Och dagens sämsta förälder är...

Dålig egenskap hos förälder med barn i trotsåldern: långsinthet.

Vi låter vara osagt vem som är långsint och vem som slåss och vägrar klä på sig när man ska gå till dagis.

Vintageonsdag

Jag har tydligen som min personliga mission att se till att Östersunds nya vintagebutik Ceci Twist ska klara sig, för jag kommer aldrig tomhänt därifrån. Ovan en detalj på den mycket läckra barnjackan från 50-talet i bouclé som jag gått och dreglat på sedan första gången jag var där, och nu såg mig tvungen att köpa i onsdags. Inte att vi på något sätt behöver den, men tänk om någon annan skulle köpa den?

Här är hela jackan, men bilden gör den på inget sätt rättvisa. Jag skulle verkligen önska att den var i min storlek.

Några andra inköp i barnstorlek, men som jag skulle önska passade mig: shorts för betydligt äldre barn än vårt, och en tjusig gul regnjacka.

Det var ju inte så att jag blev helt utan, den här klänningen fick följa med mig hem. Helt oanvänd, från ett gammalt butikslager som legat ouppackat sedan 70-talet i en tätort i Jämtland. Ser ut som nåt som Joan i Mad Men skulle kunna ha på sig. Kan någon snäll bjuda mig på ett civiliserat cocktailparty snart, så att jag får använda den? Ett par gamla, västtyska nylonstrumpor med söm fick jag med på köpet.

Semesteräventyr: Fröå gruva

I fredags, på vår bröllopsdag, var vi på släktträff för Davids farmors släkt. Avlägsna relatives from Amerikatt var på besök, och ett ambitiöst program på en hel vecka var förberett för dem, men vi skulle bara vara med på dagen i Fröå. Fröå är ett historiskt område i närheten av Åre där det har bedrivits gruvdrift i tre omgångar, med start på 1700-talet och slut på tidigt 1900-tal. Varken David eller jag hade varit där förut, och både ingenjören och icke-ingenjören tyckte det var intressant med konstruktionerna, hur man pumpade vatten upp från gruvan och försåg den med vatten till brytningen. Kopparen i marken gjorde även att alla blommor blev präktigare än annorstädes, som orkidén på bilden under:

Stenhögarna är kvar sedan brytningen, och innehåller kopparsulfit (?) som är giftig, därför växer inget på dem. Jag fick dock försäkrat att de inte är akut giftiga, nödvändig information när man har med sig stenälskaren Rasmus, som här poserar ovanligt glatt.

Vi gick på en guidad rundvandring

Och såg fina hus med konstiga namn som jag har glömt (försökte faktiskt googla, men hittade inte).

Lilla Ö och Stora Ö.

Fjällutsikten är det inget fel på.

Vi fick gå ned i ingången till ett av gruvschakten, och då måste man ha hjälm. Vissa är sötare i blå plasthjälm än andra.

Bara 70 meter från ingången var det så kallt att det låg is kvar sedan i vintras. Vägen fortsätter längre ner i gruvan, men det kändes inte så frestande att fortsätta (man fick inte heller). Jag har sett lite för många skräckfilmer om vad som finns i grottor för att känna mig helt bekväm i trånga utrymmen under mark.

Men det var ju fint så länge man var nära ingången.

Jag försökte få Rasmus att posera i hjälm med sin far. Det gick sådär.

Nå, det här fick duga.

Väl ute igen fanns det blåklockor och annat fint.

Rasmus satt i gropen i Fröå (Haren satt i gropen i Finland, anyone?)

Sedan tittade vi på ett av torpen som har gått i arv i gruvarbetarfamiljerna. Det här frånflyttades först 1971.

Jag är svag för gamla järnkaminer och tapeter.

Och vedeldade spisar. Vill ha. Men vi har ingenstans att stoppa in en.

