Bära ved och lön för mödan

I dag har vi tittat på farbröderna som jobbar.

Här kapas det ved.

Eftersom det blev lite enehanda att bara titta på, började Rasmus och jag bära in den kapade veden in i vedbon för att så småningom klyvas och staplas.

Rasmus tog sitt uppdrag på stort alvar.

Och bar och kånkade.

Det här var långt ifrån den största klabben han bar.

I början byggde vi en snygg pyramid, sedan blev det lite mer huller om buller.

Easy does it.

Av hårt arbete blir man trött. Katten har inte arbetat hårt vad vi vet, men var trött ändå.

Lyckan är att få sova med katt.

Lycka för katten är när barnet kliver upp för att gå i bastun, och katten får soffan och tasan (snuttisen) för sig själv.

Halvdags semester-äventyr

David och jag tar ut halva semesterdagar för att Rasmus ska slippa byta dagis över sommaren. Således är jag hemma förmiddagar och D eftermiddagar. I dag sken solen och det kändes påkallat att dokuments trädgårdsdjungelns framväxt.

Grönt som bara den, med lite blommor här och var.

Man måste ha hjälm när man cyklar. Clothing is optional.

Vi trodde Mirran skulle åka hem i dag, och sentimentalfotade hen. Men döm av vår förtjusning när hen inte infann sig vid avhämtningen. Nu har vi hen ett tag till.

Skuggrosorna har börjat blomma.

Sedan blev det utflyktsdags, och R och jag cyklade in till Badhusparken. Själva lekparken var inte hälften så kul som Birger-statyerna (Storsjöodjuret heter Birger, och det pågår en Birger-parade i hela stan för tillfället). Här med ÖverhogdalsbonadsBirger.

En lite urban och idyllisk uteserveringsbild, två sekunder innan gräl uppstod över att Rasmus inte ville den glass han valt, utan bara min dyra tiramisu-glass. Jag förlorade och fick äta 88an i stället.

Rasmus njuter av sin orättmätiga dyrglass, några minuter innan han fick gå till pappas kontor för att äta tårta, medan jag fick cykla till jobbet. #livetärorättvist

Doftminne och sommargästen

Jag har strukit i kväll. Nackdelen med vackra klänningar med mycket vidd i kjolen, är att det tar en sjuhelsikes tid att stryka allt detta tyg. Men jag lyssnade klart på Maria Svelands "Bitterfittan" (som för övrigt är en intressant och utmärkt bok) via Storytel på mobilen, så det var inte så farligt ändå. När jag sedan kom upp från källaren, där vår tvättstuga och tillhörande strykattiraljer befinner sig, fick jag ett riktigt starkt doftminne-flashback. Det doftade exakt som sommarkvällarna när jag var liten, i min mormors hall på landet. Och vet exakt vad den lite tunga, söta doften var, det var porslinsblommor i hallfönstret. Vi har inga porslinsblommor, men nu känner jag starkt att jag måste skaffa några, för ingen sommar är komplett utan den doften. Alternativt får jag stryka mycket, eftersom det som orsakade doften nu, var lavendeloljan jag brukar ha i sprayflaskan med strykvatten. Men då tycker jag nog att det är trevligare att skaffa blommorna.

Årets sommargäst har annars anlänt. Och undersåtarna ålar sig i dammet framför hens höghet Mirran.

Sedan senast, del 16: Junibacken

På Kristi Himmelfärdsfredagen åkte vi vidare från Gästrikland till Stockholm, och nästan direkt till Junibacken. Där var vi inte precis ensamma, men det la tydligen ingen dämpare på Rasmus upplevelse.

Rasmus ÄLSKAR Pippi. Han gillar även Emil i Lönneberge, Teletubbies och I drömmarnas trädgård, men ingenting kommer upp mot Pippi. Att få spela på kastrullerna i Pippis kök, som barnen gör i början av På rymmen med Pippi Långstrump, var alltså jättestort för honom.

Villa Villekulla, fotat strax innan stängning. Tidigare på dagen syntes knappt huset för ala minimänniskor som kutade omkring. Bakom mig när jag fotograferar har jag förresten en av Stockholms vackraste utsikter.

En rutschkana från tornet på sidan.

