Min fina lillprins

Rasmus var hos tandläkaren på kontroll i dag. Han fick välja tandborste bland 8 olika färger. Sedan fick han välja en pryl från en burk med massa djungelplastdjur och annat. Detta kom han hem med:

Alla barnen på dagis var mäkta imponerade över ringen.

Det viktigaste är att man inte skäms för sig

David tar konceptet landetkläder till ny nivå när han beger sig ut på springtur med gammal tidtagarremsa på skon, SAS-keps från sena nittiotalet och klocka utanpå sidenskjortan från Thailand, som är knäppt ända upp i halsen. "Vad var det där?" sa barnen när han kutade iväg. Sidenskjorta är bästa plagget, sa David. Det viktigaste är att man inte skäms för sig.

I poolen

Vi har ju haft betydligt varmare i år än förra året. Över 15 grader många, många dagar, vilken lyx!

Så poolen har fyllts flera gånger, och det badas åtminstone flitigt samma dag som den fylls. Sedan kallnar vattnet och poolen fylls mystiskt av gräs och sand.

Men så länge vattnet är tempererat kan man ju härja på.

Tur att man har en pappa som tycker att det är nästan lika roligt som en själv (när man har en mamma som är måttligt road av att bli blöt i håret annat än vid sjö- och havsbad).

Sedan senast, del 31: Cirkus

Första veckan i juni hade Östersund besök av Cirkus Maximum, som tydligen är Sveriges största cirkus. Jag var lite sugen på att gå, min pappa tog alltid min bästa kompis Selma och mig på cirkus när vi var små, och jag tyckte det var fantastiskt, men det var ganska dyra biljetter och lite för sen föreställning för att vi skulle kunna räkna med att Rasmus skulle palla hela föreställningen.

Men att titta på djuren var gratis, och kunde göras på dagtid. Cirkuset höll till på Yran-campingen, precis på andra sidan sjön från oss, och djuren hade sina provisoriska inhägnader längs med vägen så att man kunde gå ända fram till dem.

Genuint konstigt att plötsligt ha elefanter på gräsmattan nedanför Jamtli. Inhägnaden bestod förresten bara av pinnar och snören, inga elstängsel eller något sådant, så de måste verkligen lita på sina djur.

Jag tror att David och jag var mer impade av elefanternas närvaro 

än Rasmus, han verkar inte ha internaliserat än att det inte är vardagsmat med elefanter på campingen.

Lite blommor kunde han ändå kosta på sig att bjuda på.

Det fanns även små ponnisar.

Cirkusen såg ut som cirkusar ska.

Det är något eget med cirkusvagnar. Jag var en gång inne i två som då fungerade som sommarstuga åt en pensionerad direktris på Borgbacken i Helsingfors. Vagnarna fanns då på Emsalö, nära min mormors hus. Jag undrar om de fanns kvar, de var riktigt fina då för 20 år sedan i varje fall.

Sedan senast, del 23: Det blev en båt!

Vi köpte båten vi tittade på på Rödön. Jag kan ingenting om båtar, och vet inte vad modellen heter, men den är 30 år gammal och ser ut så här när den står på vår uppfart och är fylld med barn.

Så här ser den ut i inuti. Den fick klart godkänt av Rasmus kusiner.

Sedan senast, del 13: Springsteen, andra kvällen. Och dagen efter.

Dag nummer två i Stockholm hade vi igen biljetter till Springsteen, men den här gången ståplatser. Om man vill ha någorlunda anständiga platser måste man då vara beredd på att köa hela dagen. Så vi tog med oss Rasmus och åkte från söder om Söder till norr om Nortull, och ställde oss i kö klockan nio på morgonen. Som tur var, var det fint väder, och det fanns en lekpark precis invid Friends Arena som man kunde hänga i. Fördelen med att bygga arenor i bostadsområden, helt klart.

Vi glassade,

och lekte.

När klockan blev tre på eftermiddagen, kom Younes och hämtade Rasmus, som fick tillbringa resten av dagen lite mera bekvämt tillsammans med Mini. De hade tydligen haft jätteroligt. Vi hade inte riktigt lika roligt de sista timmarna fram till konserten, som mest bestod av att sitta på asfalt, försöka tajma kissning med checktider, nervositet och trötta ben. Det sista eftersom vi tvingades stå i över två timmar innan konserten ens hade börjat.

Men det var som vanligt värt det, för det är ju roligt att vara nära.

Det är ganska stämningsfullt när 30 000 mobiltelefoner lyser upp i mörkret.

Hela "Darkness on the Edge of Town"-albumet spelade han, ett av hans äldre album och en sällsynt raritet. Dagen innan spelade han hela "Born to Run"-albumet, vilket ju också var roligt, men vi har redan sett det framfört i sin helhet på Giants Stadium i New Jersey innan den revs, så lite blasé får man väl vara.

Bruce tassade till det, och spelade piano med huvudet. Bilden visar storskärmen bakom scenen, om någon undrar.

Vi stod lite på sidan, men lite nu och då kom han till vår del, och man fick spela på hans gitarr. Allt i allt den bästa konserten den här omgången, tyckte vi.

Och sedan blev det dagen efter, och vi fick lyxfrukost i sällskap av glada ungar.

Andras leksaker är ju bara det roligaste som finns. Och medan Mini sportar en tjusig randig dräkt, måste vårt barn tvångsmässigt alltid vara nakupelle. Jag undrar just var han har fått det från.

Hysteriskt roligt

Den alltid lika eminenta Nina Åkestam tipsade för ett tag sedan om den hysteriskt roliga Tumblrn "Reasons my son is crying". Alltså jag skrattar så jag gråter. Igenkänningsfaktorn! Och då har vi ändå ett ganska ogråtigt barn.

Lite bekant känns det ju...

Instagram-sången: