Sedan senast, del 28: Saker man har med sig hem från Istanbul

David hade VÄLDIGT mycket med sig hem från Istanbul. Jag fick en påse te. Familjen fick, tada:

Turkish Delights. För att det är det Edmund suktar efter i Häxan och lejonet. Så gott är det inte, men helt ok, trots att nummer två från höger ser ut som en bajskorv. Den längst till vänster var godast, men jag minns tyvärr inte vilken smaksättning det var.

Sedan senast, del 17: Körsbärsblomsbonanza

Förra året missade jag den med några dagar, men i år var i i Stockholm när körsbärsträden i Kungsträdgården blomstrade som bäst.

Vi var inte de enda som var där. Men man är sällan ensam i Kungsan när det är fint väder.

Det är magiskt, som en rosa baldakin.

Och så fint mot den blå himlen.

Jag hade sett fram emot att även få njuta av vår egen körsbärsblomning i år, fast vårt träd ju har haft vita blommor, men det här blev den enda körsbärsblomningen i år. Vår körsbärsträd har nämligen dött under vintern, vilket jag på riktigt tycker är supersorgligt. Jag älskade det faktum att vi fick massor av goda körssbär som man kunde äta rakt från trädet och koka god sylt på. Det kändes liksom så otippat under den ganska kalla Jämtlandshösten. Och i år blir det inget :-(

Då får man titta tillbaka på de här skönheterna i stället.

En kavalkad av olika körsbärsblommor med olika Instagramfilter:

På väg därifrån passerade vi en annan trevlig sak i Kungsan, farbröder som spelar schack på marken med jättepjäser. Man känner sig lite förflyttad till en annan del av världen.

Sedan senast, del 16: Junibacken

På Kristi Himmelfärdsfredagen åkte vi vidare från Gästrikland till Stockholm, och nästan direkt till Junibacken. Där var vi inte precis ensamma, men det la tydligen ingen dämpare på Rasmus upplevelse.

Rasmus ÄLSKAR Pippi. Han gillar även Emil i Lönneberge, Teletubbies och I drömmarnas trädgård, men ingenting kommer upp mot Pippi. Att få spela på kastrullerna i Pippis kök, som barnen gör i början av På rymmen med Pippi Långstrump, var alltså jättestort för honom.

Villa Villekulla, fotat strax innan stängning. Tidigare på dagen syntes knappt huset för ala minimänniskor som kutade omkring. Bakom mig när jag fotograferar har jag förresten en av Stockholms vackraste utsikter.

En rutschkana från tornet på sidan.

Hästen. (Lilla Gubben heter han bara i filmen, inte i böckerna, som min föreläsare i barnlitteratur brukade påpeka)

Rasmus sjunger Pippisången.

Lycka!

Huvudutställningen just nu är Jan Lööfs böcker. Jag har egentligen inget förhållande till dem, och inte Rasmus heller, men det är ju alltid roligt med flygplan.

Då var det bättre med utsällningsrummet man släpps in i medan man väntar på Sagotåget. Där fanns en gråvarg från Gittan och gråvargarna. "Vi leker inte. Vi står bakom träden och gnisslar". Vi såg en jättefin tvåkvinnoföreställning av Gittan och gråvargarna med Teater Pero för några månader sedan, och Rasmus älskade det, så det här var nästan som att träffa en idol.

Personligen är jag mest förtjust i Muminhuset, antagligen eftersom Muminböckerna (alltså de riktiga, de som Tove skrev) nog kommer följa mig som absoluta favoritböcker genom livet. Det finns alltid ett lämpligt citat eller en lämplig referens. Och inget som får mig att längta lika mycket till den finska sommaren.

Kakelugnen som finns i alla muminhus, för att påminna om deras förf¨der som levde bakom kakelugnar.

Salongen i röd plysch med tofsar. Och kristallkronan.

Pettsons snickarbod fanns också.

Med katten Findus på taket. Eller Kattus, som han ju heter hos oss. Rasmus hälsar.

Innan Sagotåget gjorde sig några av oss av med lite spring i benen i ett ekorrhjul.

