Snickarboa

Vad roligt man kan ha med plank, spikar och hammare.

R&D byggde kapsylbil i helgen.

Bil med släpvagn. Det är så att man är lite stolt över sina begåvade familjemedlemmar.

Semesteräventyr: Fröå gruva

I fredags, på vår bröllopsdag, var vi på släktträff för Davids farmors släkt. Avlägsna relatives from Amerikatt var på besök, och ett ambitiöst program på en hel vecka var förberett för dem, men vi skulle bara vara med på dagen i Fröå. Fröå är ett historiskt område i närheten av Åre där det har bedrivits gruvdrift i tre omgångar, med start på 1700-talet och slut på tidigt 1900-tal. Varken David eller jag hade varit där förut, och både ingenjören och icke-ingenjören tyckte det var intressant med konstruktionerna, hur man pumpade vatten upp från gruvan och försåg den med vatten till brytningen. Kopparen i marken gjorde även att alla blommor blev präktigare än annorstädes, som orkidén på bilden under:

Stenhögarna är kvar sedan brytningen, och innehåller kopparsulfit (?) som är giftig, därför växer inget på dem. Jag fick dock försäkrat att de inte är akut giftiga, nödvändig information när man har med sig stenälskaren Rasmus, som här poserar ovanligt glatt.

Vi gick på en guidad rundvandring

Och såg fina hus med konstiga namn som jag har glömt (försökte faktiskt googla, men hittade inte).

Lilla Ö och Stora Ö.

Fjällutsikten är det inget fel på.

Vi fick gå ned i ingången till ett av gruvschakten, och då måste man ha hjälm. Vissa är sötare i blå plasthjälm än andra.

Bara 70 meter från ingången var det så kallt att det låg is kvar sedan i vintras. Vägen fortsätter längre ner i gruvan, men det kändes inte så frestande att fortsätta (man fick inte heller). Jag har sett lite för många skräckfilmer om vad som finns i grottor för att känna mig helt bekväm i trånga utrymmen under mark.

Men det var ju fint så länge man var nära ingången.

Jag försökte få Rasmus att posera i hjälm med sin far. Det gick sådär.

Nå, det här fick duga.

Väl ute igen fanns det blåklockor och annat fint.

Rasmus satt i gropen i Fröå (Haren satt i gropen i Finland, anyone?)

Sedan tittade vi på ett av torpen som har gått i arv i gruvarbetarfamiljerna. Det här frånflyttades först 1971.

Jag är svag för gamla järnkaminer och tapeter.

Och vedeldade spisar. Vill ha. Men vi har ingenstans att stoppa in en.

Vi fikade, och Rasmus var glad. Jag blev nostalgisk och tog en Hallonsoda som smakade barndom.

Sedan fick vi tråkiga nyheter, och jag behövde gå undan för att tänka en stund.

Då var omgivningarna mycket lämpade, de passade till humöret.

Resten av dagen blev fin, maten på Bergsgården i Fröå var god, och jag konverserade en professor emeritus i anglosaxisk litteratur, som för tillfället arbetar med en bok om post-modernistisk fiktiv medeltid, huvudsakligen från den iberiska halvön. Smalt? Jag kände till två av författarna han pratade om (dock har jag inte läst dem), så jag kände mig nöjd.

Bära ved och lön för mödan

I dag har vi tittat på farbröderna som jobbar.

Här kapas det ved.

Eftersom det blev lite enehanda att bara titta på, började Rasmus och jag bära in den kapade veden in i vedbon för att så småningom klyvas och staplas.

Rasmus tog sitt uppdrag på stort alvar.

Och bar och kånkade.

Det här var långt ifrån den största klabben han bar.

I början byggde vi en snygg pyramid, sedan blev det lite mer huller om buller.

Easy does it.

Av hårt arbete blir man trött. Katten har inte arbetat hårt vad vi vet, men var trött ändå.

Lyckan är att få sova med katt.

Lycka för katten är när barnet kliver upp för att gå i bastun, och katten får soffan och tasan (snuttisen) för sig själv.

Sedan senast, del 32: Persättning

Efter att vi hade beundrat elefanterna i stan, åkte vi hit:

Till svärfar och pingstliljorna.

Och tulpanerna.

Målet för dagen var att sätta potatisen. Eller peran, som det heter här.

Juniorerna inledde med picknick i det gröna. Eller bruna, i det här fallet.


Sedan satte det riktiga arbetet i gån. Svärfar hade plöjt upp dubbelt så mycket åker som förra året. Sättpotatisen tog slut efter en dryg tredjedel.


