friskvårdstimme. Vi ska bara cykla via Statoil och lämna ett paket, sedan hem och äta middag och mysa, och sedan lägger jag Rasmus i vagnen och han somnar under halvtimmespromenaden in till stan. När han väl har somnat är det problemfritt att ha honom med sig ute, han sover som en stock. Utmärkt plan.


Jag borde ha anat vartåt det bar när jag inte kom iväg från jobbet förrän en halvtimme efter planen på grund av ett långt samtal med påföljande lång efterbehandling. Sedan somnade Rasmus i cykelvagnen på väg till Statoil (tanken var att han inte skulle sova på dagen för att kunna somna tidigt på kvällen, vilket David hade fått noggrann order om, och som han följt). Innan vi kommit hem och jag kunde väcka honom hade han sovit i 35 minuter och var pigg som en mört. Hela resten av kvällen.

Jag lät Rasmus rasa av sig lite energi genom att låta honom hoppa i vår säng i en halvtimme strax innan läggdags, och tänkte att nu kommer han väl ändå att somna. Jag kollade att gänget var kvar på AW och vi begav oss. Rasmus visade inga tecken på trötthet, och insisterade på att själv gå över Frösöbron in till stan. Det var ju en vacker kväll, så jag förstår honom.

Vi passade på att fota lite. Jag verkar ha haft svårt att hålla kameran helt rak, så man blir lite sjösjuk.

Vy mot nya Nya Kyrkan och nya Marité, samt marinan, från Frösöbron.

Väl på stadssidan skulle R kasta stenar i vattnet och hoppa på alla minigolfbanorna, samt klättra på kanonen. Jag började ana oråd. Just som jag tänkte att jag kunde passa på att fota den vackra statyn i Badhusparken i det fina kvällsljuset, dog min mobil. Sådär bara. Hata Iphone och dess usla batterikapacitet. Hade inte använt telefonen särskilt mycket, och den varnade inte innan. Jag saknar de gamla Nokiorna som pep i en minst en halv timme innan de dog, typ en vecka efter senaste laddning.

Att promenera till andra sidan stan visade sig ta ganska lång tid med en energisk unge. På Prästgatan stötte vi på kompisarna Anna och Fredrik som var ute och flanerade efter en barnfri middag på stan. Det var mycket trevligt, men gjorde oss ännu mera sena. Jag började bli orolig för att AW-gänget skulle ha gått någon annan stans och meddelat mig per sms, som jag ju inte skulle få på grund av den döda mobilen. Jag ångrade djupt att vi inte stannat hemma, men traskade vidare. Väl framme, ca 1,5 timme efter att vi gick hemifrån, var visserligen alla kvar, men 3 av de 5 på plats som jag kände skulle just gå när vi kom. Vi beslöt oss ändå för att stanna en stund. Rasmus sa att han var hungrig. Jag tänkte köpa pommes frites åt honom, men när vi kom fram till baren för att beställa, hade köket precis stängt. Jag försökte muta honom med kex och banan, men kände att min vuxna konversation inte blev särskilt spirituell när varannan mening handlade om varför det var slut på kex och varför köket hade stängt och varför vi inte kunde låsa upp det med mina husnycklar, så vi gav upp och gick därifrån.

Eftersom David jobb ligger i stan, och de skulle ha trädgårdsfest och grilla, tänkte jag att det nog skulle gå att skaffa mat till barnet där. Det gjorde det, i form av tårta, och Rasmus var på strålande humör. Han bar stolar och bord och kubbkartonger ända tills vi gick därifrån. Sedan promenerade vi hem genom den otroligt vackra sommarkvällen, som jag inte kunde fota eftersom min mobil var död. Men himlen färjade sjön rosa, och överallt satt folk ute och hade ölpicknick och pratade. Rasmus tyckte att var så förträffligt att han höll sig vaken ända hem, vilket inkluderade pit stops för att klappa katter och kasta kottar i vattnet vid vår båt. Samt känna på vattnet för att bekräfta att det verkligen inte var badtemperatur. 23.50 somnade barnet. Min plan hade varit ca 20.00.

