Semesteräventyr: Fröå gruva

I fredags, på vår bröllopsdag, var vi på släktträff för Davids farmors släkt. Avlägsna relatives from Amerikatt var på besök, och ett ambitiöst program på en hel vecka var förberett för dem, men vi skulle bara vara med på dagen i Fröå. Fröå är ett historiskt område i närheten av Åre där det har bedrivits gruvdrift i tre omgångar, med start på 1700-talet och slut på tidigt 1900-tal. Varken David eller jag hade varit där förut, och både ingenjören och icke-ingenjören tyckte det var intressant med konstruktionerna, hur man pumpade vatten upp från gruvan och försåg den med vatten till brytningen. Kopparen i marken gjorde även att alla blommor blev präktigare än annorstädes, som orkidén på bilden under:

Stenhögarna är kvar sedan brytningen, och innehåller kopparsulfit (?) som är giftig, därför växer inget på dem. Jag fick dock försäkrat att de inte är akut giftiga, nödvändig information när man har med sig stenälskaren Rasmus, som här poserar ovanligt glatt.

Vi gick på en guidad rundvandring

Och såg fina hus med konstiga namn som jag har glömt (försökte faktiskt googla, men hittade inte).

Lilla Ö och Stora Ö.

Fjällutsikten är det inget fel på.

Vi fick gå ned i ingången till ett av gruvschakten, och då måste man ha hjälm. Vissa är sötare i blå plasthjälm än andra.

Bara 70 meter från ingången var det så kallt att det låg is kvar sedan i vintras. Vägen fortsätter längre ner i gruvan, men det kändes inte så frestande att fortsätta (man fick inte heller). Jag har sett lite för många skräckfilmer om vad som finns i grottor för att känna mig helt bekväm i trånga utrymmen under mark.

Men det var ju fint så länge man var nära ingången.

Jag försökte få Rasmus att posera i hjälm med sin far. Det gick sådär.

Nå, det här fick duga.

Väl ute igen fanns det blåklockor och annat fint.

Rasmus satt i gropen i Fröå (Haren satt i gropen i Finland, anyone?)

Sedan tittade vi på ett av torpen som har gått i arv i gruvarbetarfamiljerna. Det här frånflyttades först 1971.

Jag är svag för gamla järnkaminer och tapeter.

Och vedeldade spisar. Vill ha. Men vi har ingenstans att stoppa in en.

Vi fikade, och Rasmus var glad. Jag blev nostalgisk och tog en Hallonsoda som smakade barndom.

Sedan fick vi tråkiga nyheter, och jag behövde gå undan för att tänka en stund.

Då var omgivningarna mycket lämpade, de passade till humöret.

Resten av dagen blev fin, maten på Bergsgården i Fröå var god, och jag konverserade en professor emeritus i anglosaxisk litteratur, som för tillfället arbetar med en bok om post-modernistisk fiktiv medeltid, huvudsakligen från den iberiska halvön. Smalt? Jag kände till två av författarna han pratade om (dock har jag inte läst dem), så jag kände mig nöjd.

Semesteräventyr: Utflykt till Bjärte

En planerad semesteraktivitet från vår sida var att hälsa på hos J & AK som bor en bra bit utanför stan. Vi tänkte ge dem några dagars vila efter bröllopet, och då hann de före och bjöd in oss innan vi hann våldsgästa dem.  På vägen dit stannade vi på Ångsta Kvarn och köpte lite mera mjöl, och jag kunde inte motstå att fota deras fina affischer. Mjölnaren Tina var supertrevlig och mycket intresserad av hur det går för Davids surdegar och brödbak, så han var till och med tvungen att visa upp brödet som vi hade med som present till J & AK, och fotades med det till deras Facebooksida. Engagerad är nog bara förnamnet.

Våra inköp:

10 kg rågmjöl och 1 kg matkorn. Sedan tidigare har vi ju 25 kg vetemjöl, så vi kanske klarar oss ett tag nu.

Sedan åkte vi vidare mot målet, och möttes av den fantastiska gäststugan. Tyvärr skulle vi inte övernatta.

Fina blommor utanför.

Den utlovade solen höll sig undan, men vi spatserade runt på ägorna och tittade på den den blivande hönsgården, de nyanlagda bärbuskarna och det som kanske en gång ska bli en stig ner till sjön där man kan bada.

