Midsommar, del 2

Väl hemkomna från Jamtli, fångade jag fyra sorters blommor  på en bild. Det var det närmaste jag kom sju sorters blommor i år, men å andra sidan är jag ju redan gift, och då fyller det väl inte så stor funktion längre?


Jag plockade en minibukett och gjorde ett stilleben. Grundstenen till eget bo fick vi i bröllopspresent av Davids fina faster och farbror Kerstin och Roger, som gifte sig i samma kyrka och hade fest i samma lokal som vi. De hade fått den av hennes moster och morbror, och stenen kommer från Davids farmors barndomshem. Nu fick vi ärva den. Det var fint, tycker jag, så den står framme och pryder sin plats. Kerstin och Roger hade ett långt och lyckligt äktenskap, så jag tänker att den får vara lyckobringare.
'
Radion är en Tandberg, och Trabin är från Berlin.


Davids bror Simon med familj kom, och vi började kalaset med att inmundiga Annikas specialist-champagne. Hon har alltså gjort klart sin specialisttjänstgöring, och det måste man ju fira.


Annika har inte själv Instagram, men kom på snilleblixten att föreviga vår kreativa förrättsdukning. Så det var jag ju tvungen att göra. Klassiskt Instagram-moment.


Det började blåsa, så den obligatoriska jordgubbstårtan tog vi inomhus. Klara ser skeptisk ut, men den var mycket god. Marängbotten och lemoncurdfyllning kan ju inte bli fel.


I år sammanföll ju faktiskt midsommarafton och sommarsolståndet. Årets ljusaste natt var dock inte så ljus i år, eftersom det kom ett häftigt regn med tillhörande moln och fuckade upp. Men så här såg det i alla fall ut vid 01.30 från vårt badrumsfönster, om någon är intresserad.

Midsommar, del 1

I fredags var det ju midsommar, och för ovanlighetens skull var vi hemma. Annars är ju midsommar en helg som jag alla gånger föredrar att fira med vänner i Finland, men när vi är här brukar vi oftast fira med Davids familj hos svärfar. Men i år skulle vi vara hemma, och då gäller det att vara hemma med stil.

David och Rasmus inledde med att maja midsommarstången.

Jag inledde med att lägga håret och sätta på mig en hatt. 

Midsommardagens outfit. Klänningen är fra Berkeley, Kalifornien. Jag älskar den. Koftan är från H&M. Hatten är för övrigt från Beyond Retro vid Zinkensdamm.

David kunde inte fatta hur det kunde ta mig så lång tid att lägga håret, men han kan ju försöka själv, så får han se hur lätt det är. När man för en gångs skull inte ska cykla och därför inte behöver ha hjälm på sig, gäller det att passa på.

Vi tog båten till Jamtli. Det tog ca 30 sekunder att åka över vattnet till fastlandet, och minst en kvart att förtöja båten vid Jamtlis ångbåtsbrygga.

På bryggan möttes vi av svägerskan Annika och Rasmus kusiner Klara och Signe. Så här glada var Rasmus och Signe över att vara på Jamtli.

Vi inledde med picknick i gräset. Norsk barnebunad, svensk flagga.

Och svenska flickor med fina kransar.

Plötsligt dök det upp ett korps. Mitt norska hjärta gladdes. Fram för grannsämjan (och så blir jag lite sentimental av trummorna och korpsmusiken, men säg det inte till någon).

Japp. Nördigare än så här blir det inte, men det har sin charm. I varje fall ibland.

Så var det dags att resa midsommarstången.

Och där var den rest. Sedan dansades det små grodor och vi äro musikanter, men Rasmus var skeptisk, så vi gick och tittade på kaninerna i stället.

Bunadsprins.

Kaninerna!

Sedan åkte vi hem och förberedde middagsbesök. Resten av dagen kommer i ett eget inlägg.

Sedan senast, del 21: Sommar! Och Eurovision Song Contest

Dagen efter 17e maj vaknade jag till den här temperaturen.

Vi beslöt att det var sommar och hängde upp den brasilianska hängmattan vi fått i bröllopspresent. Den är underbar, och äntligen har vi både träd att hänga upp den i och väder att njuta av den till.

Det var final i Eurovision Song Contest på kvällen, och då måste vi alltid ha fest. Det har tagit lite tid att etablera traditionen från Stockholm här uppe, men det tar sig och vi blir flera för varje år.n Vi inledde med grillmiddag utomhus. Det var så varmt att man till och med ville sitta kvar när solen hade gått ner bakom Frösöberget kl 18.30.

Alla närvarande får gissa ordningen på Top 5. Jesper fick flest rätt.

Sedan summerade vi våra gissningar till en en Top 5 för Flamingo Lane. Vi kan konstatera att vi som grupp var ganska off. Men det var trevligt ändå.

Glad midsommar!

Jamtlifredag

I fredags slutade jag en timme tidigare och cyklade till förskolan för att hämta Rasmus. Sedan cyklade vi tillbaka till stan, och till Jamtli. Jamtli är både länsmuseum och historieland, men såhär innan midsommar, är utedelarna helt öppna för allmänheten, och man kan gå dit och titta på djur, gamla hus, och vackra kulturlandskap.

Vi hade tänkt titta på kaninungarna, men det var för små för att vara ute än. Så vi tittade på fjällkossorna i stället.

Och på getterna. Det här gillade hägg, och servades av David.

Maskrosäng. Det må vara ogräs, men vackert är det. På andra sidan vattnet ser man Frösön. Där bor vi.

En damm och en gärdsgård.