Hela arbetet tog en havltimme, men det såg imponerande ut medan det pågick.


Här räds vi inte för barnarbete, inte.

Utsikten från åkern går ju inte heller av för hackor (pun intended).

Som belöning fick vi rabarberpaj. Färgerna!

När jag kom ut på kvällen, var det någon som smög i buskarna. Här tror Gullvivan* att hon har gömt sig väl, men hon avslöjades snabbt.

*Traktorn heter Gullvivan. Elis 4 år bestämde namnet, och nu heter den så.

Sedan senast, del 25: After Work, locals only

Den fantastiska morgonen jag skrev om i förra inlägg, inträffade medan David vari Istanbul med jobbet.  Han gick miste om mycket trevligt hemma, men det var ju inte så synd om honom ändå, om vi säger så. Framför allt eftersom det var veckan innan oroligheterna utbröt (vad har förresten hänt där nu de senaste dagarna? Medierna har som vanligt helt släppt saken, verkar det som), så de hade det alldeles lugnt och trevligt på alla sätt.

Men vi som var kvar hemma slutade i varje fall en timme tidigare denna fredag i maj, hämtade R på förskolan och cyklade in till stan för lite AW på stans trevligaste restaurang/bar Jazzköket. I hela stan kördes ett koncept som kallades Locals Only och väl egentligen innebar att det var lokalproducerat som bjöds på.


På Jazzköket fanns herrarna Jemtehed och Brande och deras lokalproducerade öl av internationell klass, så det ville man ju stödja. Dessutom kunde man äta en mycket god muurikkastekt hamburgare gjord på fjällko och surdegsbröd.

Andra som ville det var våra kompisar Anna och Fredrik och deras barn Ville och Edit. Vi har försökt få till en träff med dem i typ ett halvt år utan att lyckas, och så sprang vi på varandra där. Lite typiskt och mycket trevligt. Sedan dess har vi faktiskt setts flera gånger, vilket ju är ännu trevligare.

I Jazzkökets källare (där man besöker damernas), hade de stora säckar mjöl från Ångsta Kvarn. Då hade jag ännu inte varit på kvarnbesök själv, och var fascinerad.

Jag är ju något av en burkfanatiker, och kunde inte heller motstå frestelsen att fota denna fantastiska kaffeburk, storlek XXXL (den var typ 1 meter hög). Det är ju den blå sorten, så visst kan man tänka sig Råddjuret boende i den?

Efter en ovanligt kort AW, courtesy of otåliga barn, cyklade jag och Rasmus till svägerskan Sara och hängde med henne och Rasmus kusiner resten av kvällen. Och någonstans på vägen dit måste Rasmus ha släppt ut Inen ur cykelvagnen, för hans bästa favoritkaningosedjur är borta sedan den kvällen. Så går det när man har med sig kaniner på stan, tydligen.

Midsommar, del 2

Väl hemkomna från Jamtli, fångade jag fyra sorters blommor  på en bild. Det var det närmaste jag kom sju sorters blommor i år, men å andra sidan är jag ju redan gift, och då fyller det väl inte så stor funktion längre?


Jag plockade en minibukett och gjorde ett stilleben. Grundstenen till eget bo fick vi i bröllopspresent av Davids fina faster och farbror Kerstin och Roger, som gifte sig i samma kyrka och hade fest i samma lokal som vi. De hade fått den av hennes moster och morbror, och stenen kommer från Davids farmors barndomshem. Nu fick vi ärva den. Det var fint, tycker jag, så den står framme och pryder sin plats. Kerstin och Roger hade ett långt och lyckligt äktenskap, så jag tänker att den får vara lyckobringare.
'
Radion är en Tandberg, och Trabin är från Berlin.


Davids bror Simon med familj kom, och vi började kalaset med att inmundiga Annikas specialist-champagne. Hon har alltså gjort klart sin specialisttjänstgöring, och det måste man ju fira.


Annika har inte själv Instagram, men kom på snilleblixten att föreviga vår kreativa förrättsdukning. Så det var jag ju tvungen att göra. Klassiskt Instagram-moment.


Det började blåsa, så den obligatoriska jordgubbstårtan tog vi inomhus. Klara ser skeptisk ut, men den var mycket god. Marängbotten och lemoncurdfyllning kan ju inte bli fel.


I år sammanföll ju faktiskt midsommarafton och sommarsolståndet. Årets ljusaste natt var dock inte så ljus i år, eftersom det kom ett häftigt regn med tillhörande moln och fuckade upp. Men så här såg det i alla fall ut vid 01.30 från vårt badrumsfönster, om någon är intresserad.