Semesteräventyr: Fröå gruva

I fredags, på vår bröllopsdag, var vi på släktträff för Davids farmors släkt. Avlägsna relatives from Amerikatt var på besök, och ett ambitiöst program på en hel vecka var förberett för dem, men vi skulle bara vara med på dagen i Fröå. Fröå är ett historiskt område i närheten av Åre där det har bedrivits gruvdrift i tre omgångar, med start på 1700-talet och slut på tidigt 1900-tal. Varken David eller jag hade varit där förut, och både ingenjören och icke-ingenjören tyckte det var intressant med konstruktionerna, hur man pumpade vatten upp från gruvan och försåg den med vatten till brytningen. Kopparen i marken gjorde även att alla blommor blev präktigare än annorstädes, som orkidén på bilden under:

Stenhögarna är kvar sedan brytningen, och innehåller kopparsulfit (?) som är giftig, därför växer inget på dem. Jag fick dock försäkrat att de inte är akut giftiga, nödvändig information när man har med sig stenälskaren Rasmus, som här poserar ovanligt glatt.

Vi gick på en guidad rundvandring

Och såg fina hus med konstiga namn som jag har glömt (försökte faktiskt googla, men hittade inte).

Lilla Ö och Stora Ö.

Fjällutsikten är det inget fel på.

Vi fick gå ned i ingången till ett av gruvschakten, och då måste man ha hjälm. Vissa är sötare i blå plasthjälm än andra.

Bara 70 meter från ingången var det så kallt att det låg is kvar sedan i vintras. Vägen fortsätter längre ner i gruvan, men det kändes inte så frestande att fortsätta (man fick inte heller). Jag har sett lite för många skräckfilmer om vad som finns i grottor för att känna mig helt bekväm i trånga utrymmen under mark.

Men det var ju fint så länge man var nära ingången.

Jag försökte få Rasmus att posera i hjälm med sin far. Det gick sådär.

Nå, det här fick duga.

Väl ute igen fanns det blåklockor och annat fint.

Rasmus satt i gropen i Fröå (Haren satt i gropen i Finland, anyone?)

Sedan tittade vi på ett av torpen som har gått i arv i gruvarbetarfamiljerna. Det här frånflyttades först 1971.

Jag är svag för gamla järnkaminer och tapeter.

Och vedeldade spisar. Vill ha. Men vi har ingenstans att stoppa in en.

Vi fikade, och Rasmus var glad. Jag blev nostalgisk och tog en Hallonsoda som smakade barndom.

Sedan fick vi tråkiga nyheter, och jag behövde gå undan för att tänka en stund.

Då var omgivningarna mycket lämpade, de passade till humöret.

Resten av dagen blev fin, maten på Bergsgården i Fröå var god, och jag konverserade en professor emeritus i anglosaxisk litteratur, som för tillfället arbetar med en bok om post-modernistisk fiktiv medeltid, huvudsakligen från den iberiska halvön. Smalt? Jag kände till två av författarna han pratade om (dock har jag inte läst dem), så jag kände mig nöjd.

Semesteräventyr: Utflykt till Bjärte

En planerad semesteraktivitet från vår sida var att hälsa på hos J & AK som bor en bra bit utanför stan. Vi tänkte ge dem några dagars vila efter bröllopet, och då hann de före och bjöd in oss innan vi hann våldsgästa dem.  På vägen dit stannade vi på Ångsta Kvarn och köpte lite mera mjöl, och jag kunde inte motstå att fota deras fina affischer. Mjölnaren Tina var supertrevlig och mycket intresserad av hur det går för Davids surdegar och brödbak, så han var till och med tvungen att visa upp brödet som vi hade med som present till J & AK, och fotades med det till deras Facebooksida. Engagerad är nog bara förnamnet.

Våra inköp:

10 kg rågmjöl och 1 kg matkorn. Sedan tidigare har vi ju 25 kg vetemjöl, så vi kanske klarar oss ett tag nu.

Sedan åkte vi vidare mot målet, och möttes av den fantastiska gäststugan. Tyvärr skulle vi inte övernatta.

Fina blommor utanför.

Den utlovade solen höll sig undan, men vi spatserade runt på ägorna och tittade på den den blivande hönsgården, de nyanlagda bärbuskarna och det som kanske en gång ska bli en stig ner till sjön där man kan bada.

Sedan satt vi ett tag i deras pittoreska trädgårdsmöblemang, innan vi fick gå in och värma oss på fiskgryta från bröllopspresents-Le Creuset-grytan vi och ett gäng andra kompisar hade skramlat ihop till. Rasmus härjade vilt och glatt med nästan ett år yngre Elias, och somnade i bilen hem. En mycket trevlig eftermiddag avslutades alltså med en lugn kväll för oss, så alla var mycket nöjda.

