Nya trädgårsmöblemanget

Ända sedan vi flyttade in i huset har vi letat trädgårsmöblemang. Vi har letat i alla affärer i stan, på nätet, på loppisar, på Blocket och på reor. Allt är antingen dyrt, eller inte som vi tänkt. Men här om dagen kom vi ändå till skott. Fint blev det, men lite trångt kan jag tycka.

På tumis

Som nämnt i ett tidigare inlägg, var David på svensexa i går, och den tog även halva dagen i dag i anspråk eftersom den inkluderade en övernattning. Så Rasmus och jag har hängt på tumis igen.

Efter att vi planterat pioner, som jag skrev om i går, tittade vi på prinsessbröllopet. Rasmus kunde fokusera så länge Estelle var med, och meddelade att han också ville ha en sån (och såg så förtjust ut att jag inte kunde låta bli att fota). Men för att förtydliga: jag tror inte han är kär, han önskar sig en bebis.

Jag lider av lakanskräck, och ljusa sommarnätter är den extra svår. Fotot taget halv två i natt, när Rasmus hållit mig vaken genom att hosta som en lungsjuk.

Häromveckan fyndade jag en teservis från 40-talet på den nya vintagebutiken i stan, Ceci Twist. Teneriffa heter servisen, från Rörstrand, och är mycket tjusig. I dag vid frukosten blev den premiärad.

En klassisk frukostidyll à la Instagram. Det bilden ljuger om, är att det parallellt pågick ett krig med en 2,5-åring om en portion mannagrynsgröt han beställt och hällde en massa sylt på, men sedan vägrade äta. Den slutade upp och ber på den iranska mattan i vardagsrummet.  Men det glömde jag fota.

Här syns ovannämnda barn gosandes med sin Londonbuss. Det såg roligare ut i verkliga livet.

(Den relativa) Nöden är alla uppfinningars moder

Hur man gör yoghurt åt en unge som inte vill ha fil och man har 1 km till butiken: man blandar ut filen med crème fraîche, grädde och körsbärssylt, och vips har man tvååringsgodkänd fjällyoghurt.

Påskmat

Förutom att njuta av solen, har vi mest ätit. Det hör till det normala. Maten är, förutom sällskapet, det absolut viktigaste med påsken. Dock har nästan bara själva påsklunchen från påskafton, samt annandagens efterrätt (ingefärscheesecake med mango, mycket gott. Från Coops medlemstidnings påsknummer), fotodokumenterats. Alltså syns inte lånfredagens ugnsstekta torsk med örttäcke (men nog förrätten, musslor med aioli), påskdagslammet eller annandagens helstekta KRAV-kycklingar. En av påskkorgarna för vuxna som har ackompagnerat lunchgrillningarna i solgropen kom också med. Courtesy of svägerskan Elin brukar nivån på dukningen matcha maten, men i hennes frånvaro fick vi nöja oss med bara färgglatt. Och vi bestämde att söka barn var stora nog för att sitta vid barnbordet. Roligt för somliga, lugnt och skönt för andra. Nog påskens nästa beslut.

Musslor med aioli

Påskomeletten

Snarlikt julbordet, men med lite fler ägghalvor

Påskgrannt

Påskknäppisar

Ingefärscheesecake med mango

Påskägg för vuxna

Våffeldagen

I Sverige har man av någon outgrundlig anledning dagar för olika bakverk, till exempel kanelbullens dag och våffeldagen. Den senare lär ju ha sitt ursprung i ett språkligt missförstånd (Jungfru Marias bebådelsedag -> Vårfrudagen -> Våffeldagen), men jag misstänker att det är en efterhandskonstruktion för att förklara det underliga i att fira bakverk med egna dagar. Men man kanske måste ge de svenska våfflorna en egen dag när alla måste äta dem, annars skulle ju ingen frivilligt göra det. I Norge har man ingen egen våffeldag. Alla dagar är nämligen våffeldagar. Det är nog för att norska våfflor är så mycket godare än svenska. Inget jävla fras-trams. Tjocka, sega, söta, med surmjölk och kardemumma i smeten. Som man gör själv från grunden, inte från färdigpulver i paket. Man behöver inte ens ha sylt på, de är goda som de är, fast man kan ju ha det ändå. Eller smör och brunost. Det hade vi. Och de var fortfarande goda som fika två dagar senare. Säg den frasvåffla som är det.