Winter is coming

I natt såg jag norrsken för första gången i år, och skrev om det på Facebook. Det blev stor uppståndelse, jättemånga här har frågat vilken tid och var jag såg det (svar: genom badrumsfönstret när jag var uppe och kissade när jag inte kunde somna, ca 00.30. Norrut). Man kan ju tycka att folk här borde vara lite blasé, norrsken är ju inte ovanligt här, men tydligen är de inte det. Och det är ju faktiskt väldigt vackert och fascinerande.

Jag fotade inget i natt, men däremot soluppgången när jag kom till jobbet i morse. När jag cyklade hem från körövning i kväll var det nollgradigt. Och se säger att det ska snöa till helgen. Vintern är på väg.

Sorgesång över vårt döda körsbärsträd

O, mitt vackra körsbärsträd

Du som gjorde att mina ögon öppnades för det som trädgården kunde ge

helt utan att kräva något i gengäld

Varför har du lämnat mig?

I dag står du kal och grå,

men jag minns hur du såg ut i dag

för exakt ett år sedan

Du undersköna!

I augusti började du rodna

Och bära rikligt med frukt

En fröjd för ögat!

Dina klasar hängde tunga, och lockade oss ut även regntunga dagar

För du var en fröjd även för gommen

En otippad lyx under kalla Jämtlandshöstdagar

Vad jag hade sett fram emot att få beundra din utveckling även i år

Fram emot syltkokandets crescendo, du ljuvaste av matporr!

En gåva till mänskligheten. Och till glada vänner.

Jag förundrades över dina bär, som även efter frosten var söta och vackra.

Men frosten blev nog din baneman

Du gav oss mycket mer än vad vi tydligen gav dig

Vad skulle vi ha gjort annorlunda?

O, mitt vackra körsbärsträd, varför har du lämnat mig?

P.S. Om någon vet något om plötslig körsbärsträdsdöd, får ni gärna höra av er till mig.

Sedan senast, del 1: Sundsvall och sista rest av vinter

Men herregud, vad länge sedan jag skrev nu. Så kan det gå. Nu kommer i varje fall ett antal inlägg om vad som har hänt sedan senast.

Mitt senaste längre inlägg var från en jobbresa till Stockholm i april. Från Stockholm åkte jag vidare till Sundsvall för att möta upp David och Rasmus, och för att hälsa på hos Davids faster Kerstin och våra kompisar Greger och Ida. De har ett stort, gammalt hus med 3 (!) gjutjärnsspisar. Och då har de ändå sålt en. 

Jag är lite onormalt förtjust i gamla spisar. Jag har min farmors gamla elspis från 30/40-talet stående i mitt gamla flickrum i väntan på att fraktas hit. Den väger ungefär ett tonn, men funkar. Men då förstår ni att det här är ren porr för mig.

David stannade i Sundsvall medan Rasmus och jag åkte tåg hem. Hans favoritdjur Inen, som syns i profil, har tyvärr rymt någonstans i Östersund centrum, och nu borta. Mycket tråkigt.

När vi kom hem hade vi fortfarande en snögrotta på gården, men det hade bildats en pöl i botten på den.

Vi fick besök av fina vänner från Helsingfors. Eller okej då, Drumsö.

Hos svärfar var det snösmältning på gång, med härliga pölar av geggamoja till följd.

Vi var i Åre en dag, och jag hängde med den här fisen på förmiddagen medan David åkte. Solbullen är från Åre Bageri, som är ett mycket trevligt ställe. Med goda bullar, dessutom.

På eftermiddagen fick jag säsongens första och sista skiddag pist. Utsikten från toppen var fin som vanligt. Och det gick förvånansvärt bra att åka telis. Kanske det är bra med tre års uppehåll för utvecklingen.

Om att hitta det fina i det sugiga

Om någon mot förmodan trodde att april är en vårmånad, så trodde de fel.

Men när man svär över att fortfarande tvingas ha tjocka täckbyxor under klänningen när man cyklar till jobbet, får man stanna upp och njuta av att det faktiskt ÄR väldigt vackert med frost på träden. Och på eftermiddagarna, när temperaturen i solen har stigit till plusgrader, kan man stanna upp i Badhusparken på väg hem från jobb och önska att man hade tid att stanna till en stund i en av de utplacerade solstolarna.

Men tid till det har man inte, för nu är man i Stockholm efter en kortare flygtur. Hej auskultation med jobbet, jag gillar dig!

Om man kisar lite grann kan man tänka att det är till exempel körsbärsblommor i stället för frost.

Åre

Sista dagarna av påskledigheten var vi i Åre, Davids bror har en lägenhet i barnvänliga Årebjörnen som vi kunde låna. Rasmus fick åka slalom, och jag fick ha på mig mina telemarksskidor för första gången på 3 år. Det blev en väldigt mild mjukstart, eftersom vi inte ville slösa pengar på liftkort, utan bara hängde i barnbackarna där man kan åka gratis. Och de är mellan 20 och 60 meter långa, och inte särskilt branta. Men det var roligt att Rasmus hade roligt, och första dagen var även vädret fint.

David fick åka med och stödja, jag hade nog med att hålla mig på mina egna ben. Så jag fick stå längst ned och fota och heja.

Rullbandslift

Tanken är nog att man ska svänga runt skyltarna, men vi hade lite svårt att förklara det för Rasmus. Och än så länge kan han bara vänstersvänga.

Ibland kan man behöva lite hjälp. Då är det bra med åtminstone en förälder som är stadig i backen.

På eftermiddagen åkte vi in till själva Åre by. På de dryga tio åren jag har vistats i Åre har det skett helt otroliga förändringar, det är verkligen inte den lilla, mysiga by det en gång var längre. Men det har skapats en massa arbetstillfällen, och är fortfarande trevligt där, men på ett helt annat sätt. Och lite nostalgisk kan man ju bli, det vackra Sporthotellet syns till exempel nästan inte längre för alla de omgivande mastodontbyggena. Det här fotot fick jag smyga mig in på en parkeringsplats och klämma upp mig mot en vägg för att lyckas ta.

Dag 2 hängde vi i Rödkullen, men vädret var mulet och lite kallt, så vi fikade inne i ett sponsrat tält med braskamin, där Rasmus fick en leksaksren och var allmänt nöjd.

Far och son konverserar. Den senare med mat i munnen. Notera retrosirapsflaskan med saft i, tacksamt lånad av svåger Simon.

Nu är påsken slut, och jag har blivit sjuk. Jag hostar som en lungsjuk och det gör ont att andas. Och jag är igen nästan lika utmattad som när jag hade influensa. Så kan det gå.

Påsk

Det har tydligen varit solrekord den här påsken, och vi har haft det utmärkt hos svärfar tillsammans med Davids syskon och deras familjer, minus lillasyster Elin, som var tvungen att stanna i Stockholm och jobba. Jag sträckte tyvärr ljumsken direkt vid starten av påskens första skidtur, så den inplanerade motionen blev det inte mycket av. Men jag kunde ändå hänga med på skidutflykten med alla barnen i Lilla spåret. 1,5 km utan ett enda klagomål från något barn, det måste verkligen vara någon form för rekord.