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, men faktisk ganska lyckat ändå i slutändan. Promenaden hem var en av de finaste på länge, och när jag väl hade gett upp tanken på vin i vuxensällskap, var det faktiskt väldigt trevligt att hänga med Rasmus i den vackra kvällen. Det är så sällan nuförtiden att jag är ute och går, eller på stan för den delen, på kvällen, att jag helt glömt bort hur annorlunda stämningen är då. Och en riktigt fin sommarkväll är det ju väldigt glatt och härligt. Men det är väl bara att inse att tiden när vi obehindrat kunde gå ut på kvällen, bara med en lugnt sovande Rasmus i vagnen, nu är över. Han verkar ha ärvt sin mors nattuglefasoner.

Sedan senast, del 19: Årets jämtlandsvår

Man brukar skämta om att våren är kort i Jämtland, men i år slog den nog alla korthetsrekord. Tror våren varade i ca 2 veckor. 9e april skrev jag det här inlägget om att vi hade -14 grader, och minusgraderna häll i sig ett bra tag efter det. Tror det var några plussgrader när vi åkte till Grekland, och ca 23 april hade vi ännu snö på tomten enligt det här inlägget. Och då heter årstiden vårvinter, enligt mig. Inte vår. Här är en bild på vår rabarber ca 13 maj. 17 maj var det redan full sommar.

Det här var väl ungefär det som hanns med av vårblomning innan även sommarblomningen satte in.

Inomhus upptäckte Rasmus att man kan sitta i kistan som vi förvarar pappersinsamlingen i.

Det var tydligen mycket roligt.

Sorgesång över vårt döda körsbärsträd

O, mitt vackra körsbärsträd

Du som gjorde att mina ögon öppnades för det som trädgården kunde ge

helt utan att kräva något i gengäld

Varför har du lämnat mig?

I dag står du kal och grå,

men jag minns hur du såg ut i dag

för exakt ett år sedan

Du undersköna!

I augusti började du rodna

Och bära rikligt med frukt

En fröjd för ögat!

Dina klasar hängde tunga, och lockade oss ut även regntunga dagar

För du var en fröjd även för gommen

En otippad lyx under kalla Jämtlandshöstdagar

Vad jag hade sett fram emot att få beundra din utveckling även i år

Fram emot syltkokandets crescendo, du ljuvaste av matporr!

En gåva till mänskligheten. Och till glada vänner.

Jag förundrades över dina bär, som även efter frosten var söta och vackra.

Men frosten blev nog din baneman

Du gav oss mycket mer än vad vi tydligen gav dig

Vad skulle vi ha gjort annorlunda?

O, mitt vackra körsbärsträd, varför har du lämnat mig?

P.S. Om någon vet något om plötslig körsbärsträdsdöd, får ni gärna höra av er till mig.

Om att säga tack

Överlag tycker jag att man ska vara artig och säga tack, men det här inlägget från bloggen Vilda barn tycker jag att vändepå frågeställningen på ett intressant sätt.

"Men att lära barn att de måste tacka, demonstrativt och högt säga: "Och vad säger man?" känns för mig både krystat och spydigt. Barnet lär sig inte att vara tacksam, barnet blir inte lyckligare för att det tvingas uttala ordet tack. För lyckliga barn är det - och det är detta som är det vackra - en självklarhet att folk vill dem väl."

Let Toys be Toys

Varför, VARFÖR, genuskodar man leksaker? Så onödigt, tycker jag, och även författaren av den här texten. Läs, och skriv under på uppropet!

Om varför kvotering är ett viktigt verktyg

Nina Åkestam är en briljant skribent, klok person och begåvad debattör. Hon har en strålande förmåga att sätta fingret på alla möjliga viktiga frågor, och här visar hon till exempel på ett smart och pedagogiskt sätt varför kvotering är ett viktigt verktyg.

Om vikten av kramdjursnamn

När jag var gravid med Rasmus var vi strandade på Charles de Gaulle-flygplatsen i lite för många timmar en gång. Då handlade jag så mycket kosmetik att jag fick en present. Inte någon trevlig kosmetikprodukt, som jag jag väntade mig, utan en kramdjurshund. Inte riktigt vad jag hoppades på, men vi bestämde att det fick bli den kommande bebisens förste leksak. Rasmus hade Olle som arbetsnamn, men vi visste hela tiden att det inte skulle bli hans riktiga namn, och bebisens första kramdjur fick därför redan från början heta Olle Hund, som ett minne om bebisens första namn.

