Åre

Sista dagarna av påskledigheten var vi i Åre, Davids bror har en lägenhet i barnvänliga Årebjörnen som vi kunde låna. Rasmus fick åka slalom, och jag fick ha på mig mina telemarksskidor för första gången på 3 år. Det blev en väldigt mild mjukstart, eftersom vi inte ville slösa pengar på liftkort, utan bara hängde i barnbackarna där man kan åka gratis. Och de är mellan 20 och 60 meter långa, och inte särskilt branta. Men det var roligt att Rasmus hade roligt, och första dagen var även vädret fint.

David fick åka med och stödja, jag hade nog med att hålla mig på mina egna ben. Så jag fick stå längst ned och fota och heja.

Rullbandslift

Tanken är nog att man ska svänga runt skyltarna, men vi hade lite svårt att förklara det för Rasmus. Och än så länge kan han bara vänstersvänga.

Ibland kan man behöva lite hjälp. Då är det bra med åtminstone en förälder som är stadig i backen.

På eftermiddagen åkte vi in till själva Åre by. På de dryga tio åren jag har vistats i Åre har det skett helt otroliga förändringar, det är verkligen inte den lilla, mysiga by det en gång var längre. Men det har skapats en massa arbetstillfällen, och är fortfarande trevligt där, men på ett helt annat sätt. Och lite nostalgisk kan man ju bli, det vackra Sporthotellet syns till exempel nästan inte längre för alla de omgivande mastodontbyggena. Det här fotot fick jag smyga mig in på en parkeringsplats och klämma upp mig mot en vägg för att lyckas ta.

Dag 2 hängde vi i Rödkullen, men vädret var mulet och lite kallt, så vi fikade inne i ett sponsrat tält med braskamin, där Rasmus fick en leksaksren och var allmänt nöjd.

Far och son konverserar. Den senare med mat i munnen. Notera retrosirapsflaskan med saft i, tacksamt lånad av svåger Simon.

Nu är påsken slut, och jag har blivit sjuk. Jag hostar som en lungsjuk och det gör ont att andas. Och jag är igen nästan lika utmattad som när jag hade influensa. Så kan det gå.

Påskemodus

I Norge är påsken den heligaste högtiden på hela året. Inte bara för de religiösa, för dem är väl påsken rätt helig i hela den kristna världen, men även för alla andra, på ett mera profant plan. Påskledigheten börjar redan på onsdagen, då man har halv dag eftersom Skärtorsdagen är röd dag i Norge. Många tar ledigt hela veckan innan. Så för rätt många norrmän har påskledigheten redan startat nu, och det betyder en sak: påskefjellet. Eller, uppbrutet i dets viktigaste beståndsdelar: Hytta. Skitur. Apelsin. Kvikk Lunch. Påskekrim. Försök aldrig kontakta en norrman efter halva askonsdagen, åtminstone om det gäller affärer, telefonförsäljning eller annat tråkigt, då kommer du aldrig att bli förlåten. Rätt många är oavsett inte anträffbara, eftersom de inte har mobiltäckning på fjället.

Min norska familj har ingen hytte på fjellet, så jag är inte så insnöad på det konceptet. Vi har dessutom firat en massa påskar i Finland och Frankrike, och jag har firat de senaste 11 påskarna i Jämtlandsfjällen. Men jag gillar påsken med glada färger, sol, kycklingar, kaniner och lammstek, och känner att påskmodusen kommer krypande. Och sedan blir man ju alltid lite mer norsk när man är i utländighet. Så jag tittar på bilder från förra året, och ser fram emot helgen som kommer.

Pascha. Finsk påskdessert med ryskt ursprung. Fett, sött och mäktig, och mycket, mycket gott. Pynten på bilden är för att göra den mer åtråvärd för de svenska barnen, och är något oortodox.

Förra årets påsktårta från ICAs Buffé-tidning. Eller var det Coops medlemstidning. Snygg hursomhelst, men svår att skära, eftersom strösslet sitter fast i vit choklad, som blev väldigt hård.

Rasmus och kusin Iris i Årebjörnen (det här var nog någon vecka efter påsk, men det kändes som om det passade in, så det fick vara med ändå)

Rasmus i Björnbacken. Vi tyckte han var lite butter, och de visade sig att han inom en timme skulle kräkas och och få nästan 40 graders feber. Så han var kanske inte i sitt livs skidåkarform.

Rasmus och björnarna i backen. Han var faktiskt lite gladare i verkligheten.

En bild från i år. Jag köpte påskete när jag var i Trondheim förra helgen, inspirerad av Glamourbibliotekaren, som har introducerat mig för det konceptet. Svart te med frukt, huvudsakligen citrus, riktigt god. Och påsen livar så fint upp på tehyllan (som annars är förbehållen burkar).

Innan febern

I lördags kväll hade vi övernattningsgäster i form av Rasmus kusiner Iris och Vera, 3,5 respektive 7 år. En fest från början till slut för Rasmus, och över all förväntan lättsamt och trevligt även för oss. Visserligen fick vi trängas 2 vuxna, 3 barn och en katt i dubbelsängen den sista timmen på morgonkvisten, men till och med det var mest mysigt. Söndagsmorgonen innebar flickornas föräldrar som ytterligare frukostsällskap och så småningom utflykt till Badhusparken och den superfina snöborgen som byggs där varje år. I år var den dessutom pampigare än vanligt och fick mycket höga utforskarbetyg av de tilltänkta användarna. Dock gjorde de fjorton minusgraderna och blåsten att den efterföljande utomhusfikan blev ett smärtsamt nöje för fingrar och dåligt klädda vuxna. Tur att vi sedan kunde åka hem till bastu efter ett kort varv på isen med Rasmus nya skridskor.

Friskus

Det är någon som brås på sin far (som för övrigt också är fotografen här).

Åckå åka kickoo

Finns det skridskor i storlek 23? Alternativt, hur funkar det att åka med alldeles för stora skridskor?

Rasmus är ju inte den som ser några begränsningar, så kan hans föräldrar ta sig fram på isen med knivar under fötterna, är det klart att han också kan. Efter att ha varit med på på årets premiärtur på Storsjön förra helgen, pekar han nu varje dag på isen som omger vår Frösö och meddelar att han också vill åka skridskor. Så nu letar vi miniskridskor på alla loppisar i stan.

Snopet

David skulle springa Åreskutan runt i dag, 2,4 mil i kuperad terräng, och har för en gångs skull till och med tränat lite innan loppet. Kul, tänkte vi och hängde ned till Åre för att mysa i byn och heja vid målgången.

Men icke, i stället för att testa sin kapacitet stukade David foten ca halvvägs, till och med två gånger. Vi tänkte ändå ta emot svåger Simon som också sprang, men han var så snabb att han hann i mål innan hans fru, döttrar, Rasmus och jag hann till målområdet. 1 timme och 57 minuter, nr 13 i herrklassen får ju mer än godkänt i varje fall. Innan dess picknickade jag och Rasmus med svägerska Annika och flickorna på stranden vid Åresjön, och somliga badade. Andra saknade badkläder, för temperaturen var faktisk helt ok.

I stället för att titta på fotboll

I stället för att faktiskt titta på fotbollen kan man sitta i mörkret och försöka läsa The Little Stranger i ljuset av mobilens skärm medan de andra tittar. I fall det skulle vara en intressant match vill man ju åtminstone ha varit i närheten. Men så här i efterhand tror jag inte det var värt ansträngningen för ögonen.