Semesteräventyr: Fröå gruva

I fredags, på vår bröllopsdag, var vi på släktträff för Davids farmors släkt. Avlägsna relatives from Amerikatt var på besök, och ett ambitiöst program på en hel vecka var förberett för dem, men vi skulle bara vara med på dagen i Fröå. Fröå är ett historiskt område i närheten av Åre där det har bedrivits gruvdrift i tre omgångar, med start på 1700-talet och slut på tidigt 1900-tal. Varken David eller jag hade varit där förut, och både ingenjören och icke-ingenjören tyckte det var intressant med konstruktionerna, hur man pumpade vatten upp från gruvan och försåg den med vatten till brytningen. Kopparen i marken gjorde även att alla blommor blev präktigare än annorstädes, som orkidén på bilden under:

Stenhögarna är kvar sedan brytningen, och innehåller kopparsulfit (?) som är giftig, därför växer inget på dem. Jag fick dock försäkrat att de inte är akut giftiga, nödvändig information när man har med sig stenälskaren Rasmus, som här poserar ovanligt glatt.

Vi gick på en guidad rundvandring

Och såg fina hus med konstiga namn som jag har glömt (försökte faktiskt googla, men hittade inte).

Lilla Ö och Stora Ö.

Fjällutsikten är det inget fel på.

Vi fick gå ned i ingången till ett av gruvschakten, och då måste man ha hjälm. Vissa är sötare i blå plasthjälm än andra.

Bara 70 meter från ingången var det så kallt att det låg is kvar sedan i vintras. Vägen fortsätter längre ner i gruvan, men det kändes inte så frestande att fortsätta (man fick inte heller). Jag har sett lite för många skräckfilmer om vad som finns i grottor för att känna mig helt bekväm i trånga utrymmen under mark.

Men det var ju fint så länge man var nära ingången.

Jag försökte få Rasmus att posera i hjälm med sin far. Det gick sådär.

Nå, det här fick duga.

Väl ute igen fanns det blåklockor och annat fint.

Rasmus satt i gropen i Fröå (Haren satt i gropen i Finland, anyone?)

Sedan tittade vi på ett av torpen som har gått i arv i gruvarbetarfamiljerna. Det här frånflyttades först 1971.

Jag är svag för gamla järnkaminer och tapeter.

Och vedeldade spisar. Vill ha. Men vi har ingenstans att stoppa in en.

Vi fikade, och Rasmus var glad. Jag blev nostalgisk och tog en Hallonsoda som smakade barndom.

Sedan fick vi tråkiga nyheter, och jag behövde gå undan för att tänka en stund.

Då var omgivningarna mycket lämpade, de passade till humöret.

Resten av dagen blev fin, maten på Bergsgården i Fröå var god, och jag konverserade en professor emeritus i anglosaxisk litteratur, som för tillfället arbetar med en bok om post-modernistisk fiktiv medeltid, huvudsakligen från den iberiska halvön. Smalt? Jag kände till två av författarna han pratade om (dock har jag inte läst dem), så jag kände mig nöjd.

Semesteräventyr: Frösö Zoo

Förra veckan hade vi semester, och sov, hängde hemma och gjorde ingenting i det halvtråkiga vädret (Rasmus och jag har gjort tidvis ingenting, David gör aldrig ingenting), Rasmus gick på simskola varje eftermiddag, och en dag var vi på Frösö Zoo.

Frösö Zoo har varit en av de stora attraktionerna för Östersund som turiststad, det är rätt långt till närmaste andra zoo, och många besökande norrmän kommer hit. Jag har aldrig varit där tidigare, och David inte sedan han var liten, men nu tyckte vi att Rasmus borde kunna vara stor nog att uppskatta det, och tog med honom dit.

Det var en fin dag, och zooet gör ett viktigt jobb för att bevara hotade arter, men vi kan ändå konstatera att tiden har sprungit från mindre landsortszoo. Det känns inte riktigt okej med ganska små inhägnader längre, det känns som om man nu för tiden vill se djur mera fritt i lite mera naturliga omgivningar, typ Kolmården eller Järvzoo (i Järvsö, som bara har nordiska djur, och man går på broar över inhägnaderna, som därför kan vara mycket större). Och det är ju något konstigt med djur från varmare delar av världen här upp, hur kul kan de ha det på vintern egentligen?

En annan grej var att Rasmus inte pallade med det stora antalet djur, och inte verkade finna exotiska djur särskilt spännande, så lite för liten var han nog. Han tyckte hönorna och marsvinen var roligast.