Hästen. (Lilla Gubben heter han bara i filmen, inte i böckerna, som min föreläsare i barnlitteratur brukade påpeka)

Rasmus sjunger Pippisången.

Lycka!

Huvudutställningen just nu är Jan Lööfs böcker. Jag har egentligen inget förhållande till dem, och inte Rasmus heller, men det är ju alltid roligt med flygplan.

Då var det bättre med utsällningsrummet man släpps in i medan man väntar på Sagotåget. Där fanns en gråvarg från Gittan och gråvargarna. "Vi leker inte. Vi står bakom träden och gnisslar". Vi såg en jättefin tvåkvinnoföreställning av Gittan och gråvargarna med Teater Pero för några månader sedan, och Rasmus älskade det, så det här var nästan som att träffa en idol.

Personligen är jag mest förtjust i Muminhuset, antagligen eftersom Muminböckerna (alltså de riktiga, de som Tove skrev) nog kommer följa mig som absoluta favoritböcker genom livet. Det finns alltid ett lämpligt citat eller en lämplig referens. Och inget som får mig att längta lika mycket till den finska sommaren.

Kakelugnen som finns i alla muminhus, för att påminna om deras förf¨der som levde bakom kakelugnar.

Salongen i röd plysch med tofsar. Och kristallkronan.

Pettsons snickarbod fanns också.

Med katten Findus på taket. Eller Kattus, som han ju heter hos oss. Rasmus hälsar.

Innan Sagotåget gjorde sig några av oss av med lite spring i benen i ett ekorrhjul.

Till slut åt vi köttbullar och potatismos (som faktiskt hade bitar av riktig potatis i) och kakor på den förvånansvärt goda och prisvärda restaurangen på Junibacken. Och efter vi var så långt efter normal lunchtid, hade vi uteserveringen för oss själva, med en en fantastisk utsikt in mot staden. Men vem vill fota Kungliga Hufvudstaden när man kan fota ätande prinsar?

Sedan promenerade vi in till stan och tittade på körsbärsblomningen, men den var så massiv att den måste få ett eget inlägg.

På vägen passerar man ju Nordiska museet, som ju verkligen är något extra i museiväg.

Vårtecknet och lånekatten

Lånekatten deppar inte längre. Nu tittar den på fågelbrädan istället.

Husgästen

Auto correct ville skriva Husägaren i stället för Husgästen i rubriken, och det är kanske inte så långt från sanningen. Nu är i varje fall hen här hos oss i tio dagar, och hen har redan förstört vår nattsömn både genom att trampa runt i sängen och genom att inte komma hem. Typiskt katt.

Om att slänga saker

Jag är dålig på att slänga saker. En del upplever lättnad när de slänger saker, jag får mest dåligt samvete eftersom det känns som resursslöseri om det inte handlar om direkt skräp eller uppenbart helt trasiga saker. Mitt motstånd mot att okritiskt slänga saker gör att jag, trots 6 flyttar de senaste 15 åren har kvar kläder och smink och dylikt som är minst så gammalt. Men i dag har jag rensat, för imorgon kommer en organisation som vill ha även slitna kläder och påbörjade kosmetikaprodukter till behövande i Lettland. De lämnade en lapp i brevlådan i fredags och jag griper chansen, för om man ger bort sakerna är det ju inte resursslöseri eller hur? Så nu åker till exempel ca tio flaskor gammalt (dock ej intorkat) nagellack, ett antal oöppnade testflaskor med shampo, ett antal par skor som jag faktiskt aldrig kommer att använda igen och en massa lite slitna barnkläder som vi har fått ärva, men som liksom är för fula för att vi ska vilja använda dem när vi har så mycket annat fint att välja på (dagens I-landsproblem som uppstår när ett barn har många äldre kusiner som inte beräknas få småsyskon). Jag antar därför att inga andra föräldrar i vårt umgänge skulle vilja använda dessa plagg, som annars är hela och rena och skulle kännas helt fel att slänga. Så nu hoppas jag att någon i Lettland blir glad och mitt hamsterhjärta och badrumsskåp är något lättare.

I övrigt har vi varit hos svärfar och njutit av vinterns andra skidtur (vem skulle tro att man bor i Vinterstaden?) och det fina vädret. Och katten.