För ett par månades sedan hittades Olle Hund i ett skåp i källaren, och blev omedelbart adopterad som en av tre favoritermjukisar av Rasmus. Men av någon orsak har han förvanskat namnet från Olle Hund till Valle Hund. Han kan säga "Olle", han har en kompis som heter det, så det är lite oklart varför Olle har blivit Valle, men så är det. Och nu till dilemmat: det är ju jätteroligt att Rasmus skapar egna namn till sina leksaker, och jag tycker ju egentligen att han ska ha rätt att namnge sina saker, det handlar ju om att känna kompetens inför språket. Men det var ju en särskild orsak till att hunden fick heta just Olle, nämligen som ett minne om Rasmus första smeknamn. Och om hunden får heta Valle Hund, finns liksom inte Olle kvar, och det känns lite sorgligt. För mig. Men det är ju Rasmus kramdjur. Alltså: köpa Rasmus förslag och framgent kalla hunden för Valle Hund, eller fortsätta att insistera på Olle Hund, och kunna berätta historien om Olle Hund för Rasmus när han blir större? Jag lutar åt det altruistiska Valle Hund-alternativet, men har inte riktigt bestämt mig.

Nästa kramdjursnamndilemma är än svårare för mig att vara vuxen och altruistisk inför. Jag har nämligen en kramdjurskanin som jag fick när jag fyllde ett, och som har följt mig genom hela livet. Han heter Puppe. För alla finländare är detta fullständigt normalt (puppekanin är finlandssvenskt barnspråk, förvanskat från finskans pupu, som betyder kanin), för mina norska barndomskompisar not so much (pupp betyder bröst, eller tutt i den Sverigesvenska betydelsen av ordet, på norska). Jag har alltså fått utstå en hel del skratt och ret för min stackars favoritkanins skull upp genom livet. Och nu kommer Rasmus och försöker döpa om honom till Pepe?!? Inte okej. David har redan börjat kalla honom för Den Spanska Kaninen. Själv tänker jag mest på Peppe Öhman, vilket för all del ju är en trevlig association, men han heter ju faktiskt Puppe, inte Peppe eller Pepe. Belöna barn för deras språkliga kreativitet i all ära, men här är min gräns nådd. Det är faktiskt MIN kanin. Inte så moget, jag inser det, men så är det.

Rasmus andra favoritmjukisar är Kattus och Iinen. Kattus är en katten Findus-mjukidocka (KATTen findUS, helt logiskt) och Iinen är inte helt otippat en kanin, hans första kärlek, som han fick i somras av våra granne Tant Göta. Dem har han fått namnge helt själv, utan inblandning av sin stränga moder.

Intressant och viktigt

Johanna Ö på Bokhora har skrivit en mycket läsvärd text om vikten av att diskutera och reflektera över litteratur även med små barn. Och om varför det är viktigt att man faktiskt tänker igenom världsbilden som ges i böcker.

Jag har själv varit väldigt anti att ändra i författares texter (jmf Pippi) och tyckt att debatten kring Liten skär...-filmen varit överdriven, men jag har nog tänkt om lite nu. Läs och begrunda!

* Lite senare har jag följt diverse länkar vidare, och hittar fler intressanta tankar. Tex Amat Levins text om ordet neger. Mycket läsvärt!

Om dödsfällor och sånt

Det är konstigt det här med att vara i sällskap av små barn. Saker som man aldrig ens hade reflekterat över att kunde vara farliga blir plötsligt uppenbara dödsfällor. Till exempel utedäcken på Sverige/Finlandsbåten i går. Jag har alltid tyckt om att ta färjan över, speciellt på sommaren, för det är så ljuvligt avslappnande att sitta på däcket i solen med en bok och veta att det inte finns någonting vettigare man kan använda sin tid till just nu. Det har ju ändrat sig nu, kan man säga.

Nu är däcken dödsfällor utan adekvata skyddsräcken (har ni sett gliporna mellan pinnarna i räcket och mellan golvet och räcket?), målade med säkert giftig färg som smittar av sig på händer som sedan stoppas i munnen och hemvist för rostiga vattenpölar som smutsar ner kläder och säkert inte heller är någon hälsodryck. Och avslappningen? Nå, med en ettochetthalvtåring är ju det är med att njuta av lugn och ro mest en hägring oavsett. Men allt i allt var det en trevlig resa ändå, med sol och bubbelpool och bollhav. Och Stockholm är ju alltid så kolossalt vackert från vattnet.