Man kan inte åka till Kreta utan att besöka Knossos, tänkte vi.
Och åkte i väg. Det var närmare 3 timmars bilväg dit, så vi stannade halvvägs och tittar på olivlundar.
Olivträden. Den kretensiska olivoljan var förresten mycket god, gräsig och lite pepprig.
Vi promenerade lite och tittade på vyerna. Det var mycket vackert.
Rasmus ville inte tillbaka till bilden, och kutade iväg längs med vägen.
På vägen tillbaka skymtade man en snötäckt fjälltopp i fjärran. Kreta har riktigt höga fjäll. Och riktigt smala, dåliga, svängiga vägar. Och spektakulär utsikt. "Som Norge, fast varmt", som David uttryckte det.
Just det, det här ser ju precis ut som Norge :-)
Höga fjäll, djupa dalar. Tur ingen i familjen har lätt för att bli åksjuk i bil.
På Knossos tog jag inga bilder, för jag var så upptagen med att artigt lyssna på guiden och samtidigt hindra Rasmus i att förstöra saker eller trilla ner från höga murar. Så det blir en panoramabild av utsikten i stället.
Men a propos guiden, kan vi konstatera att Lonely Planet har fel. Där stod det nämligen att man bör gå en guidad tur för att få grepp om vad det är man ser. Eftersom vi valde att inte ha guide i Angkor Wat, och ångrade det eftersom det just var svårt att greppa vad det var man tittade på, tänkte vi att det skulle vara värt att ha en guide. Och eftersom det var lågsäsong fick vi erbjudande om en privat guidning till halva priset. Vi tänkte att det skulle vara bra, eftersom vi då inte behövde anpassa oss till/störa en grupp, men det visade sig funka mycket dåligt. Utan guide hade vi i lugn och ro kunna promenera omkring, läsa skyltar, och fokusera på Rasmus. Nu var vi tvungna att följa en bestämd ordning, stå stilla länge på samma ställe och ständigt känna oss oartiga som inte lyssnade på guiden. Vi gav upp rätt snart och åkte därifrån utan bestående intryck, vilket ju var lite synd med tanke på den långa resan dit. Och på att det nog hade kunna vara riktigt trevligt om vi hade gått runt i eget tempo. Dessutom märkte vi att guiden egentligen inte berättade något mer än det som stod på skyltarna och i Lonely Planet, så det var egentligen helt överflödigt. Lite synd, faktiskt, för dit åker vi nog inte tillbaka, så roligt var det inte.
På vägen hem stannade vi vid en by som hette Bali och simmade. Och byggde sandslott a la Gaudi.
Konstnärens medhjälpare.
På vägen hem stannade vi även i Chania och åt middag i en liten bakgata. En minaret stack upp i bakgrunden.
Och en till minaret lite närmare. Rasmus gillade för övrigt starkt konceptet med bord och stolar ute på gatan och barn som sprang omkring och lekte mellan de olika restaurangerna. Hans ovana föräldrar tyckte kanske det var lite stressande också, men konceptet är ju åtminstone i teorin onekligen tilltalande.