Vi fikade, och Rasmus var glad. Jag blev nostalgisk och tog en Hallonsoda som smakade barndom.

Sedan fick vi tråkiga nyheter, och jag behövde gå undan för att tänka en stund.

Då var omgivningarna mycket lämpade, de passade till humöret.

Resten av dagen blev fin, maten på Bergsgården i Fröå var god, och jag konverserade en professor emeritus i anglosaxisk litteratur, som för tillfället arbetar med en bok om post-modernistisk fiktiv medeltid, huvudsakligen från den iberiska halvön. Smalt? Jag kände till två av författarna han pratade om (dock har jag inte läst dem), så jag kände mig nöjd.

Semesteräventyr: Frösö Zoo

Förra veckan hade vi semester, och sov, hängde hemma och gjorde ingenting i det halvtråkiga vädret (Rasmus och jag har gjort tidvis ingenting, David gör aldrig ingenting), Rasmus gick på simskola varje eftermiddag, och en dag var vi på Frösö Zoo.

Frösö Zoo har varit en av de stora attraktionerna för Östersund som turiststad, det är rätt långt till närmaste andra zoo, och många besökande norrmän kommer hit. Jag har aldrig varit där tidigare, och David inte sedan han var liten, men nu tyckte vi att Rasmus borde kunna vara stor nog att uppskatta det, och tog med honom dit.

Det var en fin dag, och zooet gör ett viktigt jobb för att bevara hotade arter, men vi kan ändå konstatera att tiden har sprungit från mindre landsortszoo. Det känns inte riktigt okej med ganska små inhägnader längre, det känns som om man nu för tiden vill se djur mera fritt i lite mera naturliga omgivningar, typ Kolmården eller Järvzoo (i Järvsö, som bara har nordiska djur, och man går på broar över inhägnaderna, som därför kan vara mycket större). Och det är ju något konstigt med djur från varmare delar av världen här upp, hur kul kan de ha det på vintern egentligen?

En annan grej var att Rasmus inte pallade med det stora antalet djur, och inte verkade finna exotiska djur särskilt spännande, så lite för liten var han nog. Han tyckte hönorna och marsvinen var roligast.

Här beundrar han dock en bock.

Och en påfågel.

Det tog lite tid, men till slut lyckades jag få en praktbild. Häftiga fåglar är det ju.

Här är Rasmus måttligt intresserad av lejonet.

Trots ihärdigt rytande från lejonets sida.

Vacker, men nog ganska uttråkad katt.

Ett gäng dingohundar låg och sov. De ser så mjuka och söta ut, men är ju tydligen väldigt aggressiva och biter ihjäl småbarn i Australien nu och då. Bäst att akta sig.

Inte helt oväntat gillade Rasmus tivolidelen. Först var han lite skeptisk till att åka själv...

... men repade sig snabbt och vinkar här glatt till sina omåttligt stolta föräldrar.

Sedan körde han brandbil med stor inlevelse.

Bäst att använda båda rattarna, man vet aldrig.

Men det bästa av allt var det här:



En gigantisk hoppborgsrutschkana!

Klättra upp...

... och åka ner

Och hoppa!

O lycka!

Bära ved och lön för mödan

I dag har vi tittat på farbröderna som jobbar.

Här kapas det ved.

Eftersom det blev lite enehanda att bara titta på, började Rasmus och jag bära in den kapade veden in i vedbon för att så småningom klyvas och staplas.

Rasmus tog sitt uppdrag på stort alvar.

Och bar och kånkade.

Det här var långt ifrån den största klabben han bar.

I början byggde vi en snygg pyramid, sedan blev det lite mer huller om buller.

Easy does it.

Av hårt arbete blir man trött. Katten har inte arbetat hårt vad vi vet, men var trött ändå.

Lyckan är att få sova med katt.

Lycka för katten är när barnet kliver upp för att gå i bastun, och katten får soffan och tasan (snuttisen) för sig själv.