När vi landade i Stockholm efter Kreta-resan, åkte vi direkt till Hammarbyhöjden och våra fina vänner Sara och Younes och deras S (också kallad Mini), som är född dagen efter Rasmus. Och det är så roligt, för fast de träffas ganska sällan, kommer de så bra överens, och det märks verkligen att de är på samma utvecklingsnivå. Vi fick middag, och sedan åkte David i väg för första daten den här gången med Bruce. Jag la barn och åkte lite senare, men slöt upp och missade bara en timma av konserten. Fördelen med Springsteen-konserter, är ju att de alltid är minst 3 timmar långa, så då gör det liksom inte så mycket att missa en timme, man har ändå ganska mycket kvar.
Konserten var på nya Friends Arena i Solna, som tyvärr inte är en fantastisk konsertarena och har den sämsta logistiken (55 000 personer måste ta sig 1 km till fots till närmaste kollektivtransport, inte jättesmidigt). Men folkhavet blir onekligen ganska mäktigt.
Vi hade sittplatser, vilket är bra när man inte vill tillbringa en hel dag med att köa, men helt klart tråkigare än att stå längst fram.
Mycket folk var det där.
