Vintageonsdag

Jag har tydligen som min personliga mission att se till att Östersunds nya vintagebutik Ceci Twist ska klara sig, för jag kommer aldrig tomhänt därifrån. Ovan en detalj på den mycket läckra barnjackan från 50-talet i bouclé som jag gått och dreglat på sedan första gången jag var där, och nu såg mig tvungen att köpa i onsdags. Inte att vi på något sätt behöver den, men tänk om någon annan skulle köpa den?

Här är hela jackan, men bilden gör den på inget sätt rättvisa. Jag skulle verkligen önska att den var i min storlek.

Några andra inköp i barnstorlek, men som jag skulle önska passade mig: shorts för betydligt äldre barn än vårt, och en tjusig gul regnjacka.

Det var ju inte så att jag blev helt utan, den här klänningen fick följa med mig hem. Helt oanvänd, från ett gammalt butikslager som legat ouppackat sedan 70-talet i en tätort i Jämtland. Ser ut som nåt som Joan i Mad Men skulle kunna ha på sig. Kan någon snäll bjuda mig på ett civiliserat cocktailparty snart, så att jag får använda den? Ett par gamla, västtyska nylonstrumpor med söm fick jag med på köpet.

Nordbyfägring stor

Även om fägringen hos svärfar aldrig kommer att komma upp mot så som den var när svärmor levde, är den rätt imponerande även nu.

En liten rundvandring i helgen gav det här till känna:

Irisar en masse.

Vackra färgkombinationer.

Fina lupiner.

Blommor jag inte vet namnet på, men som är fina.

Udda, laxrosa vallmor.

Pioner. Jag älskar pioner.

Mera vallmo.

Vallmo OCH pioner.

En del blommor har förmågan att se väldigt vulgära och väldigt vackra ut på en och samma gång.

Och mera iris. För att de definivt hör till kategorin blommor som är vackra men samtidigt ser mycket vulgära ut. Eller rättare sagt porriga. Den som inte ser porrfaktorn hos en irisblomma måste verkligen vara blottad för fantasi (och jag försöker nu intensivt att inte koppla ihop de här tankarna med det faktum att vi nyss har firat fyraårsdag för en mänsklig Iris. Aargh, hur tänkte föräldrarna där? Antagligen inte alls på just den aspekten).

Och lite liljor för att avrunda. För den vackra färgens skull.

Snickarboa

Vad roligt man kan ha med plank, spikar och hammare.

R&D byggde kapsylbil i helgen.

Bil med släpvagn. Det är så att man är lite stolt över sina begåvade familjemedlemmar.

Dagens insats

Vi har fått en gigantiskt stor gammal (Sovjetunionen är med) skolkarta av vår lärarkompis Daniel, vars skola rensade i sina utrymmen i samband med flytt. Han tyckte den var fin, men hade ingenstans att ha något så stort. Det hade väl egentligen inte vi heller, men skam den som ger sig, den som letar skall finna osv. Och efter två misslyckade försök på upphängning på tumis, fick vi i kväll hjälp av Davids syster med familj, och nu sitter den där. Tur att man har över 4 meter upp till taknocken i åtminstone ett rum.

Sedan senast, del 36: O, ljuva vuxenliv!

36 inlägg och ganska exakt en månad tog det mig att komma i kapp den dryga en och en halva månad som jag laggat efter med bloggandet. Men nu är vi i kapp, för fotoalbumet i min telefon visar att bilderna efter den här är från tulpanodlingen, som jag skrev om här, och 6 juni, som jag skrev om här.

Bilden handlar om en liten seger för mänskligheten, men en stor seger för Katja, 15 år. Jag önskade mig alltid Dr Martens, men fick det inte för att de var för dyra. Dessutom tyckte jag alltid att sömmen över vristen tryckte, och då sa mamma att jag inte fick köpa skor som inte var helt bekväma från start. Som 32-åring tog jag dock mod till mig och köpte ett par för egna pengar. Och det visade sig att de töjer, och sömmen slutar snabbt vara till besvär. Så i London i december köpte jag mitt andra par. Och känner att mitt tonåriga jag applåderar högt.

I poolen

Vi har ju haft betydligt varmare i år än förra året. Över 15 grader många, många dagar, vilken lyx!

Så poolen har fyllts flera gånger, och det badas åtminstone flitigt samma dag som den fylls. Sedan kallnar vattnet och poolen fylls mystiskt av gräs och sand.

