Halvfabrikat

Tack vare den här mannen, vi kan kalla honom Den Allvarlige Bagarn,

är till och med halvfabrikatet hos oss hemmagjort. Här halvstekta pizzabottnar som nu vilar i frysen i väntan på panikhunger. Skillnaden mot de man kan köpa färdiga är att dessa är gjorda på Krav-märkt mjöl från Ångsta Kvarn och bakade på surdeg. Den blev en liten degbit över som fick bli brödbulle, och att döma av den kommer det bli mycket goda pizzor av dem. Kanske dags att göra Hemsolens förträffliga potatispizza med parmesan och flingsalt snart?

Skördetiden är igång

Häromdagen åt vi sallad med bara egna ingredienser, alltså ruccola som mystiskt dök upp i våras (planterades förra året i en pallkrage som vi aldrig orkade odla i år), persilja från separatorn och tomater från tomatdjungeln.

För en gångs skull gjorde vi även det som jag alltid tänker att vi ska göra varje gång vi äter hel kyckling, nämligen kokade buljong på skrovet.

Dessutom kom jag mig äntligen för att göra något av vår rabarber, och testade ett nytt marmeladrecept jag hittade på nätet. Tillvägagångssättet var lite annorlunda än vad jag gjort tidigare, se bilderna över och receptet under, men var roligt att testa. Och vad helt sjukt mycket vätska som drogs ur rabarberbitarna när de sockrades och fick stå över natten!

Det blev inte så jättemycket, men det går inte så mycket här i huset. Jag har redan hunnit ge bort en burk till en svägerska.  Och eftersom jag är lat och inte orkar skriva av, fotade jag helt enkelt receptet:

Här finns även länken. Det blev gott, men jag ska nog ha i lite ingefära nästa gång, rabarber och ingefära går så bra ihop, och i marmelad vill jag ha lite sting. Dessutom följde jag ett tips i kommentarfältet och använde bara 750 g socker, vilket räckte alldeles bra.

När jag ändå var i rabarbertagen, kokade jag rabarberkompott enligt recept från den mycket trevliga boken "En god sommar", som jag införskaffade när kompisen Gry jobbade på förlaget. 

Även här har jag latta mig och fotat i stället för att skriva av, men det borde gå att läsa ändå. Om inte får man leta upp boken på antikvariat (den verkar vara slut från förlaget), eller vända sig till mig och fråga.

Hur som helst blev det mycket gott, jag hade en ganska stor bit ingefära i, och skalade inte rabarbern först, så den fick lite konsistens. I dag, när den stått till sig något dygn, serverade vi den med skivad jordgubbar och en klick tjock mascarpone/grädde/vanilj-kräm. Det var mycket lyckat.

Bullronjakt

Här om dagen begav vi oss upp på berget.

Den unge mannen letar skatter.

Och verkar hitta dem.

Än är de små och sura här, men många, så det kan nog bli bra ännu. Förra året kunde inte Rasmus säga smultron, och hojtade förtjust om bullron. Det lever kvar, trots att han nu kan uttala smultron alldeles bra. Varje generation ska ju ge upphov till nya släktuttryck.

Man tröttnar liksom aldrig på utsikten här uppifrån.

På väg ner igen hittade vi de här klöverblommorna, i en helt annan färg än normalt. Undrar om det är en egen sort, eller om de bara är resultatet av genetiskt avvik?

Vackra är de oavsett.

En liten söt en.

Och två söta.

Bröllopsdagsvin

I går hade vi fem års bröllopsdag, och i år kom vi duktigt ihåg det båda två (i motsats till förra året, när vi båda glömde bort dagen tills mina föräldrar hörde av sig med gratulationer). Vi fick pussas någon minut in i dygnet, eftersom vi satt uppe sent och tittade på Game of Thrones, och vi fick frukost på sängen serverad av David och en extatisk Rasmus (i hans värld betyder det födelsedag). Sedan åkte vi iväg på släktträff för Davids farmors släkt, och det var väl inte det mest glamorösa sättet att fira dagen på, men trevligt ändå. Ett inlägg om destinationen för släktträffen kommer senare. Sedan åkte vi till svärfar, och där är vi fortfarande.

Med oss till svärfar fick den här fina flaskan följa med:

Den var nämligen en bröllopspresent från våra Kalifornien-bosatta vänner Inger och Hans, och kom med förhållningsorder för fem år sedan:

Eftersom middag ingick i släktträffen i går, drack vi inte vinet på själva dagen, men i dag ackompanjerade den grillmiddagen på ett alldeles strålande sätt.

Vinet hade redan några år på nacken när vi fick det, och har fått ligga till sig. Det hade en mer roströd färg än vanligt för nya världen-viner, doftade kryddigt av russin, nästan portvinsaktigt, och hade en rund, fin smak (mycket ek enligt David, jag är crap på att beskriva smaker i vin, men det kan säkert stämma) med mycket sötma. Riktigt, riktigt gott var det. Klart det bästa kaliforniska vin jag smakat (och då har jag ändå åkt runt i Napa och Sonoma och provsmakat på fina vinhus), och absolut ett av de bättre oavsett ursprung (dock inte absolut bäst, min farbror har serverat några riktigt dyra, franska slottsviner upp genom åren som klår det mesta. Men hyfsat nära).

Tack, tack, Inger Hans, det var en mycket bra present!

Sedan senast, del 32: Persättning

Efter att vi hade beundrat elefanterna i stan, åkte vi hit:

Till svärfar och pingstliljorna.

Och tulpanerna.

Målet för dagen var att sätta potatisen. Eller peran, som det heter här.

Juniorerna inledde med picknick i det gröna. Eller bruna, i det här fallet.


Sedan satte det riktiga arbetet i gån. Svärfar hade plöjt upp dubbelt så mycket åker som förra året. Sättpotatisen tog slut efter en dryg tredjedel.


Hela arbetet tog en havltimme, men det såg imponerande ut medan det pågick.


Här räds vi inte för barnarbete, inte.

Utsikten från åkern går ju inte heller av för hackor (pun intended).

Som belöning fick vi rabarberpaj. Färgerna!

När jag kom ut på kvällen, var det någon som smög i buskarna. Här tror Gullvivan* att hon har gömt sig väl, men hon avslöjades snabbt.

*Traktorn heter Gullvivan. Elis 4 år bestämde namnet, och nu heter den så.

Häng på stan

I går efter jobbet hängde vi i Badhudparken ett tag, och R sysslade med sin favoritsysselsättning, kasta stenar i vattnet.

Sedan hittade vi en flaskpost, mycket spännande efter att sett Pippi på de sju haven ett antal gång ( eller "En annan film", som den heter hos oss).

Barnets far är starkt misstänkt som skapare av flasposten.

Sedan åt vi finglass från Wedemarks Konditori på en bänk med en tant.

Hej, hej!

Bra eftermiddag.

Årets första!

Titta vad jag hittade bland klematisen! Underbara sommar!

Sedan senast, del 28: Saker man har med sig hem från Istanbul

David hade VÄLDIGT mycket med sig hem från Istanbul. Jag fick en påse te. Familjen fick, tada:

Turkish Delights. För att det är det Edmund suktar efter i Häxan och lejonet. Så gott är det inte, men helt ok, trots att nummer två från höger ser ut som en bajskorv. Den längst till vänster var godast, men jag minns tyvärr inte vilken smaksättning det var.

Sedan senast, del 25: After Work, locals only

Den fantastiska morgonen jag skrev om i förra inlägg, inträffade medan David vari Istanbul med jobbet.  Han gick miste om mycket trevligt hemma, men det var ju inte så synd om honom ändå, om vi säger så. Framför allt eftersom det var veckan innan oroligheterna utbröt (vad har förresten hänt där nu de senaste dagarna? Medierna har som vanligt helt släppt saken, verkar det som), så de hade det alldeles lugnt och trevligt på alla sätt.

Men vi som var kvar hemma slutade i varje fall en timme tidigare denna fredag i maj, hämtade R på förskolan och cyklade in till stan för lite AW på stans trevligaste restaurang/bar Jazzköket. I hela stan kördes ett koncept som kallades Locals Only och väl egentligen innebar att det var lokalproducerat som bjöds på.


På Jazzköket fanns herrarna Jemtehed och Brande och deras lokalproducerade öl av internationell klass, så det ville man ju stödja. Dessutom kunde man äta en mycket god muurikkastekt hamburgare gjord på fjällko och surdegsbröd.

