Ut på tur, aldri sur

I morgon åker jag hit. Alltså kanske inte precis till slottet, men i varje fall till Kungliga Hufvudstaden. Två dagar kurs i fackligt arbete, en dag ledigt i staden. Jepp.

Sedan senast, del 18: Vintage, Kransen, lekpark och Springsteen del 3

På lördagen fick David och Rasmus underhålla varandra, medan jag gav mig ut i Stockholms underbara vintagevärld.

På Old Touch på Upplandsgatan hittade jag 10 middagstallrikar med olika fiskmotiv för 900 kr. Jag tänkte omedelbart på min mamma, som är svag för vackra fisksaker, och hade nog köpt dem om det inte var för att jag omöjligt kunde släpa dem med mig över hela Stockholm hela dagen. Synd. Jag känner så här i efterhand att det harmar lite att jag inte försökte hitta någon lösning. Hoppas de hittade en annan kärleksfull ägare.

Underbara Old Touch! Tänkt att jag i åratal gick förbi och inte förstod att gå in! Vi bodde alldeles i närheten, och jag upptäckte den inte förrän jag flyttat till Östersund. Ibland vill man ju bara sparka sig själv.

Här kan man hitta lakan, nattlinnen, underklänningar, dukar, foton, burkar, smycken, böcker och allt möjligt annat vackert och underbart från de tidiga 1900-taler fram till, tja 60-talet? Men mycket fokus i inredningen ligger på det riktigt gamla, och det är så vackert och väcker sådant habegär!

Jag köpte 8 (!) klänningar på Old Touch, det lär dyka upp bilder så småningom efter hand som jag använder dem. Men först ut en ljuvlig ljusgrön sommarklänning som fick bli hemresan outfit dagen därpå:

Här ser man förresten en liten del av vår walk-in-closet, bilden togs efter att vi kommit hem igen. Koftan är förresten från Oasis.


Alltså arbetet i gamla klänningar! Små veck och sömmar på olika ställen som gör att passformen blir något helt annat än vad man hittar nu för tiden (om man inte vill betala väldigt mycket pengar för sina kläder). Klänningen satt som om den var sydd till mig.

Efter Old Touch åkte jag ut till Midsommarkransen, och det som var mitt egentliga mål för dagen: den nyöppnade vintagebutiken Vintagefabriken, som drivs av bland andra Emma Sundh, vars blogg jag följt i flera år.

Det var mycket fint i Kransen

Och jag hittade en mycket fin klänning som fick följa med hem, tillsammans med lite randiga papperssugrör.

I Midsommarkransen finns också Lyckliga Gatan, en annan vintagebutik med lite mer fokus på lampor och annan inredning, även om det finns kläder även där. Jag kom visst hem med en mörkblå, midjekort jeansjacka därifrån Vem hade trott?

Efter Kransen mötte jag upp David och en sovande Rasmus, och vi gick och fikade på City-konditoriet. En annan bra grej i Stockholm som jag upptackt först efter att vi flyttat därifrån, trots att jag jobbat bara 200 meter bort. Ett riktigt palats är det!

Kolla de ljusgröna sidentapeten och guldet i taket! Och lampan!

Sedan åkte vi hem till Björn i Kristinebeg, på Kungsholmen, där vi bodde under den här visiten. Medan David tupplurade, hängde Rasmus och jag i Kristinebergparkens lekplats och väntade på faster Elin som skulle vara barnvakt.

Där fanns en fin båt.

Och sedan drog David och jag iväg till den tredje Bruce-konserten den här omgången, den här gången med sittplatser. Igen magiskt vackert med alla lysande telefoner under "The River". Och det var det Stockholmsbesöket.

Sedan senast, del 17: Körsbärsblomsbonanza

Förra året missade jag den med några dagar, men i år var i i Stockholm när körsbärsträden i Kungsträdgården blomstrade som bäst.

Vi var inte de enda som var där. Men man är sällan ensam i Kungsan när det är fint väder.

Det är magiskt, som en rosa baldakin.

Och så fint mot den blå himlen.

Jag hade sett fram emot att även få njuta av vår egen körsbärsblomning i år, fast vårt träd ju har haft vita blommor, men det här blev den enda körsbärsblomningen i år. Vår körsbärsträd har nämligen dött under vintern, vilket jag på riktigt tycker är supersorgligt. Jag älskade det faktum att vi fick massor av goda körssbär som man kunde äta rakt från trädet och koka god sylt på. Det kändes liksom så otippat under den ganska kalla Jämtlandshösten. Och i år blir det inget :-(

Då får man titta tillbaka på de här skönheterna i stället.

En kavalkad av olika körsbärsblommor med olika Instagramfilter:

På väg därifrån passerade vi en annan trevlig sak i Kungsan, farbröder som spelar schack på marken med jättepjäser. Man känner sig lite förflyttad till en annan del av världen.

Sedan senast, del 16: Junibacken

På Kristi Himmelfärdsfredagen åkte vi vidare från Gästrikland till Stockholm, och nästan direkt till Junibacken. Där var vi inte precis ensamma, men det la tydligen ingen dämpare på Rasmus upplevelse.