Men så länge vattnet är tempererat kan man ju härja på.

Tur att man har en pappa som tycker att det är nästan lika roligt som en själv (när man har en mamma som är måttligt road av att bli blöt i håret annat än vid sjö- och havsbad).

Sedan senast, del 26: O lycka! En vintagebutik i stan!

Drygt en vecka efter att jag hade beklagat mig till Emma Sundh på Vintagefabriken över att det inte finns några riktiga vintagebutiker i Östersund, kunde man läsa i Östersundsposten att det minsann hade öppnat en på Hornsgatan på Frösön. Det är ca 600 meter hemifrån.

Sådant måste så klart undersökas, och jag satte på mig min bästa dräkt och hatt, tog Rasmus i handen och traskade i väg.

Dräkten (det är en klänning) köpta jag vid förra Stockholmsbesöket på ovannämnda Vintagefabriken av ovannämnda Emma, och den sitter skumt bra. Väskan är från Beyond Retro, och handskarna likaså. Jag köpte handskarna till vårt bröllop, men använde dem aldrig, så det var faktiskt deras första tur i mitt ägo. Hatten är från Old Touch, och det famösa 8-klännings-köptillfället i april.

Butiken fanns, var öppen och heter Ceci Twist. Där finns möbler, porslin, skor och kläder. Ett utmärkt ställe, äntligen en riktig vintageaffär som har sållat och plockat ut det bästa! Bra för oss som vill ha, men inte hinner besöka och rota hos Myrorna, Kupan och liknande ställen tillräckligt ofta.

Där fanns till exempel en ljuvlig brudklänning, gissningsvis 60-tal? Den fick dock hänga kvar till någon annan.

Jag köpte mitt första par vintageskor. Jag har lite för breda fötter för att kunna ha gamla skor i vanliga fall, men dessa passade så bra att jag till och med promenerade hem i dem.

Alltså arbetet i gamla skor! Kolla markeringarna, de är uppbyggde inne i sulan och faktiskt riktigt bekväma.


Jag hittade även en superfin kappa för 300 kr, med alldeles perfekt längd och vidd för klänningar med underkjol som går till strax under knät, vilket faktiskt inte är alldeles lätt att hitta.

Jag kunde inte heller lämna detta ljuvliga set. Jag köpte det till Rasmus, men tror kanske att jag behåller det själv.

Titta, färgglada cirkusdjur i trä! För endast 40 kr! Då saknas visserligen några delar, men det märks inte om man inte vet om det.

Den tilltänkta mottagaren var måttligt road och lät sig inte ens mutas med stans största och bästa bulle från butikens granne, det utmärkta Svenssons Kafé. Till slut höll han på att riva hela haket, och vi fick gå till närmaste lekplats, där han kunde härja på i fred. Och där satt jag vid sandlådan i min dräkt och hatt och  krokodilskor, och tyckte ändå att livet var ganska bra (jag fick äta upp bullen).

Och just det, den fina (eller "trevliga", som det står i alla auktionsannonser) teservisen Teneriffa av Arthur Percy för Gefle/Uppsala-Ekeby, i produktion 1943-57, köpte jag också där. Tekanna, mjölkanna, sockerskål, 12 assietter och 12 fat till kopparna, samt 11 koppar, allt för 500 kr. Mitt bästa fynd på länge. Tyvärr har en av tekopparna redan gått sönder som ett resultat av oförsiktig kartongplacering i förhållande till klåfingriga barn, men det är fördelen med att ha ha en så stor servis. Hur ofta behöver man 11 tekoppar? Jag tror vi klarar oss med 10. 

40-talssservisen på 40-talsskrivbordet. Jag gillar guldkanten på vardagen man får av att drick te ur den här servisen (pun intended).

Sedan senast, del 25: After Work, locals only

Den fantastiska morgonen jag skrev om i förra inlägg, inträffade medan David vari Istanbul med jobbet.  Han gick miste om mycket trevligt hemma, men det var ju inte så synd om honom ändå, om vi säger så. Framför allt eftersom det var veckan innan oroligheterna utbröt (vad har förresten hänt där nu de senaste dagarna? Medierna har som vanligt helt släppt saken, verkar det som), så de hade det alldeles lugnt och trevligt på alla sätt.