Sedan satt vi ett tag i deras pittoreska trädgårdsmöblemang, innan vi fick gå in och värma oss på fiskgryta från bröllopspresents-Le Creuset-grytan vi och ett gäng andra kompisar hade skramlat ihop till. Rasmus härjade vilt och glatt med nästan ett år yngre Elias, och somnade i bilen hem. En mycket trevlig eftermiddag avslutades alltså med en lugn kväll för oss, så alla var mycket nöjda.

Tack för oss, Bjärte! Nästa gång vi kommer får det bli sol och övernattning. Att David måste köra hem från ölbryggarJesper utan smakprov är ju närmast en skymf (alternativt skulle jag kunna skaffa körkort, men det känns som ett mer omfattande projekt).

Semesteräventyr: Frösö Zoo

Förra veckan hade vi semester, och sov, hängde hemma och gjorde ingenting i det halvtråkiga vädret (Rasmus och jag har gjort tidvis ingenting, David gör aldrig ingenting), Rasmus gick på simskola varje eftermiddag, och en dag var vi på Frösö Zoo.

Frösö Zoo har varit en av de stora attraktionerna för Östersund som turiststad, det är rätt långt till närmaste andra zoo, och många besökande norrmän kommer hit. Jag har aldrig varit där tidigare, och David inte sedan han var liten, men nu tyckte vi att Rasmus borde kunna vara stor nog att uppskatta det, och tog med honom dit.

Det var en fin dag, och zooet gör ett viktigt jobb för att bevara hotade arter, men vi kan ändå konstatera att tiden har sprungit från mindre landsortszoo. Det känns inte riktigt okej med ganska små inhägnader längre, det känns som om man nu för tiden vill se djur mera fritt i lite mera naturliga omgivningar, typ Kolmården eller Järvzoo (i Järvsö, som bara har nordiska djur, och man går på broar över inhägnaderna, som därför kan vara mycket större). Och det är ju något konstigt med djur från varmare delar av världen här upp, hur kul kan de ha det på vintern egentligen?

En annan grej var att Rasmus inte pallade med det stora antalet djur, och inte verkade finna exotiska djur särskilt spännande, så lite för liten var han nog. Han tyckte hönorna och marsvinen var roligast.

Här beundrar han dock en bock.

Och en påfågel.

Det tog lite tid, men till slut lyckades jag få en praktbild. Häftiga fåglar är det ju.

Här är Rasmus måttligt intresserad av lejonet.

Trots ihärdigt rytande från lejonets sida.

Vacker, men nog ganska uttråkad katt.

Ett gäng dingohundar låg och sov. De ser så mjuka och söta ut, men är ju tydligen väldigt aggressiva och biter ihjäl småbarn i Australien nu och då. Bäst att akta sig.

Inte helt oväntat gillade Rasmus tivolidelen. Först var han lite skeptisk till att åka själv...

... men repade sig snabbt och vinkar här glatt till sina omåttligt stolta föräldrar.

Sedan körde han brandbil med stor inlevelse.

Bäst att använda båda rattarna, man vet aldrig.

Men det bästa av allt var det här:



En gigantisk hoppborgsrutschkana!

Klättra upp...

... och åka ner

Och hoppa!

O lycka!

Sedan senast, del 34: Sjösättning

När vi köpte båten, trodde vi att vi kanske skulle få vänta hela sommaren på en båtplats. Visserligen hade vi köat i dryga året redan, men eftersom kösystemet är obegripligt och man inte kan veta var man är i kön någonstans, hade vi ingen aning om hur vi låg an. Men från det att vi meddelat båtklubben att vi skaffat båt, tog det faktiskt bara två veckor tills vi hade en båtplats. Så då blev det dags för sjösättning av båten.

Svärfar och kompisarna Daniel och Daniel, samt den ena Daniels son Olle, kom och hjälpte till.

Eller tittade på, i varje fall.

Rasmus och Olle tröttnade efter tag och gick för att kasta stenar i vattnet.

Medan lång-Daniel knuffade i båten den sista biten.

Sedan blev det dags för provtur.

Någon har visst fått båt. Kaptensmössan är på.

Vi cruisade förbi Badhusparken. Tyvärr kommer vi att missa Storsjöyran i år på grund av ett släktkalas, annars hade man ju klart hängt här då.

Jag tyckte nämligen också att det var ganska härligt.