Veckans trädgård

Trots pissigt väder de senaste två veckorna (från och med måndag i vår första semestervecka har det knappt varit över 14 grader, och ofta under, och regnat åtminstone litegrann så gott som varje dag. Go figure) händer det saker i trädgården, och det måste ju dokumenteras så att man kan ta hänsyn till det vid framtida planering.

De här orangea sakerna har slagit ut.

Och åtminstone en lilja verkar vara på gång. Förra året hade vi massor, vet inte riktigt vad som har hänt i år.

Bollarna av blåa jätteklockor har regnat bort och ser eländiga ut, men de här stora blåklockorna har slagit ut i stället. De är också fina.

Barnet poserar i typisk jämtländsk sommaroutfit. Vattentäta vindbyxor och vindjacka. Och fodrade gummistövlar. En mössa hade kunnat vara på sin plats.

Han verkar nöjd ändå.

I fredags planterade vi äntligen träden vi köpte på Ocke Handelsträdgård förra helgen. Här en skuggmorell (eller surkörsbär), på kullen.

Här en Gyllenkroks Astrakan (ooh, litterär referens!), alltså äppelträd, även den på kullen. Vi planterade även ett sötkörsbärsträd av typ Gårdebo nedanför huset, men det fotade jag tydligen inte. Blir spännande att se hur det går för dem över vintern, med sträng kyla och rådjur och allt.

Detalj från skuggmorellen. Bär finns, återstår att se om de hinner mogna i år.

Under tiden vi var ut och planterade, hann vädret växla mellan sol och regn ca 5 gånger. Jag lyckades i varje fall fånga vår lilla äng bredvid uppfarten till huset under en av solglimtarna. Förra året klippte vi gräset här, vilket var besvärligt och tidskrävande. Nu har vi äng i stället, vilket är vackrare, underhållsfritt och gör mig glad varje dag. Win-win upplägg, om du frågar mig.

Nordbyfägring stor

Även om fägringen hos svärfar aldrig kommer att komma upp mot så som den var när svärmor levde, är den rätt imponerande även nu.

En liten rundvandring i helgen gav det här till känna:

Irisar en masse.

Vackra färgkombinationer.

Fina lupiner.

Blommor jag inte vet namnet på, men som är fina.

Udda, laxrosa vallmor.

Pioner. Jag älskar pioner.

Mera vallmo.

Vallmo OCH pioner.

En del blommor har förmågan att se väldigt vulgära och väldigt vackra ut på en och samma gång.

Och mera iris. För att de definivt hör till kategorin blommor som är vackra men samtidigt ser mycket vulgära ut. Eller rättare sagt porriga. Den som inte ser porrfaktorn hos en irisblomma måste verkligen vara blottad för fantasi (och jag försöker nu intensivt att inte koppla ihop de här tankarna med det faktum att vi nyss har firat fyraårsdag för en mänsklig Iris. Aargh, hur tänkte föräldrarna där? Antagligen inte alls på just den aspekten).

Och lite liljor för att avrunda. För den vackra färgens skull.

Växthuset

Nu är vi hemma igen, men  jag måste dela av mig av prakten hos svärfar. Vi börjar med växthuset.

Liljor och pelargoner.

Kryddhyllan

Klematisen är på gång

Och sedan är jag ju svag för stenar.

Semesteräventyr: Fröå gruva

I fredags, på vår bröllopsdag, var vi på släktträff för Davids farmors släkt. Avlägsna relatives from Amerikatt var på besök, och ett ambitiöst program på en hel vecka var förberett för dem, men vi skulle bara vara med på dagen i Fröå. Fröå är ett historiskt område i närheten av Åre där det har bedrivits gruvdrift i tre omgångar, med start på 1700-talet och slut på tidigt 1900-tal. Varken David eller jag hade varit där förut, och både ingenjören och icke-ingenjören tyckte det var intressant med konstruktionerna, hur man pumpade vatten upp från gruvan och försåg den med vatten till brytningen. Kopparen i marken gjorde även att alla blommor blev präktigare än annorstädes, som orkidén på bilden under:

Stenhögarna är kvar sedan brytningen, och innehåller kopparsulfit (?) som är giftig, därför växer inget på dem. Jag fick dock försäkrat att de inte är akut giftiga, nödvändig information när man har med sig stenälskaren Rasmus, som här poserar ovanligt glatt.

Vi gick på en guidad rundvandring

Och såg fina hus med konstiga namn som jag har glömt (försökte faktiskt googla, men hittade inte).

Lilla Ö och Stora Ö.

Fjällutsikten är det inget fel på.

Vi fick gå ned i ingången till ett av gruvschakten, och då måste man ha hjälm. Vissa är sötare i blå plasthjälm än andra.

Bara 70 meter från ingången var det så kallt att det låg is kvar sedan i vintras. Vägen fortsätter längre ner i gruvan, men det kändes inte så frestande att fortsätta (man fick inte heller). Jag har sett lite för många skräckfilmer om vad som finns i grottor för att känna mig helt bekväm i trånga utrymmen under mark.

Men det var ju fint så länge man var nära ingången.

Jag försökte få Rasmus att posera i hjälm med sin far. Det gick sådär.

Nå, det här fick duga.

Väl ute igen fanns det blåklockor och annat fint.

Rasmus satt i gropen i Fröå (Haren satt i gropen i Finland, anyone?)

Sedan tittade vi på ett av torpen som har gått i arv i gruvarbetarfamiljerna. Det här frånflyttades först 1971.

Jag är svag för gamla järnkaminer och tapeter.

Och vedeldade spisar. Vill ha. Men vi har ingenstans att stoppa in en.

Vi fikade, och Rasmus var glad. Jag blev nostalgisk och tog en Hallonsoda som smakade barndom.

Sedan fick vi tråkiga nyheter, och jag behövde gå undan för att tänka en stund.

Då var omgivningarna mycket lämpade, de passade till humöret.

Resten av dagen blev fin, maten på Bergsgården i Fröå var god, och jag konverserade en professor emeritus i anglosaxisk litteratur, som för tillfället arbetar med en bok om post-modernistisk fiktiv medeltid, huvudsakligen från den iberiska halvön. Smalt? Jag kände till två av författarna han pratade om (dock har jag inte läst dem), så jag kände mig nöjd.