En lång jordväg omgärdad av gärdsgårdar. Som i en Emilfilm.

Bara fem minuter från mitt jobb finns faktiskt en riktig lisa för själen.

Hackåsgården är en gammal gård i miniatyr, med rutschkana ut från höskullen.

Det finns gungor också. Alla får leka.

Sedan senast, del 7: Kreta 5, Mat

Jag verkar inte ha fotat särskilt mycket mat, Instagram till trots. Men lite förstadier från matbutiken slank med:

Alltså charkdiskarna i resten av Europa! Vi såg en kille hacka upp ett helt lam medan kunden stod och tittade på, och det här var alltså på supermarknaden, inte hos en specialslaktare. Och i alla butiker fanns alla möjliga styckningsdelar, till exempel fårhuvuden. Så ska det vara. Man ska när som helst kunna fixa till lite smalahove om man känner för det.

Feta och misithra köpte man bäst i sådana här dunkar. Som tur var fanns det dock även vakuumförpackningar på flygplatsen, så att man kunde ta med sig hem.

Till sist: mat vi inte testade, eller saker man kan råka ut för när man bor i ett turistghetto. Kaffestugan, swedish cafe and bakery, ca 200 meter från vårt hotell. Vi var dock aldrig inne, så jag vet inte vilken nivå kaffet och kanelbullarna höll.

Våffeldagen

I Sverige har man av någon outgrundlig anledning dagar för olika bakverk, till exempel kanelbullens dag och våffeldagen. Den senare lär ju ha sitt ursprung i ett språkligt missförstånd (Jungfru Marias bebådelsedag -> Vårfrudagen -> Våffeldagen), men jag misstänker att det är en efterhandskonstruktion för att förklara det underliga i att fira bakverk med egna dagar. Men man kanske måste ge de svenska våfflorna en egen dag när alla måste äta dem, annars skulle ju ingen frivilligt göra det. I Norge har man ingen egen våffeldag. Alla dagar är nämligen våffeldagar. Det är nog för att norska våfflor är så mycket godare än svenska. Inget jävla fras-trams. Tjocka, sega, söta, med surmjölk och kardemumma i smeten. Som man gör själv från grunden, inte från färdigpulver i paket. Man behöver inte ens ha sylt på, de är goda som de är, fast man kan ju ha det ändå. Eller smör och brunost. Det hade vi. Och de var fortfarande goda som fika två dagar senare. Säg den frasvåffla som är det.

Julafton

Julafton i Nordbyn inleddes traditionsenligt med godfika (alltså kakor). Tydligen ska den enligt tradition vara kl 07.00, men ett gemensamt beslut flyttade den till 08.00, en lite humanare tid att kliva upp på julafton för oss som inte var involverade i förberedandet. Kakfatet innehöll bland annat fyra olika sorters macarons som David hade gjort, och förtjänar ett eget inlägg. Ska se om jag kan hitta en bättre bild som gör synen mera rättvisa.

Traditionen säger också att alla barn får ett paket var på morgonen för att ha något att sysselsätta sig med under dagen. Rasmus fick en bilbana, modell plastig (gissa vem som skaffade den?). Den lever inte längre.

Ute var det kallt och vackert, och dörren såg ut som ett julkort. Vilket den blev, på Facebook.

Jag funderar på att låta det här bli julkort till nästa år. Lite snöblåst har väl aldrig påverkat stämningen negativt, har det?

En namnpepparkaka åt någon som aldrig i egen hög person deltog i julfirandet.

Mitt bidrag till julbordet. Jag är inte odelat förtjust i komponenterna i det svenska julbordet (förutom julskinka, som jag älskar), så mitt bidrag blev den något mindre traditionella äppel- och granatäpplesalladen. Inte så vacker som jag hade hoppats, men i varje fall god.

Full koncentration på Kalle Anka och hans vänner, tydligen fortfarande julaftons viktigaste inslag enligt en del. De vuxna i sällskapet fortsatte att koncentrera sig på maten.

Ibland kan man inte komma nära nog. Rasmus har bunad, norsk folkdräkt, på sig. Tyvärr lyckades jag inte få någon bra bild där den verkligen syns, men fin är den. Och han i den.

Efter Kalle Anka gick någon ut för att ta luft, och träffade där tomten, som meddelade att han inte hann komma in i år heller (han brukar lämna presenterna i en säck på bron), men att han i år hade lämnat dem  i Rödstugan. Detta rapporterades till barnen, som smög ner för att se. Först trodde de hade blivit något misstag, det var ju inget i stora rummet nere, men sedan kom någon på att man kunde titta uppe. Där möttes de av synen över, och sedan var kaoset i gång. Efter ca 45 minuter kunde man igen föra en konversation på normal volym.

Min mobilkamera gör tyvärr inte Elins fina pyntinsats rättvisa, men festförvanligen var komplett. Och fördelarna med stugvinden framför det vanliga vardagsrummet blev uppenbara. Inte bara rymdes alla i samma rum på en gång, vi kunde till och med dansa runt granen när paketöppningen var undanstökad. Och dans blev det, inget långsamt och stämningsfullt enligt norsk modell, vilket jag faktiskt kan sakna lite. Där sjunger man julpsalmer runt granen, och den klassiska "Du grønne, glitrende tre goddag!", som jag hummade lite tyst för mig själv i ett hörn. Men ett fint minne blev det nog för barnen ändå, trots att det blev pinsamt tydligt hur dåligt man minns texterna i de klassiska sånglekarna. Något att jobba på till nästa jul, tror jag.