Till slut åt vi köttbullar och potatismos (som faktiskt hade bitar av riktig potatis i) och kakor på den förvånansvärt goda och prisvärda restaurangen på Junibacken. Och efter vi var så långt efter normal lunchtid, hade vi uteserveringen för oss själva, med en en fantastisk utsikt in mot staden. Men vem vill fota Kungliga Hufvudstaden när man kan fota ätande prinsar?

Sedan promenerade vi in till stan och tittade på körsbärsblomningen, men den var så massiv att den måste få ett eget inlägg.

På vägen passerar man ju Nordiska museet, som ju verkligen är något extra i museiväg.

Sedan senast, del 15: Gammo och vitsippor

Vi var egentligen bara hemma måndag till onsdag, på Kristi Himmelfärdstorsdagen hoppade vi i bilen och åkte söderut igen.

Vi var på väg till Gammo, Davids mormor, i Hofors i Gästrikland. På vägen stannade vi och hade bakluckefika bredvid en häst.

Väl framme i Hofors, åkte vi iväg igen, till Gammelstilla Bruk för att plocka vitsippor.

Prinsarna

Marken var täckt. I Jämtland är tydligen vitsippan skyddad, även om den på sina ställen finns i rikliga mängde. Men vid den här tidpunkten hade de oavsett inte börjat blomma hemma.

Finskruttet.

Jag fick buketten. Sedan fick Gammo Elsie den.

Vi promenerade runt det gamla bruket, som passande nog håller på att bli whiskydestilleri.

Fyra generationer, men ett led saknas. Men visst kan man ana Davids mamma Solveig mellan Gammo och David?

Bruk frå 1766, prinslurv från 2010.

Sedan senast, del 11: Kreta 9, Sista dagen

Sista dagen stannade vi också bara i byn. Rasmus lärde sig dyka i från kanten av bassängen, och sysslade oupphörligen med det, och det kändes som att det blir så länge till han får den möjligheten igen, att vi inte kunde frånta honom chansen bara för att stilla vårt behov av bättre mat eller kulturella upplevelser.

Vi promenerade ett varv i byn och fotade de fina saker som fanns (minus det enda gamla huset som fanns, det harmar fortfarande att jag glömde det). Här muren mot hotellets grannvilla.

Grannens citronträd (det med de gigantiska citronerna jag skrivit om tidigare).

Den vanskötta trädgården. Det syns inte så bra, men under de rosa blommorna är det en murad utegrill och något som antagligen ska vara en täckt gång leder till huset. Tänk vad fantastiskt fint det had evarit om någon hade vattnat gräset och skött om buskarna lite!

Fina fönsterluckor. Annars var det inte mycket längs kusten som var gammalt och nött, det mesta verkade ha byggts inom de senaste tio åren. Och väldigt mycket verkade ha påbörjats mycket nyligen, och avstannat mitt i på grund av det ekonomiska läget. Ganska fult, och mycket sorgligt i sina implikationer. Men man önskar att någon hade tänkt till lite mer innan alla dessa nybyggen satts igång, nu står de där som gapande husskelett och förfular landskapet.

En sista solnedgång.

Och nästa morgon flög vi hem. Här hänger Rasmus på flygplatsen och väntar på att få gå ombord, vilket försenades med typ en timme, så den väntan var rätt dryg.

Somliga hade svårt att sitta stilla ombord i flyget i 4 timmar.

Till slut somnade dock båda aporna. Och strax efter det tog vår Stockholmssemester vid.

Sedan senast, del 10, Kreta 8 Hotellhäng

Så blev det första maj. Vappen firades alltså inte så storslaget i år, om man bortser från den storslagna fadesen med guiden på Knossos. I Grekland är det mesta stängt på 1a maj, så vi hängde på hotellet. Rasmus tyckte det var en sällsynt bra idé.

Det var ju ganska fint där också, kan man säga.

Gruppledaren för byggnadskonstruktörerna ledde arbetet, och Rasmus assisterade.

Detaljarbete på gång.

Jag tycker om hav. Vågor är fint. Och saltvatten doftar gott.

The Work of Art

När man har jobbat hårt, får man ta ett dopp i belöning. Havet var nog strax över 20 grader (vi var förberedda på ca 16, så vi var glatt överraskade), så det var verkligen en belöning också.