Semesteräventyr: Fröå gruva

I fredags, på vår bröllopsdag, var vi på släktträff för Davids farmors släkt. Avlägsna relatives from Amerikatt var på besök, och ett ambitiöst program på en hel vecka var förberett för dem, men vi skulle bara vara med på dagen i Fröå. Fröå är ett historiskt område i närheten av Åre där det har bedrivits gruvdrift i tre omgångar, med start på 1700-talet och slut på tidigt 1900-tal. Varken David eller jag hade varit där förut, och både ingenjören och icke-ingenjören tyckte det var intressant med konstruktionerna, hur man pumpade vatten upp från gruvan och försåg den med vatten till brytningen. Kopparen i marken gjorde även att alla blommor blev präktigare än annorstädes, som orkidén på bilden under:

Stenhögarna är kvar sedan brytningen, och innehåller kopparsulfit (?) som är giftig, därför växer inget på dem. Jag fick dock försäkrat att de inte är akut giftiga, nödvändig information när man har med sig stenälskaren Rasmus, som här poserar ovanligt glatt.

Vi gick på en guidad rundvandring

Och såg fina hus med konstiga namn som jag har glömt (försökte faktiskt googla, men hittade inte).

Lilla Ö och Stora Ö.

Fjällutsikten är det inget fel på.

Vi fick gå ned i ingången till ett av gruvschakten, och då måste man ha hjälm. Vissa är sötare i blå plasthjälm än andra.

Bara 70 meter från ingången var det så kallt att det låg is kvar sedan i vintras. Vägen fortsätter längre ner i gruvan, men det kändes inte så frestande att fortsätta (man fick inte heller). Jag har sett lite för många skräckfilmer om vad som finns i grottor för att känna mig helt bekväm i trånga utrymmen under mark.

Men det var ju fint så länge man var nära ingången.

Jag försökte få Rasmus att posera i hjälm med sin far. Det gick sådär.

Nå, det här fick duga.

Väl ute igen fanns det blåklockor och annat fint.

Rasmus satt i gropen i Fröå (Haren satt i gropen i Finland, anyone?)

Sedan tittade vi på ett av torpen som har gått i arv i gruvarbetarfamiljerna. Det här frånflyttades först 1971.

Jag är svag för gamla järnkaminer och tapeter.

Och vedeldade spisar. Vill ha. Men vi har ingenstans att stoppa in en.

Vi fikade, och Rasmus var glad. Jag blev nostalgisk och tog en Hallonsoda som smakade barndom.

Sedan fick vi tråkiga nyheter, och jag behövde gå undan för att tänka en stund.

Då var omgivningarna mycket lämpade, de passade till humöret.

Resten av dagen blev fin, maten på Bergsgården i Fröå var god, och jag konverserade en professor emeritus i anglosaxisk litteratur, som för tillfället arbetar med en bok om post-modernistisk fiktiv medeltid, huvudsakligen från den iberiska halvön. Smalt? Jag kände till två av författarna han pratade om (dock har jag inte läst dem), så jag kände mig nöjd.

Sedan senast, del 32: Persättning

Efter att vi hade beundrat elefanterna i stan, åkte vi hit:

Till svärfar och pingstliljorna.

Och tulpanerna.

Målet för dagen var att sätta potatisen. Eller peran, som det heter här.

Juniorerna inledde med picknick i det gröna. Eller bruna, i det här fallet.


Sedan satte det riktiga arbetet i gån. Svärfar hade plöjt upp dubbelt så mycket åker som förra året. Sättpotatisen tog slut efter en dryg tredjedel.


Hela arbetet tog en havltimme, men det såg imponerande ut medan det pågick.


Här räds vi inte för barnarbete, inte.

Utsikten från åkern går ju inte heller av för hackor (pun intended).

Som belöning fick vi rabarberpaj. Färgerna!

När jag kom ut på kvällen, var det någon som smög i buskarna. Här tror Gullvivan* att hon har gömt sig väl, men hon avslöjades snabbt.

*Traktorn heter Gullvivan. Elis 4 år bestämde namnet, och nu heter den så.

Sedan senast, del 1: Sundsvall och sista rest av vinter

Men herregud, vad länge sedan jag skrev nu. Så kan det gå. Nu kommer i varje fall ett antal inlägg om vad som har hänt sedan senast.

Mitt senaste längre inlägg var från en jobbresa till Stockholm i april. Från Stockholm åkte jag vidare till Sundsvall för att möta upp David och Rasmus, och för att hälsa på hos Davids faster Kerstin och våra kompisar Greger och Ida. De har ett stort, gammalt hus med 3 (!) gjutjärnsspisar. Och då har de ändå sålt en. 

Jag är lite onormalt förtjust i gamla spisar. Jag har min farmors gamla elspis från 30/40-talet stående i mitt gamla flickrum i väntan på att fraktas hit. Den väger ungefär ett tonn, men funkar. Men då förstår ni att det här är ren porr för mig.

David stannade i Sundsvall medan Rasmus och jag åkte tåg hem. Hans favoritdjur Inen, som syns i profil, har tyvärr rymt någonstans i Östersund centrum, och nu borta. Mycket tråkigt.

När vi kom hem hade vi fortfarande en snögrotta på gården, men det hade bildats en pöl i botten på den.

Vi fick besök av fina vänner från Helsingfors. Eller okej då, Drumsö.

Hos svärfar var det snösmältning på gång, med härliga pölar av geggamoja till följd.

Vi var i Åre en dag, och jag hängde med den här fisen på förmiddagen medan David åkte. Solbullen är från Åre Bageri, som är ett mycket trevligt ställe. Med goda bullar, dessutom.

På eftermiddagen fick jag säsongens första och sista skiddag pist. Utsikten från toppen var fin som vanligt. Och det gick förvånansvärt bra att åka telis. Kanske det är bra med tre års uppehåll för utvecklingen.

Åre

Sista dagarna av påskledigheten var vi i Åre, Davids bror har en lägenhet i barnvänliga Årebjörnen som vi kunde låna. Rasmus fick åka slalom, och jag fick ha på mig mina telemarksskidor för första gången på 3 år. Det blev en väldigt mild mjukstart, eftersom vi inte ville slösa pengar på liftkort, utan bara hängde i barnbackarna där man kan åka gratis. Och de är mellan 20 och 60 meter långa, och inte särskilt branta. Men det var roligt att Rasmus hade roligt, och första dagen var även vädret fint.

David fick åka med och stödja, jag hade nog med att hålla mig på mina egna ben. Så jag fick stå längst ned och fota och heja.

Rullbandslift

Tanken är nog att man ska svänga runt skyltarna, men vi hade lite svårt att förklara det för Rasmus. Och än så länge kan han bara vänstersvänga.

Ibland kan man behöva lite hjälp. Då är det bra med åtminstone en förälder som är stadig i backen.

På eftermiddagen åkte vi in till själva Åre by. På de dryga tio åren jag har vistats i Åre har det skett helt otroliga förändringar, det är verkligen inte den lilla, mysiga by det en gång var längre. Men det har skapats en massa arbetstillfällen, och är fortfarande trevligt där, men på ett helt annat sätt. Och lite nostalgisk kan man ju bli, det vackra Sporthotellet syns till exempel nästan inte längre för alla de omgivande mastodontbyggena. Det här fotot fick jag smyga mig in på en parkeringsplats och klämma upp mig mot en vägg för att lyckas ta.

Dag 2 hängde vi i Rödkullen, men vädret var mulet och lite kallt, så vi fikade inne i ett sponsrat tält med braskamin, där Rasmus fick en leksaksren och var allmänt nöjd.

Far och son konverserar. Den senare med mat i munnen. Notera retrosirapsflaskan med saft i, tacksamt lånad av svåger Simon.

Nu är påsken slut, och jag har blivit sjuk. Jag hostar som en lungsjuk och det gör ont att andas. Och jag är igen nästan lika utmattad som när jag hade influensa. Så kan det gå.

Fint i fjällen

David, Davids pappa och Davids kompis Daniel åkte Årefjällsloppet i lördags. Det är 7,5 mil i fjällterräng, mellan Vallbo och Åre, ett långlopp som avslutade långloppstouren och gick för första gången i år. De som åkte det  och som tidigare har åkt Vasaloppet, ansåg att det här var mycket värre. Men de hade i alla fall fint väder. Och alla våra kom i mål. Vi var ett gäng som hejade på, och kvällen innan åkte vi upp till Daniels pappa, som bor i Vallbo. De har det läckraste huset i fjällmiljö jag vet om, och till och med jag, som inte egentligen är någon utpräglad fjällromantiker, blir alldeles betagen av deras utsikt. De bor liksom vid vägs ände. Och har ritat huset själv, inrett med närproducerat och miljövänligt och återanvänt. Helt otroligt fint är det, och en lisa för själen att besöka.

Och just det, de har 9 huskysar också.

Hundarna!

Efterrättstårtan och burkporr.

Det HELT. FANTASTISKA. KÖKET. Vill ha.

Utsikten från matbordet vid frukost.

Glasverandan. Har jag nämnt att jag är glasverandafetischist?

Eller att jag älskar gamla soffor?

Mer utsikt. Mot Ottfjället, om någon undrar.

Uppehållsrum. Stort fönster till vänster, köket bakom kaminen till höger.

Det läckraste privata badrum jag någonsin sett. Det finns ett inbyggt, upphöjt badkar också. Och det som ser ut som fönster är dörrar. Som kan öppnas, ut mot fjällvärlden.

Fungerande vedspis köpt på auktion.

Gammalt skåp med torkade blommor ovanpå.

Det finns betydligt mer fint också, men det är nästan så att jag borde återkomma med en bättre kamera.