Men vi som var kvar hemma slutade i varje fall en timme tidigare denna fredag i maj, hämtade R på förskolan och cyklade in till stan för lite AW på stans trevligaste restaurang/bar Jazzköket. I hela stan kördes ett koncept som kallades Locals Only och väl egentligen innebar att det var lokalproducerat som bjöds på.


På Jazzköket fanns herrarna Jemtehed och Brande och deras lokalproducerade öl av internationell klass, så det ville man ju stödja. Dessutom kunde man äta en mycket god muurikkastekt hamburgare gjord på fjällko och surdegsbröd.

Andra som ville det var våra kompisar Anna och Fredrik och deras barn Ville och Edit. Vi har försökt få till en träff med dem i typ ett halvt år utan att lyckas, och så sprang vi på varandra där. Lite typiskt och mycket trevligt. Sedan dess har vi faktiskt setts flera gånger, vilket ju är ännu trevligare.

I Jazzkökets källare (där man besöker damernas), hade de stora säckar mjöl från Ångsta Kvarn. Då hade jag ännu inte varit på kvarnbesök själv, och var fascinerad.

Jag är ju något av en burkfanatiker, och kunde inte heller motstå frestelsen att fota denna fantastiska kaffeburk, storlek XXXL (den var typ 1 meter hög). Det är ju den blå sorten, så visst kan man tänka sig Råddjuret boende i den?

Efter en ovanligt kort AW, courtesy of otåliga barn, cyklade jag och Rasmus till svägerskan Sara och hängde med henne och Rasmus kusiner resten av kvällen. Och någonstans på vägen dit måste Rasmus ha släppt ut Inen ur cykelvagnen, för hans bästa favoritkaningosedjur är borta sedan den kvällen. Så går det när man har med sig kaniner på stan, tydligen.

Om att ta efter det man gör. Och det man säger.

I dag när vi skulle hem från förskolan, klämde Rasmus sitt finger i spännet på cykelvagnen. Och sa något som lät misstänkt som "satan". Jag frågade vad han sa, och han upprepade glatt "Satan!". Jag försökte undertrycka ett skratt och försökte lite förstrött säga "men så säger man inte". "Varför då?" undrade Rasmus. Och eftersom jag själv uttrycker mig färgstarkt titt som tätt när världen stöter för hårt mot mina tår, gick jag liksom tom för argument redan där. Så kan det gå med den uppfostran.

Jenny har skrivit ett bra inlägg om det här med barn och svordomar, men jag hittar det inte nu. Men jag vill minnas att det var smart. Tror det gick ut på att man ska sluta hyckla med svordomar och inse att som bäddar får man ligga. Svär du, får du svärande barn. Så då är det väl så, då.

Själv skrattade jag hela vägen hem från dagis.

Sedan senast, del 11: Kreta 9, Sista dagen

Sista dagen stannade vi också bara i byn. Rasmus lärde sig dyka i från kanten av bassängen, och sysslade oupphörligen med det, och det kändes som att det blir så länge till han får den möjligheten igen, att vi inte kunde frånta honom chansen bara för att stilla vårt behov av bättre mat eller kulturella upplevelser.

Vi promenerade ett varv i byn och fotade de fina saker som fanns (minus det enda gamla huset som fanns, det harmar fortfarande att jag glömde det). Här muren mot hotellets grannvilla.

Grannens citronträd (det med de gigantiska citronerna jag skrivit om tidigare).

Den vanskötta trädgården. Det syns inte så bra, men under de rosa blommorna är det en murad utegrill och något som antagligen ska vara en täckt gång leder till huset. Tänk vad fantastiskt fint det had evarit om någon hade vattnat gräset och skött om buskarna lite!

Fina fönsterluckor. Annars var det inte mycket längs kusten som var gammalt och nött, det mesta verkade ha byggts inom de senaste tio åren. Och väldigt mycket verkade ha påbörjats mycket nyligen, och avstannat mitt i på grund av det ekonomiska läget. Ganska fult, och mycket sorgligt i sina implikationer. Men man önskar att någon hade tänkt till lite mer innan alla dessa nybyggen satts igång, nu står de där som gapande husskelett och förfular landskapet.

En sista solnedgång.

Och nästa morgon flög vi hem. Här hänger Rasmus på flygplatsen och väntar på att få gå ombord, vilket försenades med typ en timme, så den väntan var rätt dryg.

Somliga hade svårt att sitta stilla ombord i flyget i 4 timmar.

Till slut somnade dock båda aporna. Och strax efter det tog vår Stockholmssemester vid.