Rasmus ÄLSKAR Pippi. Han gillar även Emil i Lönneberge, Teletubbies och I drömmarnas trädgård, men ingenting kommer upp mot Pippi. Att få spela på kastrullerna i Pippis kök, som barnen gör i början av På rymmen med Pippi Långstrump, var alltså jättestort för honom.

Villa Villekulla, fotat strax innan stängning. Tidigare på dagen syntes knappt huset för ala minimänniskor som kutade omkring. Bakom mig när jag fotograferar har jag förresten en av Stockholms vackraste utsikter.

En rutschkana från tornet på sidan.

Hästen. (Lilla Gubben heter han bara i filmen, inte i böckerna, som min föreläsare i barnlitteratur brukade påpeka)

Rasmus sjunger Pippisången.

Lycka!

Huvudutställningen just nu är Jan Lööfs böcker. Jag har egentligen inget förhållande till dem, och inte Rasmus heller, men det är ju alltid roligt med flygplan.

Då var det bättre med utsällningsrummet man släpps in i medan man väntar på Sagotåget. Där fanns en gråvarg från Gittan och gråvargarna. "Vi leker inte. Vi står bakom träden och gnisslar". Vi såg en jättefin tvåkvinnoföreställning av Gittan och gråvargarna med Teater Pero för några månader sedan, och Rasmus älskade det, så det här var nästan som att träffa en idol.

Personligen är jag mest förtjust i Muminhuset, antagligen eftersom Muminböckerna (alltså de riktiga, de som Tove skrev) nog kommer följa mig som absoluta favoritböcker genom livet. Det finns alltid ett lämpligt citat eller en lämplig referens. Och inget som får mig att längta lika mycket till den finska sommaren.

Kakelugnen som finns i alla muminhus, för att påminna om deras förf¨der som levde bakom kakelugnar.

Salongen i röd plysch med tofsar. Och kristallkronan.

Pettsons snickarbod fanns också.

Med katten Findus på taket. Eller Kattus, som han ju heter hos oss. Rasmus hälsar.

Innan Sagotåget gjorde sig några av oss av med lite spring i benen i ett ekorrhjul.

Till slut åt vi köttbullar och potatismos (som faktiskt hade bitar av riktig potatis i) och kakor på den förvånansvärt goda och prisvärda restaurangen på Junibacken. Och efter vi var så långt efter normal lunchtid, hade vi uteserveringen för oss själva, med en en fantastisk utsikt in mot staden. Men vem vill fota Kungliga Hufvudstaden när man kan fota ätande prinsar?

Sedan promenerade vi in till stan och tittade på körsbärsblomningen, men den var så massiv att den måste få ett eget inlägg.

På vägen passerar man ju Nordiska museet, som ju verkligen är något extra i museiväg.

Sedan senast, del 13: Springsteen, andra kvällen. Och dagen efter.

Dag nummer två i Stockholm hade vi igen biljetter till Springsteen, men den här gången ståplatser. Om man vill ha någorlunda anständiga platser måste man då vara beredd på att köa hela dagen. Så vi tog med oss Rasmus och åkte från söder om Söder till norr om Nortull, och ställde oss i kö klockan nio på morgonen. Som tur var, var det fint väder, och det fanns en lekpark precis invid Friends Arena som man kunde hänga i. Fördelen med att bygga arenor i bostadsområden, helt klart.

Vi glassade,

och lekte.

När klockan blev tre på eftermiddagen, kom Younes och hämtade Rasmus, som fick tillbringa resten av dagen lite mera bekvämt tillsammans med Mini. De hade tydligen haft jätteroligt. Vi hade inte riktigt lika roligt de sista timmarna fram till konserten, som mest bestod av att sitta på asfalt, försöka tajma kissning med checktider, nervositet och trötta ben. Det sista eftersom vi tvingades stå i över två timmar innan konserten ens hade börjat.

Men det var som vanligt värt det, för det är ju roligt att vara nära.

Det är ganska stämningsfullt när 30 000 mobiltelefoner lyser upp i mörkret.

Hela "Darkness on the Edge of Town"-albumet spelade han, ett av hans äldre album och en sällsynt raritet. Dagen innan spelade han hela "Born to Run"-albumet, vilket ju också var roligt, men vi har redan sett det framfört i sin helhet på Giants Stadium i New Jersey innan den revs, så lite blasé får man väl vara.

Bruce tassade till det, och spelade piano med huvudet. Bilden visar storskärmen bakom scenen, om någon undrar.

Vi stod lite på sidan, men lite nu och då kom han till vår del, och man fick spela på hans gitarr. Allt i allt den bästa konserten den här omgången, tyckte vi.

Och sedan blev det dagen efter, och vi fick lyxfrukost i sällskap av glada ungar.

Andras leksaker är ju bara det roligaste som finns. Och medan Mini sportar en tjusig randig dräkt, måste vårt barn tvångsmässigt alltid vara nakupelle. Jag undrar just var han har fått det från.