Andra som ville det var våra kompisar Anna och Fredrik och deras barn Ville och Edit. Vi har försökt få till en träff med dem i typ ett halvt år utan att lyckas, och så sprang vi på varandra där. Lite typiskt och mycket trevligt. Sedan dess har vi faktiskt setts flera gånger, vilket ju är ännu trevligare.

I Jazzkökets källare (där man besöker damernas), hade de stora säckar mjöl från Ångsta Kvarn. Då hade jag ännu inte varit på kvarnbesök själv, och var fascinerad.

Jag är ju något av en burkfanatiker, och kunde inte heller motstå frestelsen att fota denna fantastiska kaffeburk, storlek XXXL (den var typ 1 meter hög). Det är ju den blå sorten, så visst kan man tänka sig Råddjuret boende i den?

Efter en ovanligt kort AW, courtesy of otåliga barn, cyklade jag och Rasmus till svägerskan Sara och hängde med henne och Rasmus kusiner resten av kvällen. Och någonstans på vägen dit måste Rasmus ha släppt ut Inen ur cykelvagnen, för hans bästa favoritkaningosedjur är borta sedan den kvällen. Så går det när man har med sig kaniner på stan, tydligen.

Midsommar, del 2

Väl hemkomna från Jamtli, fångade jag fyra sorters blommor  på en bild. Det var det närmaste jag kom sju sorters blommor i år, men å andra sidan är jag ju redan gift, och då fyller det väl inte så stor funktion längre?


Jag plockade en minibukett och gjorde ett stilleben. Grundstenen till eget bo fick vi i bröllopspresent av Davids fina faster och farbror Kerstin och Roger, som gifte sig i samma kyrka och hade fest i samma lokal som vi. De hade fått den av hennes moster och morbror, och stenen kommer från Davids farmors barndomshem. Nu fick vi ärva den. Det var fint, tycker jag, så den står framme och pryder sin plats. Kerstin och Roger hade ett långt och lyckligt äktenskap, så jag tänker att den får vara lyckobringare.
'
Radion är en Tandberg, och Trabin är från Berlin.


Davids bror Simon med familj kom, och vi började kalaset med att inmundiga Annikas specialist-champagne. Hon har alltså gjort klart sin specialisttjänstgöring, och det måste man ju fira.


Annika har inte själv Instagram, men kom på snilleblixten att föreviga vår kreativa förrättsdukning. Så det var jag ju tvungen att göra. Klassiskt Instagram-moment.


Det började blåsa, så den obligatoriska jordgubbstårtan tog vi inomhus. Klara ser skeptisk ut, men den var mycket god. Marängbotten och lemoncurdfyllning kan ju inte bli fel.


I år sammanföll ju faktiskt midsommarafton och sommarsolståndet. Årets ljusaste natt var dock inte så ljus i år, eftersom det kom ett häftigt regn med tillhörande moln och fuckade upp. Men så här såg det i alla fall ut vid 01.30 från vårt badrumsfönster, om någon är intresserad.

Sorgesång över vårt döda körsbärsträd

O, mitt vackra körsbärsträd

Du som gjorde att mina ögon öppnades för det som trädgården kunde ge

helt utan att kräva något i gengäld

Varför har du lämnat mig?

I dag står du kal och grå,

men jag minns hur du såg ut i dag

för exakt ett år sedan

Du undersköna!

I augusti började du rodna

Och bära rikligt med frukt

En fröjd för ögat!

Dina klasar hängde tunga, och lockade oss ut även regntunga dagar

För du var en fröjd även för gommen

En otippad lyx under kalla Jämtlandshöstdagar

Vad jag hade sett fram emot att få beundra din utveckling även i år

Fram emot syltkokandets crescendo, du ljuvaste av matporr!

En gåva till mänskligheten. Och till glada vänner.

Jag förundrades över dina bär, som även efter frosten var söta och vackra.

Men frosten blev nog din baneman

Du gav oss mycket mer än vad vi tydligen gav dig

Vad skulle vi ha gjort annorlunda?

O, mitt vackra körsbärsträd, varför har du lämnat mig?

P.S. Om någon vet något om plötslig körsbärsträdsdöd, får ni gärna höra av er till mig.