Tack för oss, Bjärte! Nästa gång vi kommer får det bli sol och övernattning. Att David måste köra hem från ölbryggarJesper utan smakprov är ju närmast en skymf (alternativt skulle jag kunna skaffa körkort, men det känns som ett mer omfattande projekt).

Sedan senast, del 32: Persättning

Efter att vi hade beundrat elefanterna i stan, åkte vi hit:

Till svärfar och pingstliljorna.

Och tulpanerna.

Målet för dagen var att sätta potatisen. Eller peran, som det heter här.

Juniorerna inledde med picknick i det gröna. Eller bruna, i det här fallet.


Sedan satte det riktiga arbetet i gån. Svärfar hade plöjt upp dubbelt så mycket åker som förra året. Sättpotatisen tog slut efter en dryg tredjedel.


Hela arbetet tog en havltimme, men det såg imponerande ut medan det pågick.


Här räds vi inte för barnarbete, inte.

Utsikten från åkern går ju inte heller av för hackor (pun intended).

Som belöning fick vi rabarberpaj. Färgerna!

När jag kom ut på kvällen, var det någon som smög i buskarna. Här tror Gullvivan* att hon har gömt sig väl, men hon avslöjades snabbt.

*Traktorn heter Gullvivan. Elis 4 år bestämde namnet, och nu heter den så.

Sedan senast, del 16: Junibacken

På Kristi Himmelfärdsfredagen åkte vi vidare från Gästrikland till Stockholm, och nästan direkt till Junibacken. Där var vi inte precis ensamma, men det la tydligen ingen dämpare på Rasmus upplevelse.

Rasmus ÄLSKAR Pippi. Han gillar även Emil i Lönneberge, Teletubbies och I drömmarnas trädgård, men ingenting kommer upp mot Pippi. Att få spela på kastrullerna i Pippis kök, som barnen gör i början av På rymmen med Pippi Långstrump, var alltså jättestort för honom.

Villa Villekulla, fotat strax innan stängning. Tidigare på dagen syntes knappt huset för ala minimänniskor som kutade omkring. Bakom mig när jag fotograferar har jag förresten en av Stockholms vackraste utsikter.

En rutschkana från tornet på sidan.

Hästen. (Lilla Gubben heter han bara i filmen, inte i böckerna, som min föreläsare i barnlitteratur brukade påpeka)

Rasmus sjunger Pippisången.

Lycka!

Huvudutställningen just nu är Jan Lööfs böcker. Jag har egentligen inget förhållande till dem, och inte Rasmus heller, men det är ju alltid roligt med flygplan.

Då var det bättre med utsällningsrummet man släpps in i medan man väntar på Sagotåget. Där fanns en gråvarg från Gittan och gråvargarna. "Vi leker inte. Vi står bakom träden och gnisslar". Vi såg en jättefin tvåkvinnoföreställning av Gittan och gråvargarna med Teater Pero för några månader sedan, och Rasmus älskade det, så det här var nästan som att träffa en idol.

Personligen är jag mest förtjust i Muminhuset, antagligen eftersom Muminböckerna (alltså de riktiga, de som Tove skrev) nog kommer följa mig som absoluta favoritböcker genom livet. Det finns alltid ett lämpligt citat eller en lämplig referens. Och inget som får mig att längta lika mycket till den finska sommaren.

Kakelugnen som finns i alla muminhus, för att påminna om deras förf¨der som levde bakom kakelugnar.

Salongen i röd plysch med tofsar. Och kristallkronan.

Pettsons snickarbod fanns också.

Med katten Findus på taket. Eller Kattus, som han ju heter hos oss. Rasmus hälsar.

Innan Sagotåget gjorde sig några av oss av med lite spring i benen i ett ekorrhjul.

Till slut åt vi köttbullar och potatismos (som faktiskt hade bitar av riktig potatis i) och kakor på den förvånansvärt goda och prisvärda restaurangen på Junibacken. Och efter vi var så långt efter normal lunchtid, hade vi uteserveringen för oss själva, med en en fantastisk utsikt in mot staden. Men vem vill fota Kungliga Hufvudstaden när man kan fota ätande prinsar?

Sedan promenerade vi in till stan och tittade på körsbärsblomningen, men den var så massiv att den måste få ett eget inlägg.

På vägen passerar man ju Nordiska museet, som ju verkligen är något extra i museiväg.