Semesteräventyr: Fröå gruva

I fredags, på vår bröllopsdag, var vi på släktträff för Davids farmors släkt. Avlägsna relatives from Amerikatt var på besök, och ett ambitiöst program på en hel vecka var förberett för dem, men vi skulle bara vara med på dagen i Fröå. Fröå är ett historiskt område i närheten av Åre där det har bedrivits gruvdrift i tre omgångar, med start på 1700-talet och slut på tidigt 1900-tal. Varken David eller jag hade varit där förut, och både ingenjören och icke-ingenjören tyckte det var intressant med konstruktionerna, hur man pumpade vatten upp från gruvan och försåg den med vatten till brytningen. Kopparen i marken gjorde även att alla blommor blev präktigare än annorstädes, som orkidén på bilden under:

Stenhögarna är kvar sedan brytningen, och innehåller kopparsulfit (?) som är giftig, därför växer inget på dem. Jag fick dock försäkrat att de inte är akut giftiga, nödvändig information när man har med sig stenälskaren Rasmus, som här poserar ovanligt glatt.

Vi gick på en guidad rundvandring

Och såg fina hus med konstiga namn som jag har glömt (försökte faktiskt googla, men hittade inte).

Lilla Ö och Stora Ö.

Fjällutsikten är det inget fel på.

Vi fick gå ned i ingången till ett av gruvschakten, och då måste man ha hjälm. Vissa är sötare i blå plasthjälm än andra.

Bara 70 meter från ingången var det så kallt att det låg is kvar sedan i vintras. Vägen fortsätter längre ner i gruvan, men det kändes inte så frestande att fortsätta (man fick inte heller). Jag har sett lite för många skräckfilmer om vad som finns i grottor för att känna mig helt bekväm i trånga utrymmen under mark.

Men det var ju fint så länge man var nära ingången.

Jag försökte få Rasmus att posera i hjälm med sin far. Det gick sådär.

Nå, det här fick duga.

Väl ute igen fanns det blåklockor och annat fint.

Rasmus satt i gropen i Fröå (Haren satt i gropen i Finland, anyone?)

Sedan tittade vi på ett av torpen som har gått i arv i gruvarbetarfamiljerna. Det här frånflyttades först 1971.

Jag är svag för gamla järnkaminer och tapeter.

Och vedeldade spisar. Vill ha. Men vi har ingenstans att stoppa in en.

Vi fikade, och Rasmus var glad. Jag blev nostalgisk och tog en Hallonsoda som smakade barndom.

Sedan fick vi tråkiga nyheter, och jag behövde gå undan för att tänka en stund.

Då var omgivningarna mycket lämpade, de passade till humöret.

Resten av dagen blev fin, maten på Bergsgården i Fröå var god, och jag konverserade en professor emeritus i anglosaxisk litteratur, som för tillfället arbetar med en bok om post-modernistisk fiktiv medeltid, huvudsakligen från den iberiska halvön. Smalt? Jag kände till två av författarna han pratade om (dock har jag inte läst dem), så jag kände mig nöjd.

Sorgesång över vårt döda körsbärsträd

O, mitt vackra körsbärsträd

Du som gjorde att mina ögon öppnades för det som trädgården kunde ge

helt utan att kräva något i gengäld

Varför har du lämnat mig?

I dag står du kal och grå,

men jag minns hur du såg ut i dag

för exakt ett år sedan

Du undersköna!

I augusti började du rodna

Och bära rikligt med frukt

En fröjd för ögat!

Dina klasar hängde tunga, och lockade oss ut även regntunga dagar

För du var en fröjd även för gommen

En otippad lyx under kalla Jämtlandshöstdagar

Vad jag hade sett fram emot att få beundra din utveckling även i år

Fram emot syltkokandets crescendo, du ljuvaste av matporr!

En gåva till mänskligheten. Och till glada vänner.

Jag förundrades över dina bär, som även efter frosten var söta och vackra.

Men frosten blev nog din baneman

Du gav oss mycket mer än vad vi tydligen gav dig

Vad skulle vi ha gjort annorlunda?

O, mitt vackra körsbärsträd, varför har du lämnat mig?

P.S. Om någon vet något om plötslig körsbärsträdsdöd, får ni gärna höra av er till mig.

Hon har så rätt

Dagens bästa artikeltips kommer från Softy: 10 orsaker till att feminism är viktigt för pojkar och män. Det borde vara så uppenbart, men är det ju tydligen inte för alla. Men här får man det i klartext.

Och en uppdatering på den spännande följetongen Katja försöker ge bort saker: jag ringde organisationen och de kom och hämtade påsarna i dag. Så nu är det bara att hoppas att någon annan blir glad för gula klackpumps, glitternagellack och beigebruna läppstift. Och urtvättade men annars hela babykläder.

Om att slänga saker

Jag är dålig på att slänga saker. En del upplever lättnad när de slänger saker, jag får mest dåligt samvete eftersom det känns som resursslöseri om det inte handlar om direkt skräp eller uppenbart helt trasiga saker. Mitt motstånd mot att okritiskt slänga saker gör att jag, trots 6 flyttar de senaste 15 åren har kvar kläder och smink och dylikt som är minst så gammalt. Men i dag har jag rensat, för imorgon kommer en organisation som vill ha även slitna kläder och påbörjade kosmetikaprodukter till behövande i Lettland. De lämnade en lapp i brevlådan i fredags och jag griper chansen, för om man ger bort sakerna är det ju inte resursslöseri eller hur? Så nu åker till exempel ca tio flaskor gammalt (dock ej intorkat) nagellack, ett antal oöppnade testflaskor med shampo, ett antal par skor som jag faktiskt aldrig kommer att använda igen och en massa lite slitna barnkläder som vi har fått ärva, men som liksom är för fula för att vi ska vilja använda dem när vi har så mycket annat fint att välja på (dagens I-landsproblem som uppstår när ett barn har många äldre kusiner som inte beräknas få småsyskon). Jag antar därför att inga andra föräldrar i vårt umgänge skulle vilja använda dessa plagg, som annars är hela och rena och skulle kännas helt fel att slänga. Så nu hoppas jag att någon i Lettland blir glad och mitt hamsterhjärta och badrumsskåp är något lättare.

I övrigt har vi varit hos svärfar och njutit av vinterns andra skidtur (vem skulle tro att man bor i Vinterstaden?) och det fina vädret. Och katten.