En God Höst

I dag började jag sent på jobb, och solen sken in i köket. I går bytte jag ut sommarkokböckerna mot höstkokböckerna. Nu är även köket redo för hösten.

Semesteräventyr: Fröå gruva

I fredags, på vår bröllopsdag, var vi på släktträff för Davids farmors släkt. Avlägsna relatives from Amerikatt var på besök, och ett ambitiöst program på en hel vecka var förberett för dem, men vi skulle bara vara med på dagen i Fröå. Fröå är ett historiskt område i närheten av Åre där det har bedrivits gruvdrift i tre omgångar, med start på 1700-talet och slut på tidigt 1900-tal. Varken David eller jag hade varit där förut, och både ingenjören och icke-ingenjören tyckte det var intressant med konstruktionerna, hur man pumpade vatten upp från gruvan och försåg den med vatten till brytningen. Kopparen i marken gjorde även att alla blommor blev präktigare än annorstädes, som orkidén på bilden under:

Stenhögarna är kvar sedan brytningen, och innehåller kopparsulfit (?) som är giftig, därför växer inget på dem. Jag fick dock försäkrat att de inte är akut giftiga, nödvändig information när man har med sig stenälskaren Rasmus, som här poserar ovanligt glatt.

Vi gick på en guidad rundvandring

Och såg fina hus med konstiga namn som jag har glömt (försökte faktiskt googla, men hittade inte).

Lilla Ö och Stora Ö.

Fjällutsikten är det inget fel på.

Vi fick gå ned i ingången till ett av gruvschakten, och då måste man ha hjälm. Vissa är sötare i blå plasthjälm än andra.

Bara 70 meter från ingången var det så kallt att det låg is kvar sedan i vintras. Vägen fortsätter längre ner i gruvan, men det kändes inte så frestande att fortsätta (man fick inte heller). Jag har sett lite för många skräckfilmer om vad som finns i grottor för att känna mig helt bekväm i trånga utrymmen under mark.

Men det var ju fint så länge man var nära ingången.

Jag försökte få Rasmus att posera i hjälm med sin far. Det gick sådär.

Nå, det här fick duga.

Väl ute igen fanns det blåklockor och annat fint.

Rasmus satt i gropen i Fröå (Haren satt i gropen i Finland, anyone?)

Sedan tittade vi på ett av torpen som har gått i arv i gruvarbetarfamiljerna. Det här frånflyttades först 1971.

Jag är svag för gamla järnkaminer och tapeter.

Och vedeldade spisar. Vill ha. Men vi har ingenstans att stoppa in en.

Vi fikade, och Rasmus var glad. Jag blev nostalgisk och tog en Hallonsoda som smakade barndom.

Sedan fick vi tråkiga nyheter, och jag behövde gå undan för att tänka en stund.

Då var omgivningarna mycket lämpade, de passade till humöret.

Resten av dagen blev fin, maten på Bergsgården i Fröå var god, och jag konverserade en professor emeritus i anglosaxisk litteratur, som för tillfället arbetar med en bok om post-modernistisk fiktiv medeltid, huvudsakligen från den iberiska halvön. Smalt? Jag kände till två av författarna han pratade om (dock har jag inte läst dem), så jag kände mig nöjd.

Det är dags nu

Nu gör jag det. Påbörjar mastodontprojektet. Bara några år efter alla andra.

Doftminne och sommargästen

Jag har strukit i kväll. Nackdelen med vackra klänningar med mycket vidd i kjolen, är att det tar en sjuhelsikes tid att stryka allt detta tyg. Men jag lyssnade klart på Maria Svelands "Bitterfittan" (som för övrigt är en intressant och utmärkt bok) via Storytel på mobilen, så det var inte så farligt ändå. När jag sedan kom upp från källaren, där vår tvättstuga och tillhörande strykattiraljer befinner sig, fick jag ett riktigt starkt doftminne-flashback. Det doftade exakt som sommarkvällarna när jag var liten, i min mormors hall på landet. Och vet exakt vad den lite tunga, söta doften var, det var porslinsblommor i hallfönstret. Vi har inga porslinsblommor, men nu känner jag starkt att jag måste skaffa några, för ingen sommar är komplett utan den doften. Alternativt får jag stryka mycket, eftersom det som orsakade doften nu, var lavendeloljan jag brukar ha i sprayflaskan med strykvatten. Men då tycker jag nog att det är trevligare att skaffa blommorna.

Årets sommargäst har annars anlänt. Och undersåtarna ålar sig i dammet framför hens höghet Mirran.

Sedan senast, del 16: Junibacken

På Kristi Himmelfärdsfredagen åkte vi vidare från Gästrikland till Stockholm, och nästan direkt till Junibacken. Där var vi inte precis ensamma, men det la tydligen ingen dämpare på Rasmus upplevelse.

Rasmus ÄLSKAR Pippi. Han gillar även Emil i Lönneberge, Teletubbies och I drömmarnas trädgård, men ingenting kommer upp mot Pippi. Att få spela på kastrullerna i Pippis kök, som barnen gör i början av På rymmen med Pippi Långstrump, var alltså jättestort för honom.

Villa Villekulla, fotat strax innan stängning. Tidigare på dagen syntes knappt huset för ala minimänniskor som kutade omkring. Bakom mig när jag fotograferar har jag förresten en av Stockholms vackraste utsikter.

En rutschkana från tornet på sidan.

Hästen. (Lilla Gubben heter han bara i filmen, inte i böckerna, som min föreläsare i barnlitteratur brukade påpeka)

Rasmus sjunger Pippisången.

Lycka!

Huvudutställningen just nu är Jan Lööfs böcker. Jag har egentligen inget förhållande till dem, och inte Rasmus heller, men det är ju alltid roligt med flygplan.

Då var det bättre med utsällningsrummet man släpps in i medan man väntar på Sagotåget. Där fanns en gråvarg från Gittan och gråvargarna. "Vi leker inte. Vi står bakom träden och gnisslar". Vi såg en jättefin tvåkvinnoföreställning av Gittan och gråvargarna med Teater Pero för några månader sedan, och Rasmus älskade det, så det här var nästan som att träffa en idol.

Personligen är jag mest förtjust i Muminhuset, antagligen eftersom Muminböckerna (alltså de riktiga, de som Tove skrev) nog kommer följa mig som absoluta favoritböcker genom livet. Det finns alltid ett lämpligt citat eller en lämplig referens. Och inget som får mig att längta lika mycket till den finska sommaren.

Kakelugnen som finns i alla muminhus, för att påminna om deras förf¨der som levde bakom kakelugnar.

Salongen i röd plysch med tofsar. Och kristallkronan.

Pettsons snickarbod fanns också.

Med katten Findus på taket. Eller Kattus, som han ju heter hos oss. Rasmus hälsar.

Innan Sagotåget gjorde sig några av oss av med lite spring i benen i ett ekorrhjul.

Till slut åt vi köttbullar och potatismos (som faktiskt hade bitar av riktig potatis i) och kakor på den förvånansvärt goda och prisvärda restaurangen på Junibacken. Och efter vi var så långt efter normal lunchtid, hade vi uteserveringen för oss själva, med en en fantastisk utsikt in mot staden. Men vem vill fota Kungliga Hufvudstaden när man kan fota ätande prinsar?

Sedan promenerade vi in till stan och tittade på körsbärsblomningen, men den var så massiv att den måste få ett eget inlägg.

På vägen passerar man ju Nordiska museet, som ju verkligen är något extra i museiväg.

Vill ha

Jag letar fodral till min MacBook 11, en inte helt lätt uppgift tydligen, eftersom det nästan aldrig finns för den storleken när man kollar i affärer. Så jag gick till det o stora internettet och hittade det här. Det här fodralet har ju mitt namn skrivet på sig. Tyvärr är det också ganska dyrt. Så vi får se vad det blir.

Kackkon

Rasmus har fått en bok i tvåårspresent av finaste Hemsolen med familj. Det är klassikern "Det var det fräckaste!", men nu i ny variant med ljud när man trycker på små knappar inne i boken. Eftersom boken handlar om en en mullvad som får en bajskorv på huvudet och går runt och frågar olika djur om de är den skyldige, och de svarar med att berätta hur deras bajs ser ut, kan ni ju räkna ut ungefär vad det är för ljudeffekter i den boken. Enormt uppskattat hos tvååringen. "Va e det?" pekar Rasmus. "Bajskorv" svarar jag, och han håller på att dö av skratt. Fast jag ska nog fortsätta svara "Kackkon", som är hans eget ord för detsamma. Av kackakorv, för de som undrar.

Och till Jenny: han gillade också kortet mycket, mycket. Vi tittar på det och säger vad alla bilarna heter. Mycket uppskattat.

Intressant och viktigt

Johanna Ö på Bokhora har skrivit en mycket läsvärd text om vikten av att diskutera och reflektera över litteratur även med små barn. Och om varför det är viktigt att man faktiskt tänker igenom världsbilden som ges i böcker.

Jag har själv varit väldigt anti att ändra i författares texter (jmf Pippi) och tyckt att debatten kring Liten skär...-filmen varit överdriven, men jag har nog tänkt om lite nu. Läs och begrunda!

* Lite senare har jag följt diverse länkar vidare, och hittar fler intressanta tankar. Tex Amat Levins text om ordet neger. Mycket läsvärt!

I stället för att titta på fotboll

I stället för att faktiskt titta på fotbollen kan man sitta i mörkret och försöka läsa The Little Stranger i ljuset av mobilens skärm medan de andra tittar. I fall det skulle vara en intressant match vill man ju åtminstone ha varit i närheten. Men så här i efterhand tror jag inte det var värt ansträngningen för ögonen.