Semesteräventyr: Fröå gruva

I fredags, på vår bröllopsdag, var vi på släktträff för Davids farmors släkt. Avlägsna relatives from Amerikatt var på besök, och ett ambitiöst program på en hel vecka var förberett för dem, men vi skulle bara vara med på dagen i Fröå. Fröå är ett historiskt område i närheten av Åre där det har bedrivits gruvdrift i tre omgångar, med start på 1700-talet och slut på tidigt 1900-tal. Varken David eller jag hade varit där förut, och både ingenjören och icke-ingenjören tyckte det var intressant med konstruktionerna, hur man pumpade vatten upp från gruvan och försåg den med vatten till brytningen. Kopparen i marken gjorde även att alla blommor blev präktigare än annorstädes, som orkidén på bilden under:

Stenhögarna är kvar sedan brytningen, och innehåller kopparsulfit (?) som är giftig, därför växer inget på dem. Jag fick dock försäkrat att de inte är akut giftiga, nödvändig information när man har med sig stenälskaren Rasmus, som här poserar ovanligt glatt.

Vi gick på en guidad rundvandring

Och såg fina hus med konstiga namn som jag har glömt (försökte faktiskt googla, men hittade inte).

Lilla Ö och Stora Ö.

Fjällutsikten är det inget fel på.

Vi fick gå ned i ingången till ett av gruvschakten, och då måste man ha hjälm. Vissa är sötare i blå plasthjälm än andra.

Bara 70 meter från ingången var det så kallt att det låg is kvar sedan i vintras. Vägen fortsätter längre ner i gruvan, men det kändes inte så frestande att fortsätta (man fick inte heller). Jag har sett lite för många skräckfilmer om vad som finns i grottor för att känna mig helt bekväm i trånga utrymmen under mark.

Men det var ju fint så länge man var nära ingången.

Jag försökte få Rasmus att posera i hjälm med sin far. Det gick sådär.

Nå, det här fick duga.

Väl ute igen fanns det blåklockor och annat fint.

Rasmus satt i gropen i Fröå (Haren satt i gropen i Finland, anyone?)

Sedan tittade vi på ett av torpen som har gått i arv i gruvarbetarfamiljerna. Det här frånflyttades först 1971.

Jag är svag för gamla järnkaminer och tapeter.

Och vedeldade spisar. Vill ha. Men vi har ingenstans att stoppa in en.

Vi fikade, och Rasmus var glad. Jag blev nostalgisk och tog en Hallonsoda som smakade barndom.

Sedan fick vi tråkiga nyheter, och jag behövde gå undan för att tänka en stund.

Då var omgivningarna mycket lämpade, de passade till humöret.

Resten av dagen blev fin, maten på Bergsgården i Fröå var god, och jag konverserade en professor emeritus i anglosaxisk litteratur, som för tillfället arbetar med en bok om post-modernistisk fiktiv medeltid, huvudsakligen från den iberiska halvön. Smalt? Jag kände till två av författarna han pratade om (dock har jag inte läst dem), så jag kände mig nöjd.

Det är dags nu

Nu gör jag det. Påbörjar mastodontprojektet. Bara några år efter alla andra.

Om feminism och det fantastiska med internet

Alltså, man måste ju älska internet och bloggar, för tänk vilka fantastiska texter man kommer i kontakt med tack vare dem! Via kommentarfletet tillhörande ett inlägg på Peppes blogg kom jag till en ett inlägg på Hej Blekk-bloggen om varför det heter "Feminism", som igen länkade till det helt briljanta inlägget "If I Admit That "Hating Men" Is a Thing, Will You Stop Making It a Self-Fullfilling Prophecy?" på den för mig hittills obekanta bloggen Jezebel.com.

Det senast nämnda inlägget är förklarar en del viktiga saker om feminism på ett mycket pedagogiskt och underhållande sätt. Jag älskar att det numera är så lätt att hitta bra nya texter, antingen de får mig att se världen på nya sätt eller bara förklarar det jag redan tycker och tror på ett bättre sätt än vad jag själv skulle kunna göra.

Sedan senast, del 4: Kreta 2

Dag 2 på Kreta åt vi lunch på den enda restaurangen i Kato Stalos med någotsånära genuin mat. Nackdelen med att bo i ett turistghetto är ju att maten verkar vara anpassad folk med smaklökar som tycker att McDonalds är höjden av delikatess. Men vi hittade ett ställe med trevlig service, god mat och fin utsikt. Vi var ensamma där all gånger vi där.

Min kollega Lars hade beställt den obligatoriska "fötter på stranden med utsikt mot havet"-bilden, så jag passade på att fixa det medan vi väntade på maten.

Vi beställde mest smårätter, det hade vi fått rekommenderat av  erfarna Kreta-resenärer, och det visade sig vara det bästa valet.

Tillbaka på hotellet efter en sväng till butiken. Rätt okej.

Prinsarna

Inte helt oväntat var poolen ett favorithäng.

Ibland hann vi till och med läsa bok.

Granne med vårt hotell låg en fin, privat villa med en ljuvlig trådgård där det bland annat växte ett citronträd med gigantiska frukter. En dag var en sur farbror dör och tvättade sin bil, och vi passade på att fråga om vi kunde få en citron. Det fick vi.

Intressant och viktigt

Johanna Ö på Bokhora har skrivit en mycket läsvärd text om vikten av att diskutera och reflektera över litteratur även med små barn. Och om varför det är viktigt att man faktiskt tänker igenom världsbilden som ges i böcker.

Jag har själv varit väldigt anti att ändra i författares texter (jmf Pippi) och tyckt att debatten kring Liten skär...-filmen varit överdriven, men jag har nog tänkt om lite nu. Läs och begrunda!

* Lite senare har jag följt diverse länkar vidare, och hittar fler intressanta tankar. Tex Amat Levins text om ordet neger. Mycket läsvärt!

I stället för att titta på fotboll

I stället för att faktiskt titta på fotbollen kan man sitta i mörkret och försöka läsa The Little Stranger i ljuset av mobilens skärm medan de andra tittar. I fall det skulle vara en intressant match vill man ju åtminstone ha varit i närheten. Men så här i efterhand tror jag inte det var värt ansträngningen för ögonen.