Det viktigaste är att man inte skäms för sig

David tar konceptet landetkläder till ny nivå när han beger sig ut på springtur med gammal tidtagarremsa på skon, SAS-keps från sena nittiotalet och klocka utanpå sidenskjortan från Thailand, som är knäppt ända upp i halsen. "Vad var det där?" sa barnen när han kutade iväg. Sidenskjorta är bästa plagget, sa David. Det viktigaste är att man inte skäms för sig.

Nordbyfägring stor

Även om fägringen hos svärfar aldrig kommer att komma upp mot så som den var när svärmor levde, är den rätt imponerande även nu.

En liten rundvandring i helgen gav det här till känna:

Irisar en masse.

Vackra färgkombinationer.

Fina lupiner.

Blommor jag inte vet namnet på, men som är fina.

Udda, laxrosa vallmor.

Pioner. Jag älskar pioner.

Mera vallmo.

Vallmo OCH pioner.

En del blommor har förmågan att se väldigt vulgära och väldigt vackra ut på en och samma gång.

Och mera iris. För att de definivt hör till kategorin blommor som är vackra men samtidigt ser mycket vulgära ut. Eller rättare sagt porriga. Den som inte ser porrfaktorn hos en irisblomma måste verkligen vara blottad för fantasi (och jag försöker nu intensivt att inte koppla ihop de här tankarna med det faktum att vi nyss har firat fyraårsdag för en mänsklig Iris. Aargh, hur tänkte föräldrarna där? Antagligen inte alls på just den aspekten).

Och lite liljor för att avrunda. För den vackra färgens skull.

Snickarboa

Vad roligt man kan ha med plank, spikar och hammare.

R&D byggde kapsylbil i helgen.

Bil med släpvagn. Det är så att man är lite stolt över sina begåvade familjemedlemmar.

Växthuset

Nu är vi hemma igen, men  jag måste dela av mig av prakten hos svärfar. Vi börjar med växthuset.

Liljor och pelargoner.

Kryddhyllan

Klematisen är på gång

Och sedan är jag ju svag för stenar.

Bära ved och lön för mödan

I dag har vi tittat på farbröderna som jobbar.

Här kapas det ved.

Eftersom det blev lite enehanda att bara titta på, började Rasmus och jag bära in den kapade veden in i vedbon för att så småningom klyvas och staplas.

Rasmus tog sitt uppdrag på stort alvar.

Och bar och kånkade.

Det här var långt ifrån den största klabben han bar.

I början byggde vi en snygg pyramid, sedan blev det lite mer huller om buller.

Easy does it.

Av hårt arbete blir man trött. Katten har inte arbetat hårt vad vi vet, men var trött ändå.

Lyckan är att få sova med katt.

Lycka för katten är när barnet kliver upp för att gå i bastun, och katten får soffan och tasan (snuttisen) för sig själv.

Sedan senast, del 32: Persättning

Efter att vi hade beundrat elefanterna i stan, åkte vi hit:

Till svärfar och pingstliljorna.

Och tulpanerna.

Målet för dagen var att sätta potatisen. Eller peran, som det heter här.

Juniorerna inledde med picknick i det gröna. Eller bruna, i det här fallet.


Sedan satte det riktiga arbetet i gån. Svärfar hade plöjt upp dubbelt så mycket åker som förra året. Sättpotatisen tog slut efter en dryg tredjedel.


Hela arbetet tog en havltimme, men det såg imponerande ut medan det pågick.


Här räds vi inte för barnarbete, inte.

Utsikten från åkern går ju inte heller av för hackor (pun intended).

Som belöning fick vi rabarberpaj. Färgerna!

När jag kom ut på kvällen, var det någon som smög i buskarna. Här tror Gullvivan* att hon har gömt sig väl, men hon avslöjades snabbt.

*Traktorn heter Gullvivan. Elis 4 år bestämde namnet, och nu heter den så.

Sedan senast, del 1: Sundsvall och sista rest av vinter

Men herregud, vad länge sedan jag skrev nu. Så kan det gå. Nu kommer i varje fall ett antal inlägg om vad som har hänt sedan senast.

Mitt senaste längre inlägg var från en jobbresa till Stockholm i april. Från Stockholm åkte jag vidare till Sundsvall för att möta upp David och Rasmus, och för att hälsa på hos Davids faster Kerstin och våra kompisar Greger och Ida. De har ett stort, gammalt hus med 3 (!) gjutjärnsspisar. Och då har de ändå sålt en. 

Jag är lite onormalt förtjust i gamla spisar. Jag har min farmors gamla elspis från 30/40-talet stående i mitt gamla flickrum i väntan på att fraktas hit. Den väger ungefär ett tonn, men funkar. Men då förstår ni att det här är ren porr för mig.

David stannade i Sundsvall medan Rasmus och jag åkte tåg hem. Hans favoritdjur Inen, som syns i profil, har tyvärr rymt någonstans i Östersund centrum, och nu borta. Mycket tråkigt.

När vi kom hem hade vi fortfarande en snögrotta på gården, men det hade bildats en pöl i botten på den.

Vi fick besök av fina vänner från Helsingfors. Eller okej då, Drumsö.

Hos svärfar var det snösmältning på gång, med härliga pölar av geggamoja till följd.

Vi var i Åre en dag, och jag hängde med den här fisen på förmiddagen medan David åkte. Solbullen är från Åre Bageri, som är ett mycket trevligt ställe. Med goda bullar, dessutom.

På eftermiddagen fick jag säsongens första och sista skiddag pist. Utsikten från toppen var fin som vanligt. Och det gick förvånansvärt bra att åka telis. Kanske det är bra med tre års uppehåll för utvecklingen.