Här beundrar han dock en bock.

Och en påfågel.

Det tog lite tid, men till slut lyckades jag få en praktbild. Häftiga fåglar är det ju.

Här är Rasmus måttligt intresserad av lejonet.

Trots ihärdigt rytande från lejonets sida.

Vacker, men nog ganska uttråkad katt.

Ett gäng dingohundar låg och sov. De ser så mjuka och söta ut, men är ju tydligen väldigt aggressiva och biter ihjäl småbarn i Australien nu och då. Bäst att akta sig.

Inte helt oväntat gillade Rasmus tivolidelen. Först var han lite skeptisk till att åka själv...

... men repade sig snabbt och vinkar här glatt till sina omåttligt stolta föräldrar.

Sedan körde han brandbil med stor inlevelse.

Bäst att använda båda rattarna, man vet aldrig.

Men det bästa av allt var det här:



En gigantisk hoppborgsrutschkana!

Klättra upp...

... och åka ner

Och hoppa!

O lycka!

Sommarens bröllop

Förra helgen var vi på bröllop för våra fina vänner Jesper och Anna-Karin. Vi hade tänkt åka båt dit, men självklart väljer båtmotorn, som tills nu har gått som en klocka, att inte visa tecken till liv den dagen vi har en tid att passa och 3 andra bröllopsgäster och hela vår övernattningspackning med oss i båten.  Som tur var, hade vi beräknat gott om tid, och slängde oss i bilen i stället, och kom fram till Sunne kyrka i strålande väder.



Jag var sommargul (det blev inte makadoja) med hatt. Det bärs för lite hatt i nordiska bröllop tycker jag. Både brudens och brudgummens mor hade tydligen funderat på hatt, men tänkt att ingen annan skulle ha det och inte haft tid att hitta en passande. Så jag var ensam om det, men glad ändå.



Handväskan köpte jag när jag var på baskurs med jobbet i Göteborg hösten 2011, men den har inte fått komma fram i ljuset förrän nu. Mycket fin gammal reptilväska från Myrorna på Järntorget, men med lite trasigt lås som tyvärr gjorde den ganska opraktisk som handväska. Man vill ju oftast komma åt sina saker lite snabbt, eventuellt snabbt kunna lägga saker i väskan, och det gick inte med den här. Måste se om jag kan hitta någon som kan fixa handväskslås. Skomakare?

David var snygg i matchande gul slips, men fastnade inte i min mobil. Det gjorde dock Herr Björn i Klövsjö-dräkten, så det får väga upp. Även folkdräkter på män är en alldeles för ovanlig syn (förutom i Norge, där det ju faktiskt är rätt vanligt).

Sedan var det dags, och det fina brudparet anlände,

Deras absolut ljuvlige lintott till son utgjorde lite extra underhållning för oss på bänkarna bakom.

Den här bilden är tyvärr dålig, men motivet är så fint att den får vara med. Prästen är en mycket god vän till familjen, och plockade upp och bar med sig den kringvandrande sonen när det var dags för utmarsch. Mycket fint, tyckte jag.

Och sedan blev det pussar!

Eftersom den starka solen utomhus gjorde att hatten kastade underliga skuggor, förevigade jag klädseln även inomhus (notera den härliga bakgrunden). Efter att i många år ha lagt mycket tid på att klä upp mig utan att det finns något som helst bildbevis för ett eventuellt lyckat resultat, har jag nu kommit fram till att sluta låta mig styras av någon form för Jante-variant som säger att man inte får föreviga sig själv. Är man nöjd med sin klädsel/smink/frisyr, ska man stå för det. Och om ingen annan bevarar den för eftervärlden, får man göra det själv.

Så det så!

Efter vigseln var det mingel. Vädret var strålande, eller som David och Jesper skulle säga "typiskt Brunfloväder (it never rains i Brunflo)".

Bubbel och jordgubbar förtärdes, och vi led något alldeles fruktansvärt.

Bruden rygg och frisyr var så fenomenala att de måste få en egen bild.

Sedan var det middag, här förrätten.

Och huvudrätten. Som för övrig var samma som vi hade på vårt bröllop, hjortyttrefilet och potatis- och västerbottensostcylinder. Sedan var det fina tal och fest och klackarna i taket, men inget av det fastnade i min mobil. Men det var ett alldeles förträffligt bra bröllop.